Jag och Emelie var visserligen iväg på en lååång och mycket händelserik resa så sent som i höstas, men det blev mycket mindre sol och vila än vi hade behövt. Så därför ville vi komma iväg på en riktig solresa så fort våra respektive arbetsgivare tillät det.

Men vart skulle vi åka? Vi ville inte åka alltför långt, samtidigt som vi inte direkt kunde hålla oss inom Europa om vi ville ha sol och värme-garanti. Ett tag funderade vi på norra Afrika. Både Tunisien och Marocko såg trevliga ut.

Men Emelie hittade ett ställe som lät mer exotiskt än så: Kap Verde-öarna. Det ligger, liksom Kanarieöarna, utanför Afrikas västkust fast en bit längre söderut – dock fortfarande ovanför ekvatorn. Hmm, måste hitta någon ursäkt för att komma till södra halvklotet någon gång…

Vi åkte med Fritidsresor. Blott andra gången jag åkte charter i mitt liv, eftersom alla andra resor har varit egenhändigt konstruerade, men med tanke på den myckna och goda informationen vi fick så kan det kanske bli fler gånger. Ju närmare vi kom avresedatumet, desto fler mejl med tips och information. Och när vi kommit ner så fortsatte informationen, fast nu i sms-form. Inget att klaga över där, tvärtom. Sedan skedde resan i mars, så vi slapp uppleva hur bra eller dåliga resebolaget var på att ta hand om strandsatta vulkanutbrottsresenärer…

Lite kort om resan dit bara: Märkligt nog skilde sig den förannonserade restiden rätt mycket mellan dit- och hemresa. Resan dit skulle ta nio timmar, men bara sju timmar hem!

Det fick inte sin förklaring förrän vi kommit ner. Vårt flyg från Kastrup gick nämligen först till grannön Boavista, varifrån Henke Larssons pappa kommer, och stannade på öns minimala flygplats i drygt en timme innan det gick vidare till ”vår” ö Sal. Anledningen till detta var att Fritidsresor har turister både på Boavista och på Sal, så de använder samma flyg till båda öar. Så de som bodde på Boavista fick gå av först, medan hemresenärerna därifrån gick på och beblandade sig med oss stackare som ännu inte fått någon solbränna. Sedan fick Boavista-turisterna vänta på Sal medan planet tankades, städades och fick ny mat – och sedan steg även hemresande Sal-resenärer på och flyget gick tillbaka till Kastrup. Av denna anledning var det trevligare att bo på Sal, eftersom man då slapp att göra det extra uppehållet. Det var förresten bara drygt 12 minuters flygresa mellan öarna.

Nåväl. Boavista och Sal såg ut att vara ganska lika varandra: Platta och mest sand. Ungefär som om någon hade hällt ut en massa sand mitt i havet. Det fanns inte mycket växtlighet och därmed inte mycket chans till skugga. Andra Kap Verde-öar ska dock vara både bergigare och grönare.

Charterbussen tog oss till vårt hotell, Riu Funaná, på en 15-20 minuter. På vägen dit var utsikten antingen en ändlös öken med småbuskar eller, som på bilden ovan, en massa nybyggen. Eftersom ön inte har så många andra tillgångar än saltutvinning (därav namnet ”Sal”, som betyder salt på portugisiska) så satsas det alltmer på turism.

Direkt när vi kom till hotellet så fick vi våra vita plastarmband, som innebar att vi hade fri tillgång till mat och dryck. Hotellet hade nämligen all-inclusive som standard.

Jag vet inte om jag var alldeles övertygad om förträffligheten med all-inclusive innan vi kom dit och jag är nog fortfarande inte det (mer om detta senare i texten), för risken är ju att man hamnar på ett ställe med dålig mat. Då spelar det mindre roll om allt är ”gratis” om man ändå vantrivs och kanske tvingas söka upp mat utanför hotellet.

Själva hotellet hade en ganska pampig reception. Vi satte vårt rumsnummer på vår resväska (ja, vi hade bara en), för att personalen skulle föra den till rätt plats, och letade sedan upp vårt rum. Det låg i en byggnad längst bort från receptionsbyggnaden, närmast stranden. Det fanns nog en fem, sex identiska sådana byggnader som utgjorde Riu Funaná.

Märkligt nog delade hotellet plats med sitt systerhotell, Riu Garopa, som i sin tur hade lika många och (vad jag kunde se) identiska byggnader. Man var fri att vistas på respektive hotellområde och jag förstår ärligt talat inte varför det överhuvudtaget var uppdelat på två hotell. Enda förklaringen vi kom på var att det kanske blev för mycket med en reception på så många boende, så att man bestämt sig för att dela upp det på detta vis. Det bodde rätt många på hotellområdet.

