Jag skrev ju en insändare för en tid sedan om det ”kära” ämnet särskrivningar, men glömde att säga att jag faktiskt fick den publicerad till slut – och besvarad.

Här kommer svaret:

Det var ett inte helt oväntat svar. ”Vi har alltid gjort så” är en ganska vanlig anledning till det mesta här i världen… Trevligt dock att svaret kom från självaste chefredaktören.

Om det har inkommit nya svar (det vill säga från andra läsare) sedan dess vet jag inte. Numera läser jag bara HD:s nyheter på webben, då jag inte har prenumererat på pappersversionen på väldigt många år. Förr hände det att jag läste pdf-versionen, men det hinner jag inte med längre (tycker jag). Fast det kanske hade varit annorlunda om jag hade haft en padda…

Märkligt nog tycks jag bara ha tagit upp ämnet särskrivningar en gång i bloggen.

Märkligt, med tanke på att jag ständigt retar mig på dem och försöker att rätta alla i min omgivning. Nästan alla, i varje fall (kampen är ju till synes oändlig).

När så Helsingborgs Dagblad häromdagen tog upp ämnet, väcktes en gammal tanke hos mig: Varför heter Landskrona Posten egentligen Landskrona Posten? Förmodligen kommer namnet från dess ursprung i slutet av 1800-talet, men hur kan ett särskrivet namn leva kvar ända in i våra dagar? Ägare som är för fega och för lata för att ändra? Ingen som har pekat på problemet under alla dessa år? Varumärkesskäl?

Jag har därför gjort något jag inte har gjort på länge. Jag har skrivit en insändare till HD (i vars koncern både Helsingborgs Dagblad, Landskrona Posten och Nordvästra Skånes Tidningar ingår) enligt nedan:

Föregå med gott exempel, LP

I onsdagens tidning (26/5) fanns en artikel om det ständigt aktuella ämnet särskrivningar. Jag kan inte annat än att hålla med professor Lars-Gunnar Andersson (som för övrigt är ständigt återkommande gäst i det utmärkta programmet ”Språket” i P1) i att särskrivningar är ett stort problem. Det leder till missförstånd (”äldre bostäder” eller ”äldrebostäder”?) och, om än mer oskyldigt, till muntra miner (som civilingenjören som i sitt cv angav att han var beredd att ”visa fram fötterna”).

Att människor till vardags särskriver tycks tyvärr vara lika vanligt förekommande som att offentliga institutioner gör det. Skyltar som upplyser om att här finns det minsann en ”mini golf bana”, att det säljs ”mjuk glass” eller att ”herr frisör” (och kanske fru frisör också) erbjuder sina tjänster. I de offentliga fallen bör särskrivningarna dessutom ha passerat åtminstone en eller rentav två personer (tryckare och eventuellt beställare) utan att någon har reagerat. Beklämmande.

Beklämmande är också att HD-koncernen faktiskt också är skyldiga till att sprida särskrivningar.

Jag tänker på tidningseditionen som går under namnet ”Landskrona Posten”. LP:s namn (och dess särskrivning) har förmodligen hängt med sedan starten 1896. Det är möjligt att det var mer språkligt korrekt då att särskriva ordet, men det är det i varje fall inte nu. Och till skillnad från andra dagstidningar med udda stavningar, som ”Upsala Nya Tidning”, så riskerar LP att med sin nuvarande särskrivning fortsätta att göda tron på att det är lika korrekt att skriva ”Landskrona Posten” som det är att skriva ”telefon katalog”, ”adress bok” och ”dags tidning”.

Jag vill därför uppmuntra LP att justera sitt namn. Förslagsvis till ”Landskronaposten”, men även ”LandskronaPosten”, ”Landskrona-Posten” eller ”Landskrona-posten” borde kunna accepteras. Man må ha synpunkter även på de tre sista förslagen, men just nu känns allt bättre än att fortsätta att de facto särskriva namnet.

Vi får väl se om den kommer in – och vad tidningens svar blir.

Fjärde och sista dagen i Bonn. Söndagens upplaga började väldigt lugnt. Vi var uppe tidigt för att få sittplatser ihop på frukosten (great success!), men sedan var det mest att sitta på hotellrummet fram till lunch ungefär.

