Jag förstår inte att jag inte har tagit upp det här tidigare i bloggen, för jag har retat mig på det under lååång tid.

Men nu är det dags. Det är dags att kalla vansinnet vid sitt rätta namn: L’Easy och Thorn – ni är ockerföretag och borde omedelbart upphöra att existera!

Jag blev påmind om deras affärsmetoder när jag fick ett reklamutskick idag. Thorn lockade med en LG Optimus 2X för ett ”jättebra” pris. Antingen kontantköp för 7.499 kr – eller 219 kronor i månaden på avbetalning.

I myrskrift längst ned på sidan kan man dechiffrera att kreditkostnaden (det vill säga vad man betalar i ränta, för det är ju faktiskt ett lån) för just den mobilen är 5.831 kr.

Med andra ord får man till slut betala 13.330 kr för mobilen..! Eller snarare 13.797 kr, eftersom man betalar 219 kronor varje månad i 63 månader. Så efter drygt FEM år har man betalat nästan DUBBLA priset för mobilen.

Fast det är faktiskt ännu värre än så.

Kreditkostnaden är uträknad efter Thorns eget kontantpris, men det innebär inte att mobilen kostar så mycket hos mer normala handlare.

Exempelvis Netonnet tar 3.839 kr för exakt samma sorts mobil. Utan abonnemang, utan några tillägg eller extrakostnader. Med Thorns ”förmånliga” avbetalning har man därmed lyckats betala nästan 10.000 kr mer..!

Och visst, jag förstår att inte alla har pengar nog att kunna prylar kontant utan att tänka efter, så visst är det bra om man kan dela upp kostnaden på flera månader. Men använd då inte skitföretagen L’Easy och Thorn!

Som jämförelse kan vi ju ta just Netonnet, som också erbjuder avbetalning:

Beställer man via deras hemsida och tar en avbetalning på ett år (längre tid ska inte behövas på så pass billiga produkter), så kostar det först en uppläggningsavgift på 250 kr och sedan 378 kr per månad i ett år. Total kostnad för deras mobiltelefon blir alltså 4.536 kronor.

Totalkostnaden är alltså nästan 1.300 mindre än vad man betalar i bara ränta hos Thorn..! Herregud!

L’Easy är inte mycket bättre. De ingår nämligen tillsammans med Thorn i samma koncern sedan ett antal år tillbaka. De har därför närmast identiska (över)priser.

Så lyd ett väldigt gott råd: Undvik att göra affärer med dessa företag. Sky dem som pesten. Och sprid budskapet till andra.

Anledningen är att SJ har två olika körplaner (eller tidtabeller, som de kallas utåt). En som lokförarna ser och en som kunderna ser. Exempelvis ska ett tåg vara framme i Stockholm klockan 09.50 enligt lokförarens körplan, medan det på biljetten står 10.00.

Är detta att lura kunderna? En del läsare (och åtminstone en bloggare) menar så, liksom artikelförfattaren (även om det inte är säkert att Nyström själv har satt rubriken, ”SJ trixar med tabellerna”). Det händer nämligen att tågen kommer in just vid 09.50 och därmed är många minuter för tidiga.

Jag förstår inte riktigt var trixandet kommer in i bilden. Är det för att det sägs en tid utåt och en inåt eller för att det lagts på 10 minuter – eller en kombination av båda två?

Jag ser det snarare som en anpassning till verkligheten. Jag kan bara se till den sträcka jag kör mest: Malmö-Göteborg. Man kan inte bygga en tidtabell som enbart går efter den gångtid som finns mellan stationerna, som om inga andra tåg påverkar. Där det rör sig mycket tåg (som mellan exempelvis Malmö och Lund samt Kungsbacka och Göteborg) är det som upplagt för att något ska gå snett. Det räcker att ett lokalt pendeltåg ligger två, tre minuter sent för att jag själv ska bli försenad – om det vill sig illa.

Därför får man lägga till ett antal minuter på ankomsttiden för att kompensera. Det leder till att man ibland har tur och får fri lejd in – och kommer fram ”före” tidtabellen. I andra fall räcker inte ens tillägget utan man kommer fram för sent.