Och jag skriver medvetet ”hotellområdet”, för hela bygget var omgärdat av en mur. Det fanns bara två vägar in och ut – den ena gick genom receptionen och den andra, som ni ser på bilden ovan, gick genom porten mot stranden. Den sistnämnda stängde förresten redan vid 19-tiden.

En tidigare resenär hade kommenterat detta på en hemsida med att han nästan kände sig som om han var på ett fängelse: ”Man blir märkt med ett band och kl. 19.00 stängs grinden till stranden.”

Någonting ligger det i det. Fast vi skulle nog snarare säga att det kändes som ett sjukhus eller kanske snarare som ett sanatorium. I ren positiv betydelse, alltså. Haha!

Muren avskilde alltså oss från världen utanför, men den bestod ändå mest av (beroende på väderstreck) strand, öken eller andra hotellkomplex; någon bostadsbebyggelse fanns inte i närheten. Dock var det inte muren utan våra armband och det faktum att vi alls besökte platsen som turister som gjorde att man ibland kände sig som ”det vita herrefolket” som åker till Långtbortistan och avnjuter lyx, medan den färgade lokalbefolkningen krälar på marken för att göra oss till lags i förhoppningen om att vi ska skänka ytterligare en femtioöring.

Ja, jo, det är kanske bra att vi turister kommer dit och ser till att det blir jobb och fler inkomster, men samtidigt… Det går inte att komma ifrån att befolkningen levde under mycket fattigare förhållanden än vi och (gissar jag) inte hade så många andra inkomstmöjligheter än att jobba många och långa dagar med att passa upp västerländska turister.

En kort sträcka från hotellet låg Santa Maria, en av öns två tätorter med en befolkning på ungefär 14.000. Fritidsresors reseledare på plats erbjöd en gratis rundvandring, så vi hängde på. Vi skulle ju egentligen bara ägna semestern åt att ligga i solen och vila, så detta skulle vara vår enda chans att se och göra någonting mer än så.

Rundvandringen tog nog en två timmar ungefär. Det fanns inte så jättemycket att se på. Stranden, hamnen, torget (bilden ovan), gatorna och ett antal olika byggnader. Jag noterade att de flesta byggnader i Santa Maria antingen var halv- eller fallfärdiga. Men det fanns förstås vackra undantag också.

Förutom att se på byn och höra lite historia kring Kap Verde, så fick vi också veta att folket här visserligen är katoliker men inte ”vanliga” katoliker. Männen har nämligen oftast många fruar och/eller flickvänner. Därför är det inte ovanligt att träffa människor här som har många syskon. Fritidsresors representant kände en som har sjutton syskon..!

Vår guide varnade också oss för att idka affärer med ”långa, svarta män”. Jo, faktiskt! Det var tydligen vanligt att män från Senegal (som är det land som ligger närmast på Afrikas västkust) kom till Kap Verde för att försörja sig genom försäljning. Men deras affärsmetoder var väldigt aggressiva och otrevliga. Om man väl hade börjat prata med dom, så var det svårt att komma därifrån utan att köpa något. I stället skulle vi helst bara köpa av de kortare, mer ljushyade männen – som då troligen var kapverdianer och därmed trevligare.

Efter rundturen lämnades vi åt vårt öde. Ja, det kändes nästan så. Vi hade fått åka småbussar gratis ut till staden, men man fick själv välja om man ville gå tillbaka eller ta taxi och om man innan hemfärden ville gå runt mer i staden. Varken jag eller Emelie kände att vi hade mer att hämta här, så vi slog oss ihop med ett par trevliga danskar och delade på en taxi tillbaka.

Det var inte jättelång väg, men med tanke på värmen och den gassande solen så var taxibeslutet helt rätt.

Vi kan inte klaga på att det blev särskilt dyrt heller. Resan kostade 3 euro. Trettio svenska kronor alltså, som vi dessutom delade på fyra. Bara framkörningsavgiften i Sverige hade väl legat på det dubbla. När vi sedan lyxade till det med varsin godisbit i hotellkiosken (två Mars) så kostade de 2 euro styck. Även om det förstås är dyrare på hotellet än om vi hade handlat i någon bod inne i Santa Maria, så märkte man ännu en gång skillnaden mellan rik och fattig.