Det fanns nämligen inte så mycket att göra på förmiddagen. Valet stod mellan att samla fler autografer (har redan alla jag vill ha) eller att lyssna på föredrag på tyska (natürlich) om serier jag ännu inte har sett.

Strax före 12 checkade vi ut och gick sedan till stora hallen där auktionen skulle vara. Inte så många udda objekt det här året. Det var mest signerade bilder och några teckningar. Ett av få undantag var Enterprise-telefonen (bilden ovan). Det var rätt så kul att se hjälpredan från publiken som höll upp alla objekt för videokamerorna och vars min blev allt mer konfunderad, ju högre folk gick med sina bud. Ungefär som om han tänkte ”Va, vill ni verkligen ge så mycket för den här? Jag ser den på nära håll. Den ser… inte alls rolig ut.”.

Efter auktionen följde ett antal så kallade paneler. Det var då två eller fler från samma tv-serie stod på scen samtidigt och pratade med varandra och svarade på frågor från publiken.

Enda måstet för mig var Terry Farrell och Michael Dorn (bilden ovan). Jag hade ingen aning om att de hade varit ett par i verkligheten, samtidigt som de spelade ett par i DS9. Eller så har jag bara glömt det. Nu var de i alla fall bara vänner sedan lång tid tillbaka och det märktes hur bra de funkade ihop.

Sista panelen gled jag in på bara för att ha en bra plats inför avslutningsceremonin. Den bestod av James Marsters (bilden ovan) och Gareth David Lloyd.

James var den som (vad jag kunde se) tog allra mest för sin autograf. 30 euro ville han ha för den. Han hade till och med en egen ”autografbiljett” man skulle använda i stället för det klippkort för alla andra skådisar.

Jag vet att han har varit med i både Buffy, Angel och Smallville (för att nu nämna några serier jag varken följer eller tycker om), men jag förstår inte varför han skulle vara så speciell. Därför sålde jag min autografbiljett.

Avslutningsceremonin blev bra. Den började i och för sig lite långsamt med prisutdelningar till höger och vänster, men efter Chase Mastersons (bilden ovan) fina sång kom alla gäster upp på scen och höll var och en sitt lilla avskedstal.

Längst och kraftigast applåder fick, inte helt oförtjänt, Terry Farrell. Hon har varit så ödmjuk och öppen under hela konventet och vunnit allas hjärtan. Hela publiken ställde sig upp och ville inte sluta klappa. Hon blev helt överväldigad och fick tårar i ögonen.

Jag förstår henne. Hon berättade ju tidigare om hur hon lagt av med skådespeleriet när hon fick barn och nu mest var hemmafru. Att då fara över Atlanten och få så här mycket kärlek och respons från tusentals fans måste kännas… underbart.

Sedan: Hemfärd.

Själv hade jag ju flugit ner medan resten av mitt ”resesällskap” hade bilat. De var vänliga nog (tack så hemskt mycket!) att ge mig skjuts till centralstationen i Köln, varifrån mitt tåg till flygplatsen i Frankfurt gick. På denna stora järnvägsstation stod det en hel del människor och väntade, eftersom massor av tåg var försenade. Jag gissade på växelfel, men det var svårt att uppfatta vad som sades i högtalarna (som dessutom mest var på tüska).

Mitt tåg var däremot i tid – och vilket tåg sen! När jag åkte med det åt andra hållet i torsdags, så såg jag ju på en intern hastighetsskylt att vi var uppe i 250 km/h. Nu gick det av någon anledning ännu fortare: 300 km/h! Tyst och snabbt susade vi fram genom det vackra, tyska landskapet i solnedgången. Samtidigt kunde jag sitta och surfa på datorn eftersom det fanns trådlös uppkoppling ombord. Jag imponerades också över att utropen var på både tyska och engelska.

Sedan igenom den labyrint som Frankfurts flygplats utgör. När jag kommit igenom säkerhetskontrollen och nått fram till min gate i god tid, kunde jag sätta mig ner och koppla av (och upp mig).

När det så var dags för ombordstigningen började dock paniken. Var tusan var min kameraväska?!

Hade någon lyckats ta den när jag satt och väntade? Nej, det borde jag ha märkt. Det fanns bara en annan förklaring: Jag hade säkert glömt den i säkerhetskontrollen. Frågan var bara om någon annan hade tagit väskan med sig därifrån.