Så vad ska man sätta som ankomsttid?

Här kan jag tänka på när jag kör bil. Om jag vet att det tar 30 minuter att köra hemifrån till sjukhuset i Ängelholm, så kör jag inte när klockan är 14.30 om jag ska vara framme 15.00. Jag kör kanske 5-10 minuter tidigare. Det kan alltid hända något på vägen. Det måste inte vara något allvarligt som en punktering eller vattenplaning. Det kan bara råka vara mycket trafik. Någon äldre som inte vet var gasen sitter. En långtradare som tar upp en hel korsning vid en u-sväng. Ett extrainsatt vägarbete.

Den lyxen, att starta tidigare vid behov, har inte tåg. De förväntas avgå och ankomma exakt i tid.

Nu kan förstås inte tåg få punktering och inte heller vattenplaning – åtminstone inte så att de spårar ur. Men det kan vara många andra tåg ute samtidigt. Det kan vara ett långt och tungt godståg som saktar ner allt annat. Det kan bli extrainsatta spårarbeten.

Det känns då ganska naturligt att ha ett antal minuter som buffert, både längs med sträckan och i slutet av densamma. Ju längre sträcka, desto mer buffert.

Är detta att ”trixa”? Är detta att ”lura” folk så de inte får någon reseersättning?

Nej. Självklart inte. Det är att anpassa sig till verkligheten.

Så länge vi inte har en fullgod infrastruktur (där växlar och signaler fungerar i högre grad än idag) och skilda spår för person- respektive godstrafik (som snabbtågen har i Japan och Spanien), så är det bättre med en tidtabell som tar till lite extra. I de allra flesta fall är du därför framme som utlovat, ibland dessutom tidigare.

Och om någon har så stora problem med att vara framme på resmålet 10 (tio!) minuter före utsatt tid, så förstår jag inte varför man överhuvudtaget ger sig på att resa – oavsett färdmedel.

Jag är inte troende. Har inte varit det förr heller och kommer förmodligen inte att bli det heller. Så varför vara med?

Mitt största (och egentligen enda riktiga) argument jag själv har haft är faktiskt kyrkobyggnaderna..! Det finns ett antal riktigt fina kyrkor vars existens kanske skulle riskeras om alltför många lämnar Svenska kyrkan och det finns mindre och mindre pengar till underhåll och reparationer. Så jag såg mitt medlemskap som en sorts kulturgärning. Jag håller inte med om budskapet eller allt i verksamheten, men kyrkorna är ändå en del av vår kultur och historia och ska därför (om än inte allomfattande) bevaras.

På senare tid har jag dock ändå mer och mer ifrågasatt mitt medlemskap. När jag fick deklarationspapperna från Skatteverket, så visade det sig att min medlemsavgift till Svenska kyrkan låg på hela 4.000 kr – exklusive den ofrånkomliga begravningsavgiften. Det fick mig att börja fundera på om det verkligen var värt det. Kulturgärningar i all ära, men borde det inte finnas ett bättre sätt att bevara gamla kyrkor än att vara med i en organisation vars idéer och tankar jag i grunden inte delar? Ju fler som hoppar av, desto större tyngd skulle läggas på att ta fram en lösning.

Jag vände mig dessutom mot det oskäliga i att religiösa organisationer har rätt att ta ut sina medlemsavgifter via skattsedeln. (Förutom Svenska kyrkan är det runt tio trossamfund till som har denna möjlighet i dagsläget.) Ingen annan intresseorganisation får denna fördel, så varför skulle ett trossamfund ha det?

Jag skrev därför en motion till Moderaternas länsförbundsstämma, där jag föreslog att denna ordning skulle ändras. Inget trossamfund ska kunna dra in medlemsavgiften via skattsedeln. Punkt.

Det var i samband med ”forskningen” i detta ämne som jag plötsligt lärde mig något som slutligen satte spiken i kistan för mitt medlemskap: Svenska kyrkan får redan idag statsbidrag specifikt för att rädda kyrkobyggnader..!