Det var därför det var så skönt när vi var på Maui. Tropisk hetta och lyxigt till tusen, men utan att man behövde ha dåligt samvete för att lokalbefolkningen skulle fara illa.

Nå, dags att sluta ”gnälla” och i stället sammanfatta lite saker:

Rummet

Väldigt trevligt. En stor dubbelsäng och ett fräscht badrum. Ganska liten tv, men dels åker man inte till ett sådant här ställe för att titta på tv och dels var det inga intressanta kanaler som erbjöds ändå. Det var många portugisiska, spanska, italienska och tyska kanaler och åtminstone en brasiliansk. Men ingen kanal som verkade vara ”afrikansk”. Synd, för det hade varit intressant att se på ”lokal-tv”.

Vi hittade en kackerlacka en gång, men det var förvånansvärt lite med tanke på klimatet och var vi befann oss. Ibland luktade det som om städarna använde lite ättika när de svabbade korridorerna. Kanske detta gjordes för att hålla insekterna på avstånd?

Det var inte särskilt lyhört vad vi kunde märka, men däremot hördes det rätt mycket utifrån korridoren när någon pratade därute. Allt var hårda ytor, så ljudet studsade mycket. Fast vi hade inga direkta festprissar i närheten, så vi stördes aldrig på natten.

(Jag tog, för ovanlighetens skull, inte med mig laptopen på resan. Lika bra det, för rummen saknade wifi. Detta fanns enbart tillgängligt i receptionen och mot betalning. Jag vet inte hur mycket det skulle ha kostat, men en halvtimmes surfande på en av de uppkopplade datorerna i receptionen gick på ett antal euro. Telefonsamtal var ännu dyrare: Två och en halv minut hem med mobilen kostade uppåt en 80 kronor..!)

Maten

Det fanns ett antal restauranger på hotellområdet, varav fyra var så kallade ”temarestauranger”.

De ”vanliga” restaurangerna hade allt möjligt att erbjuda: Pizza, hamburgare, kyckling, fisk, soppa, grönsaker, sallad, bröd, alla möjliga sorters dryck… Allt upplagt som en stor buffé, där man själv fick ta vad man ville ha.

Oväntat fräscht, måste jag säga. Det var visserligen lite skolmatsalskänsla över det hela, men det var alltid rent och prydligt kring maten. Vi såg ofta hur personalen hade skurit till frukter och sallader för att skapa små konstverk, vilket höjde stämningen.

Däremot var maten i sig ”sådär”. I början gjorde man misstaget att bulla upp med allt som man tyckte såg gott ut, men när man sedan smakade på det så var det oftast inte vad man hade väntat sig. Det tog ett tag innan vi hittade våra favoriter, för det fanns goda rätter också.

Vi funderade lite över varför inte allt var så gott som man trodde. Var vi bortskämda? Var maten dåligt tillagad? Hade alltför billiga råvaror använts? Eller, vilket kanske får ses som den mest troliga förklaringen, var det bara svårt att laga till mat som passar smaklökarna hos så många olika nationaliteter? Här fanns nämligen både svenskar, danskar, finländare, tyskar, fransmän, spanjorer, italienare, engelsmän och portugiser – och då har jag bara räknat med de vars språk vi själva hörde och kände igen.

Temarestaurangerna var som sagt fyra till antalet. Dessa hade grillat, asiatiskt, kapverdianskt och afrikanskt som respektive mattema. Dessa ingick också i all inclusive, men eftersom platserna var begränsade och restaurangerna populära så var man tvungen att boka i förväg i receptionen. Vi hade läst på före resan att man helst skulle göra detta så snart man kom fram och jag förstod varför. Möjligen kunde man få platser dagen efter om man hade tur och accepterade den sena sittningen, men annars fanns lediga platser först två eller tre dagar senare.

Vi provade på två av dessa. Den ena, som tillhandahöll grillat, var inte alls särskilt intressant. Det kändes som om allt som inte kunde räknas till ”grillat”-kategorin hade tagits undan från den vanliga buffén och that was it. Jag föreställde mig personer i höga, vita kockmössor som stod och skar upp olika grillade köttbitar efter behag (ungefär som en filéfrossa på en svensk restaurang), men det var bara plockmat igen. Något besvikna blev vi.

Då var den asiatiska restaurangen ljusår bättre. Kanske inte minst beroende på att vi nu fick mat som inte fanns i de vanliga bufférestauranger (även om det var buffé även här). Glasnudlar, sushi, kycklingspett i jordnötssås, tunna revben, räkchips… Mums! Hit gick vi gladeligen igen.

Frukostarna kunde vi inte heller klaga på. Här fanns allt som ingår i en klassisk hotellfrukost: Ägg, bacon, rostat bröd, fil, yoghurt, mjölk, frukt, massor av flingsorter och massvis med olika pålägg.

Fast även här skulle förstås mitt samvete komma in och gnaga. Vad hände med allt som inte åts upp? Jag såg exempelvis enorma högar med nybakat bröd som rimligen inte skulle hinnas ätas upp. Slängdes all överbliven mat? Skänktes den bort? Användes den som djurfoder? Det kändes som ett enormt resursslöseri, inte minst på en ögrupp vars sammanlagda storlek inte är större än Gotlands. Producerades maten lokalt eller (ännu värre) flögs den in?

Men mest funderade jag över köttet vi åt. Inte ens i Sverige kan vi vara säkra på att djuren inte har farit illa innan den hamnar på våra tallrikar. Hönsen som värpte våra frukostägg, har de någonsin fått se solen? Grisarna som blev vårt bacon, hur trångt lever de?

Jag kan tänka mig att vissa som läser detta tänker ”men nu får du väl ändå sluta – tänka på sånt när du i stället borde njuta av att ha semester i ett varmt land”. Och ja, jag kan förstå att man resonerar så – om man helt saknar empatisk förmåga.

Väder och aktiviteter

Vi åkte till Kap Verde för att få sol och värme och det var precis vad vi fick. Det här var inte den varmaste perioden på året, men det räckte trots att det kunde bli lite ”mindre varmt” när solen började gå ner.

En sak som öarna är kända för är vinden. Det verkar blåsa konstant. Det gjorde det när vi var där också. Men det var inte särskilt hårt och inte kallt heller. Mer en behaglig svalkande bris som gjorde att man inte svettades ihjäl på dagen. Jag tror det snabbt hade blivit ohållbart om det inte hade blåst.

Vinden gör också att det är väldigt populärt att surfa och vindsurfa. Det fanns ett antal sådana aktiviteter att tillgå genom hotellets försorg – eller snarare via lokala företag som hotellet hade avtal med. (Det stod en varningsskylt vid porten till stranden där man upplystes om att man använde tjänster från andra företag på egen risk.)

Utöver detta kunde man fiska, åka på studiebesök på resten av ön och gå på krogen. Det finns ett antal ”västerlänningar” (åtminstone en dansk som vi tipsades om av vår reseledare) som bosatt sig här permanent och öppnat barer och restauranger.

Men annars är utbudet väldigt skralt. Före resan läste vi många kommentarer om att det inte fanns någonting att göra och det är i det närmaste sant. Ön Sal är, som sagt, mest en sandhög i havet. Det gjorde inte oss någonting, för vi skulle (för en gångs skull) inte göra något annat än vara stilla vid poolen.

Till sist: Skulle vi kunna tänka oss att åka hit igen?

Nej. Inte för att vi vantrivdes eller tyckte att vi valde fel resmål, för Kap Verde gav oss precis det vi ville: Lugn och ro med garanterad sol och värme. Vi kanske åker tillbaka till landet om vi är ”desperata” och inte hittar något annat i denna kategori resmål, men i så fall väljer vi definitivt en annan ö. Sal är inte särskilt intressant. Nu har vi sett den, liksom.

Så här efteråt är det egentligen bara en sak som, förutom den snabbt försvinnande solbrännan, för tankarna tillbaka till vår Kap Verde-semester: Katterna.

Precis som på Kanarieöarna, så fanns det kringströvande katter och hundar lite varstans. Herrelösa och utlämnade.

Närmast vår byggnad hittade vi ganska snabbt en hel kattfamilj som gömde sig bland buskarna. Mamma och pappa katt gjorde sitt bästa för att hålla reda på ungarna och pappan var ofta ute och letade mat. Så otroligt söta små varelser!

Det fanns skyltar lite varstans om att det var förbjudet att mata katterna (generellt, inte bara kattfamiljen), men det var svårt att låta bli. Satt man utomhus och åt sin mat, så dröjde det inte länge förrän den första katten dök upp med bedjande ögon. Katterna var nog en anledning till att personalen såg till att duka av så fort de kunde.

Men personalen, åtminstone en del av den, verkade ändå uppskatta katterna. Vid kattfamiljen fanns alltid en skål med vatten och rester av mat. Och jag såg en del av trädgårdsarbetarna hälla upp mer vatten. Hoppas att katterna kommer till en veterinär när det behövs – och att de blir steriliserade, så att antalet hemlösa katter begränsas. Katterna på Kap Verde var väldigt söta, men alltför utsatta och utlämnade till godtycke.