Det kallas kyrkoantikvarisk ersättning och består av ett par hundra miljoner kronor varje år.

Med andra ord: Även utan att vara medlem, så betalar jag för det som jag ville uppnå med mitt medlemskap.

Det finns inte längre några hållbara argument för mig som icke-troende att vara med i Svenska kyrkan. I dag skriver jag därför under min utträdesansökan.

Nu är krigsskådeplatsen i mobilerna, närmare bestämt i våra så kallade smartphones.

iPhone, Android, Symbian, Windows Mobile 7… Att välja mobiltelefon i dag handlar för många mindre om att välja ”en telefon med bra funktioner” och mer om att välja sida, att ta ställning i kriget. Konstigt nog. Telefoner och datorer är ju mer verktyg och mindre någon form av politiskt ställningstagande, men det är ju min åsikt.

Själv äger jag en iPhone. Berättar man det för ”rätt” sorts människor, så får man en konstig blick på sig, som om de undrade om man även har en idolbild på Steve Jobs hemma som man tillber dagligen. Nej, men däremot brukar jag sitta en hel del framför min iMac, även den tillverkad av Steve Jobs digitala fruktbolag. Och jag har inget emot att använda min iPad eller min MacBook Pro, vackert prydda med äppelloggor.

”Maciban” är ett populärt uttryck för de som sålt sin själ till Cupertino.

Märkligt nog är det ingen som kallar mig för ”Caniban”, trots att jag gillar att köpa och använda Canon-produkter minst lika mycket.

Att jag främst väljer, köper och använder produkter från Canon när det gäller fotografering, filmning och utskrifter, beror på att jag gillar deras produkter. De håller en hög kvalitet och ger mig det jag vill ha. Därför är det inte så konstigt, och handlar alltså inte om någon religiös tillbedjan, att jag väljer Canon år efter år. Varför kan jag inte få säga detsamma om mitt val av produkter från Apple..?

Nåväl. För en tid sedan gjorde jag en efterlysning via Twitter och Facebook. Jag ville veta vilken den bästa Androidmobilen var just nu. Inte för att jag tänkte byta, men jag håller alltid dörren öppen för ett byte av det mesta: Mobiloperatör, elleverantör, var jag handlar mina livsmedel, bilmärke och – självklart – mobiltillverkare. Dessutom var det intressant att se vilken mobil som var den största konkurrenten till iPhone 4, Apples nuvarande flaggskeppsmobil och den jag använder just nu.

Flest personer nämnde HTC Desire HD. Den ser förvisso rätt så… trevlig ut. Men jag såg inga jättestora anledningar att byta från min iPhone. (Och varför skulle jag byta mobiltelefon överhuvudtaget? Min iPhone är ju bara drygt 7 månader gammal och kommer att hålla länge än, men teknikidiot som man är så är det svårt att inte kika åtminstone lite på andra prylar…)

Jag tänkte göra en lista på varför jag inte tänker byta till Android, åtminstone inte i första taget:

1. Svårare att byta nuförtiden

Förr var det enklare att byta mobiltelefon, oavsett om det var till en modell inom samma märke eller ej. Adressboken var bara att kopiera till sim-kortet (om den inte var där redan) och sedan sätta i detta i den nya telefonen. Sms:en fick man antingen strunta i eller kopiera till datorn på något vis.

Men nu… Alla dessa appar som man har köpt på sig genom åren. Byter man till en mobil med ett annat operativsystem, så får man i princip börja om från början igen. En del appar är förstås gratis och finns till flera operativsystem, medan andra kostar pengar och åter andra helt enkelt inte finns.

Det här problemet finns oavsett åt vilket håll man byter. Appar som man har köpt på en Androidmobil får man köpa igen på sin iPhone och tvärtom. Det gör att ett byte inte är något som man gör utan att tänka till ordentligt före.

2. Frihet till… vadå?

En allmän inställning är att iPhone är ”instängd” medan Android ”är fri/öppen”. Det finns två anledningar till denna kritik. Det ena är att man bara kan få appar från ett ställe (genom Apple) på en iPhone. Det andra är att man inte kan konfigurera en iPhone på lika många sätt som en Android. Jag har till exempel ”bara” 23 olika ljudsignaler att välja mellan när jag vill bli uppmärksammad på att jag har fått ett sms. Jag kan inte lägga till ett eget ljud, vilket jag däremot (go figure!) kan göra när det gäller ringsignalen.