Var snäll mot kissekatterna om ni åker dit! Och glöm inte att smörja in er ordentligt med solkräm. Solen tar rejält därnere.

Det blev inte bara filmat och fotograferat under vår roadtrip till USA. Jag hade även med mig en liten ljudinspelare, som jag tyvärr använde alldeles för sällan.

Men det fanns i alla fall en plats där den blev använd: Las Vegas. Nu har jag letat upp ljudfilerna och tänkte därför publicera dom här.

Det första är inifrån ett casino (närmare bestämt det på MGM Grand). Jag spelade in runt fyra minuter när vi gick omkring bland alla enarmade banditer:

Las Vegas Casino sound

Man blir nästan stressad bara man lyssnar på det. Så många ljud på en gång… Fast så här låter det hela tiden.

Det andra är också på nästan fyra minuter. Det spelade jag in när vi gick på ”The Strip”, det som brukar kallas huvudgatan i Las Vegas:

Las Vegas street sound

Reklamrösten som hörs kommer från högtalare som satt på en vägg utmed trottoaren. Och nej, anledningen till att rösten växer och minskar i ljudstyrka beror inte på att vi går fram och tillbaka – utan på att det satt säkert en 15-20 högtalare längs med väggen, så att ingen skulle undgå att höra. Dom lyckades…

Lyssna gärna med hörlurar! Man kan nästan höra hur människorna går förbi (eller snarare vi som går förbi dom).

Onsdag 7 oktober

Man åker till Maui för att sola och bada, inte för att köra runt i en hyrbil.

Eller?

Jag blev lite, för att inte säga mycket, förvånad när Emelie plötsligt föreslog att vi skulle byta en dag på stranden/vid poolen mot en rundresa på ön. Hon som är så soltokig! Och att hyra en bil dessutom, när vi suttit i en hyrbil i flera veckor…

Men jag var förstås inte sen att hänga på. Ligga och sola är inget som står överst på min lista över favoritaktiviteter. Så en snabbokning hos Avis senare hade vi skaffat oss en jeep. Eller jag kanske ska skriva Jeep, för det var ”originalet” vi hyrde. Inte det mest bensinsnåla alternativet, men vi visste att vägen vi skulle köra nog kunde behöva ett fordon som klarade både det ena och det andra.

Är det så dåliga vägar på Maui då? Nej, inte generellt. Men alla vi har pratat med har nämnt just ”The Road to Hana” som väldigt farlig. Vägen till den lilla byn Hana på Mauis östkust är inte så lång, men det tar tid att köra dit. Dels för att det finns mycket vackert längs vägen som man vill stanna och titta på, men framför allt för att den är slingrig till tusen. Uppskattningsvis runt 600 tajta kurvor och 54 broar – där nästan alla bara går att passera med ett fordon i taget.

I princip alla rekommenderade också att man tar sig dit på ett av två sätt: Köpa plats hos ett professionellt resebolag eller, om man är mer våglig, hyra en bil och köpa en särskild ljud-cd som berättar var allting är. Att bara hyra bil och försöka ta sig fram i blindo rekommenderades inte, för då skulle man missa allt det fina.

Jag och Emelie valde det sista alternativet… Inte av snålhet (cd:n kostade mellan 10 och 20 dollar), utan mer av äventyrslusta. Och det funkade rätt bra!

Först och främst kan jag meddela att bara vägen i sig är otroligt fin. Jag hade varit fullt nöjd att bara köra längs denna vackra sträcka utan att stanna på något särskilt ställe, men upplevelsen toppas förstås av små stopp på vackra platser.

Som den på bilden ovan. Vi förstår att den norra delen av ön föredras av de som vill surfa, för här fanns riktigt stora och fina vågor.

Havet och vågorna var lätta att upptäcka (konstigt nog…), men hur skulle vi hitta allt annat som var fint att titta på? Det skulle tydligen inte finnas någon vidare skyltning om var de olika ”intressepunkterna” fanns.

Den första av dessa, Twin Falls, var dock inte svår att missa – men vi gjorde det ändå. Vi skyller (vår vana trogen) på vår GPS-navigator.

Vi hade nämligen fått en karta av Avis när vi hämtade ut bilen och på denna fanns några intressepunkter längs Hana-vägen utsatt. Med hjälp av denna och vår Tomtom så listade vi ut var vattenfallen borde finnas. När vi så plötsligt såg en massa bilar parkerade vid sidan och skylten ”Twin Falls Market” tidigare än väntat, så antog vi att detta bara var en frukt- och matförsäljning som var uppkallad efter vattenfallen. Så vi körde vidare… för att ett tag senare inse att Tomtomen hade visat fel och att vi redan hade passerat vår destination.

Men vi struntade i att köra tillbaka. Och lärde oss av vår läxa.

När vi så stötte på en massa parkerade bilar vid sidan igen, så parkerade vi också (hyfsat lagligt; här fanns ingen ordentlig parkeringsplats) och begav oss rakt in i djungeln/regnskogen för att se vad som fanns att se.

Vilken labyrint! En bambuskog, där de flesta stigarna inte var så breda och fina som den på bilden ovan, ackompanjerades av lera och vattenpölar. Vi hade ingen aning om vart vi skulle gå, så vi gick efter de röster vi hörde och frågade de personer vi mötte. Det märktes att de andra hade köpt Hana-cd:n, men det gick trögt för dom också. Den hade tydligen underlåtit att berätta hur svårt det var att ta sig fram…

Så småningom kom vi fram till en liten flod, som flöt fram över stenar och som senare övergick i ett vattenfall. Vackert! Och vacker omgivning.

Nu visste vi hur vi skulle göra för att klara oss utan en Hana-cd: Vi skulle bara kolla efter var det samlades parkerade bilar och sedan gå dit andra verkade gå eller komma ifrån. Det fanns nämligen så pass många turister som faktiskt hade köpt cd:n att vi kunde åka snålskjuts på dessa.

Men vi fick inte så mycket nytta av denna kunskap. Vår tid längs vägen var begränsad. Av vilken anledning framgår så småningom.

Några platser besökte vi dock. Mauis egen version av Edens lustgård, en botanisk trädgård, var värd vår tid. Inte minst för att man därifrån hade en bra utsikt över klippan som var med i Jurassic Park (en av överflygningsscenerna).

Vi såg en rätt rolig sak under detta besök. Roligt för oss, mer pinsam/jobbig för mannen som orsakat det hela. Han hade nämligen tagit en liten kurva i en backe för snävt, så bilen stod till hälften ute i luften. Han kom varken fram eller tillbaka, så personalen hade satt ut varningskoner runt bilen i väntan på att hjälp skulle anlända. Vi tog en snabb bild, men jag lägger inte ut den i bloggen.

Ett annat ställe vi stannade på var en av de få rastplatser som fanns. Där kryllade det av katter och höns, blandade om vartannat! Vi räknade till över tjugo katter och det fanns säkert minst lika många höns där.

Vi har ingen aning om var dessa djur hörde hemma. Det fanns inga hus synliga i närheten och jag har inte kunnat hitta några byggnader när jag har undersökt området via Google Maps och Google Earth. Jag har även sett på nätet att tidigare besökare på platsen har reagerat över djuren. Ett mysterium!

Annars blev det mest snabba stopp, där vi vevade ner rutan och jag eller Emelie tog en bild och sedan snabbt körde vidare. Mer än så hade vi inte tid till. Och mer än så hann man faktiskt inte, för det var ganska livlig trafik på vägen – åtminstone på den norra vägen till Hana. Så det gällde att gasa på för att inte bli påkörda bakifrån när vi kanske stod mitt på en bro.

För det var en sak som folk hade varnat oss för och som verkligen gällde: Lokalbefolkningen kör som dårar! De håller hög fart och bromsar sällan eller aldrig, hur smalt det än kan vara vid möten. Det är heller inga små fordon de kör heller. Vi var inte ensamma om att köra Jeep – eller större.

Fast själva vägen var, om än snirklig och smal, inte så illa som ryktet/legenden sade. Förmodligen är vi härdade efter bergsvägarna vi körde under vår roadtrip.

Då var det värre när vi körde från Hana, på väg söderut runt ön. Vi ville nämligen inte köra samma väg tillbaka. Så i stället fick vi uppleva det som jag utan tvekan utnämner till den sämsta väg jag har kört på någon gång. Det kommer att dröja länge innan jag gnäller på dålig asfalt hemma… Här var flera kilometer med ett totalt genomuselt lapptäcke som dom försökte kalla asfalt. Ibland hade vi inte ens det utan fick köra på grusvägar eller ännu sämre.

Allt för att komma så fort upp till toppen av Haleakala som möjligt.