Ja, på det viset är det förstås en större frihet på Android. Å andra sidan… jaha? Jag skulle gärna vilja kunna välja en helt egen smssignal, men jag kan ju inte säga att varken min användarupplevelse eller produktivitet blir sämre för att jag inte kan göra det. På en Androidtelefon kan jag även välja en helt egen uppstartsanimation. Kul. Jag kan ändra ikonernas utseende eller helt välja ett eget tema på operativsystemets utseende. Wow. Allt detta var revolutionerande även när Windows 95 kom, men det är ju inte detta som tillhör det viktiga.

Det mesta jag vill kunna göra på min mobiltelefon kan jag redan göra. Och det jag inte kan finner jag ingen anledning just nu för att byta.

3. Begränsningarna är inte hårdvarumässiga

Denna punkt har lite släktskap med föregående punkt. Ja, det finns saker som jag skulle kunna göra med en Androidtelefon som jag inte kan göra med min iPhone.

Samtidigt finns det en del saker som jag inte kunde göra förut (ändra bakgrundsbild, ha egen ringsignal, använda mobilen som modem) som numera är möjligt. Tydligen kommer man ganska snart även att kunna använda iPhonen som en wifi hotspot. iPhone är nämligen inte särskilt dålig rent hårdvarumässigt – tvärtom. De allra flesta begränsningar är av ren mjukvarukaraktär, vilket är en av anledningarna till att folk brukar jailbreaka sin iPhone för att kunna göra fler saker.

Och det är inget som hindrar Apple (mer än deras vanliga, märkliga resonemang) från att låta oss användare göra mer och fler saker med mobilen. Mycket har ändrats. Mycket kan komma att ändras. Jag måste inte köpa en ny mobil för det.

4. iOS-appar snyggare än Android-appar

Ett väldigt subjektivt och ganska tramsigt argument, jag medger det. Men för mig som har använt iPhone sedan den släpptes i Sverige och uppskattar utseendet på apparna som kommit, så verkar många Android-appar vara fula som stryk. Till och med hemsidan för Android Market är ful. (Jämför med App Store.) Jag kan dessutom inte kolla alla appar på hemsidan utan måste besöka Android Market i mobilen för att komma åt dessa. Bah.

5. En app kan användas på alla mina iOS-enheter

Nästan i varje fall. Köper jag en app på min iPhone så kan jag använda den på min iPad – och tvärtom. Många är dessutom anpassade för att köras på båda, och kan därför utnyttja iPadens större skärm, så jag slipper att köpa dubbelt.

Det skulle kännas lite handikappat att ha en Androidmobil och en iPad och inte kunna byta appar mellan dessa. I så fall får jag nästan byta till någon surfplatta som kör Android – och det hade verkligen varit ekonomiskt vansinnigt.

6. Jag gillar Apples koncept

Apple har en förmåga att ägna stor tid åt små detaljer. De flesta tänker nog inte på sådana saker, men ibland ser man hur de har tänkt till. Hur den lilla flygplanssymbolen glider in när man sätter sin iPhone i flight mode. Animeringarna när man byter mellan aktiva appar. Flytet när man scrollar.

Just flytet har jag saknat på nästan alla Androidmobiler som jag har tittat på. Det verkar inte spela någon roll hur pass ny och snabb Androidmobilerna är, det där sköna flytet som syns i iPhone får de inte riktigt till.

Till sist: iPhone är fortfarande störst. Åtminstone vad gäller appar. Det finns över 300.000 appar att ladda ner – och jag vågar påstå att det finns fler ”ordentliga” appar till iPhone än det finns till Android. Vi må ha många ”prutt-appar”, men än så länge tycks vi vara ensamma om Hipstamatic. Jag har inte sett en enda liknande app på Android som har kommit i närheten.

Men så är ju apparna snyggare till iOS…