Haleakala är vulkanen (eller sköldvulkanen, heter det tydligen i detta fall) som dominerar hela östra Maui. Vi har aldrig sett toppen av den, eftersom den hela tiden har varit dolt i moln. Det var på toppen av denna som vi tänkte göra det som varit på gång länge men som fått vänta ända tills nu:

Byta förlovningsringar med varandra!

Men vi kom i sista stund innan solen gick ned. De sista solstrålarna höll på att försvinna bland molnen och det var lite kyligt (vi var klädda i shorts och t-shirts, till skillnad från andra besökare varav en del gick klädda i täckjacka) men stunden värmde.

Sedan gick vi runt och tittade på utsikten och såg hur himlen blev allt mer djupblå medan stjärnorna började visa sig på himlen. Inte konstigt att det finns ett observatorium på Haleakala.

En perfekt avslutning på en perfekt dag.

I morgon är vår sista dag på Maui och vi har inget annat inplanerat än att packa och sedan vänta på att flyga hem. Det kommer att ta runt 22 timmar att komma till København, förutsatt att inga förseningar sker, och sedan ska vi ju dessutom ta oss upp till Helsingborg.

Jobbigt. Men sedan är vi – äntligen – hemma. Fem veckor på resande fot får räcka. Det ska bli skönt med en svalkande höst.

Tisdag 6 oktober

Tanken med vår femte och sista semestervecka var att vi skulle ta igen oss efter fyra veckors skumpande på amerikanska motorvägar. Känna på lite mycket sol, lyssna på tropiska fåglar, titta på exotiska blommor.

Men vi hade faktiskt en aktivitet inplanerad redan innan vi åkte hit: Besöka Pearl Harbor.

Visserligen ligger den berömda hamnen på en helt annan ö (vi är på Maui, PH ligger på ön Oahu – runt 150 kilometer bort), men det är inte mer än runt 15-20 minuters flygresa bort. Vi vet ju inte om vi någonsin kommer hit igen (Hawaii ligger ändå på andra sidan jorden) så då är det lika bra att besöka platsen när vi ändå är så nära.

Så vi bokade en ”aktivitetsresa” via Expedia, som faktiskt har ett kontor i receptionen på vårt hotell. Väldigt smidigt. Resan arrangerades av Polynesian Adventure Tours, som tydligen köptes upp av norrmännen för något år sedan.

Vi skulle förvisso ha kunnat fixa hela resan själva, men efter fyra veckor på det viset så kändes det skönt att betala en klumpsumma och få allt fixat åt en.

Så på tisdagen hämtades vi okristligt tidigt av företaget: 04.30 på morgonen. Vi kördes till huvudflygplatsen på Maui (det finns faktiskt hela tre flygplatser på ön), varifrån vi flögs till Honolulu och den väntande turistbussen.

Pearl Harbor (vars historia alla borde känna till) ligger väldigt nära flygplatsen, så det tog knappt tio minuter att åka dit. Men det är inte avståndet som är det krångliga – det är väntan. PH är nämligen extremt populärt att besöka, så alla biljetter släpps efter principen ”först till kvarn”. Det går tydligen inte att boka biljetter i förväg.

Så vår guide (tillika busschaufför) fick så snabbt som möjligt, trots den tidiga timman, ta oss till området och sedan springa in och hämta biljetter. Vi fick lyckligtvis plats på en av de tidiga turerna. Tydligen har andra turistgrupper fått vänta i upp till fyra timmar på att få komma in.

Just nu pågår en stor ny- och ombyggnad av hela turistområdet, så det var lite stökigt och bökigt. Vi tittade runt i souvenirshopen och på några av de artefakter som finns i den landbaserade museidelen. Bland annat finns här en hyfsat välbevarad japansk torped som användes under anfallet, men som aldrig exploderade och som hittades först för några år sedan.

Därefter var det vår tur att ta rundturen. Den inleddes med en 20-25 minuter lång filmvisning, en sorts dokumentär som berättade om anfallet – varför det hände, vad som hände och vad resultatet blev. Den var… ganska vinklad åt det patriotiska hållet, skulle jag vilja påstå.

Det märks att amerikanarna tar PH på stort allvar. Inte minst visades detta av att vi var förbjudna att ha med någon väska överhuvudtaget. Inga ryggsäckar, handväskor, magväskor, kameraväskor… ingenting som skulle kunna ”dölja någonting”.

Till slut fick vi åka ut till minnesplatsen för USS Arizona, ett av de fartyg som sänktes och som fortfarande ligger kvar på botten:

Fartyget sjönk med nästan tusen man ombord och vars kroppar aldrig har tagits upp, så fartyget fungerar som en jättestor sarkofag.

Det riktigt intressanta är att fartyget faktiskt fortfarande är i tjänst! Inte för att det någonsin kommer att kunna användas igen, men den amerikanska flottan vill väl låta det stå kvar i rullorna som en symbolisk gest.

Som ni ser på bilden ovan, så ligger fartyget inte särskilt långt under ytan. Vissa delar sticker till och med upp mer än så.

Vi såg en hel del olja på vattnet, vilket jag antog var resultatet av de många fartyg som passerar hela tiden. Men nu i efterhand har jag fått veta att det faktiskt är olja från USS Arizona, som fortfarande – nästan 70 år efter sänkningen – läcker runt en liter olja om dagen.

Jag läste följande i en tidningsartikel:

There’s a myth out here – that when the last survivor dies, she will stop crying tears of oil for her crewmen to come back.

Som jag skrev tidigare, så innehåller fartyget de som dog ombord i samband med attacken. Men graven fylls fortfarande på faktiskt. De besättningsmän på USS Arizona som överlevde attacken ber ofta att deras aska ska förvaras på fartyget efter deras död. Så flottan tar hand om urnan, öppnar en lucka i fartyget och sänker ner denna. Sedan förs namnet på besättningsmedlemmen upp på en särskild tavla bredvid den stora tavlan vid minnesmonumentet, där samtliga besättningsmedlemmar är uppräknade med namn och tjänstgöringsgrad.

Efter besöket fick vi en rundtur med bussen i Honolulu och kringliggande område.

Honolulu har runt en miljon invånare, så staden känns nästan för stor för att ligga på ”småöarna” Hawaii. Här blir sällan under 20 grader varmt, oavsett när på dygnet, så här var varmt och skönt kan jag lova.

En av stans stora attraktioner är Waikiki Beach, mest känd för sina många surfare skulle jag tro.

Oj, så fin strand! Fin sand, azurblått vatten och breda, långlivade vågor… Och fyllt till bredden med allehanda lyxhotell förstås. Vi råkade gå rakt igenom ett på vår väg till vattnet och det var verkligen lyx utan dess like. Bo här nästa gång?

Sedan var det tillbaka till Pearl Harbor. Det var nämligen inte bara USS Arizona som stod på programmet idag utan även USS Missouri, ett fartyg som inte ens var färdigbyggt när anfallet kom. Jag antar att det var lättare rent logistiskt att ta denna rundtur separat och på eftermiddagen, annars hade vi lika gärna kunnat ta allt på samma gång.

Skeppet har tagits ur drift, främst för att det inte längre finns något behov av slagskepp av den sorten, och är nu enbart ett flytande museum.

Ahh, så skönt att kunna återuppleva lite av min tjänstgöring i svenska flottan. Precis som när jag sköt med KSP-58 på HMS Norsten.

USS Missouri hann inte kämpa så länge under andra världskriget innan kriget var över, men hon spelade en stor roll vid krigsslutet. Det var nämligen på hennes däck som japanerna skrev under kapitulationspapperna. Det stället är idag markerat på följande vis:

Benet och foten tillhör vår guide, som var oerhört kunnig och pratade nästan oavbrutet. Han verkade kunna allt om fartygets byggnation, uppdrag, bestyckning, besättning och de många anekdoter som finns (som fartygsspökena).

Innan fartyget sent omsider togs ur drift, så användes hon till och med vid det första Irak-kriget (i början av 1990-talet). Sjökortet över Persiska viken var fortfarande upplagt i stridsledningscentralen.

Efter fartygsbesöket var det dags för lite mat innan flyget hem skulle gå. Jag och Emelie hittade till vår lycka en Panda Express, så vi åt oss mätta där innan vi upptäckte att det även fanns en Jamba Juice precis i närheten – där vi tog en efterrätt i form av en stor jordgubbsdryck fullproppad med vitaminer.

Fullproppad med humor var vår guide/busschaufför Leo, som verkligen gjorde dagen extra njutbar. Han var också full med intressant information om allt som vi åkte förbi och besökte. Tyvärr glömde vi att ge honom någon dricks, men det är å andra sidan inte första gången vi glömmer att ge folk det…

Dricks borde nästan vår flygvärdinna på planet hem haft också. Den roligaste flygvärdinnan vi har upplevt! En bra avslutning på en väldigt lång dag.

Men vi är inte trötta på upplevelser än. I morgon, onsdag, har vi faktiskt hela dagen inbokad igen.