Jag rusade tillbaka igenom flygplatsen och kom långt om länge tillbaka till säkerhetskontrollen. Jag såg att två poliser stod och tittade på mig, så jag saktade ner farten så att de inte trodde att jag var en terrorist som kom för att spränga någonting. Haha!

En av vakterna såg också mig komma springande och mitt bleka ansikte, så han ropade någonting om ”kamera” och pekade på mig? ”Yes! YES!” svarade jag. Tror jag i alla fall, för jag var alldeles för upprörd och uppjagad för att minnas så mycket.

Men allt var som det skulle. Min övergivna kameraväska hade snabbt blivit upptäckt av personalen och sedan förd till ett enskilt rum, där vakterna öppnat den och gått igenom allt. Innehållet hade noggrant noterats på en blankett, som jag fick kontrollera och signera. Jag visade mitt pass som bevis på att jag var den rättmätige ägaren och sedan tackade jag så hemskt mycket för att de hade räddat min utrustning.

På vägen tillbaka till planet (som inte blev försenat på grund av händelsen, för ombordstigningen hade börjat tidigt) funderade jag över hur jag hade kunnat glömma kameraväskan. Förklaringen låg förmodligen i att jag faktiskt hade två handbagage – trots att man egentligen bara få ha ett. Det ena var kameraväskan och det andra var min laptop.

Kameraväskan hade innehållit en hel del saker, inte minst en massa kablar och sladdar av olika slag (laddare, usb-kabel etc), så den hade tagits ut för en extra röntgenomgång. Därför kom inte den tillsammans med mina andra saker (jacka, laptop etc), så när jag väl hade fått på mig ”allt” och såg att inget mer fanns att hämta, så gick jag iväg. Hade jag väntat i 20 sekunder till så hade även kameraväskan kommit på bandet.

Nu får jag i stället skänka en tacksamhetens tanke till personalen på säkerhetskontrollen för att det hela slutade så bra. Och jag får lära mig att i framtiden ska jag vara ännu mer noggrann med att få med mig allt.

En liten sammanfattning på helgen…

Som jag tidigare skrev, så var det för få Star Trek-skådisar för att det skulle kunna bli så bra som jag hoppats. Men jag är ändå nöjd. Det var superkul att få träffa Terry Farrell och Michael Dorn.

Maten på hotellet var bra och inte så dyr som jag först trodde. Idén med att ha ett ”kök” ute i foajén och servera mat därifrån var riktigt bra. Dessutom serverades mat från förmiddag till sen kväll, så man hade nästan alltid tillfälle att äta. En hamburgare med bröd och stekt potatis (eller vad det var) för 5 euro (10 kuponger à 50 cent), för att ta ett exempel, var helt överkomligt.

Konventlokalerna var också bra. Tyvärr var dock alldeles för mycket av ”konventhändelserna” bara på tyska (som föredragen exempelvis), vilket gjorde att man inte kunde utnyttja allt.

Andelen tjejer var större än jag hade väntat mig. Jag såg även flera småbarnsfamiljer och ganska unga barn. Kul, för det här är ju väldigt barnvänligt och en sådan här grej blir nog rätt kul barndomsminnen.

Det var lite bökigt att ta sig ner, med tåg-flyg-tåg och sedan något ytterligare färdmedel (och tvärtom tillbaka), men jag tror – om jag åker iväg igen – att jag nästa gång ändå har flyget som förstahandsval. Bilåkning tar lite för lång tid.

Blir det fler besök då för min del? Ja, det tror jag. Men inte nästa år. Det är så mycket annat planerat, så jag får vänta ett tag till.

Men ni andra som läser detta och funderar på att åka: ÅK! Det är en upplevelse att få träffa så många andra med liknande intressen och att få möta skådisarna ansikte mot ansikte. Det kostar en del, men det är ju bara pengar. (Säger jag som sprang som en gnu för att rädda min kamerautrustning.) Väl investerade pengar.

Ett stort antal medlemmar från 501st Legion var på plats och gjorde entrén till konventområdet extra tjusigt. Synd att jag inte är lika intresserad av Star Wars som av Star Trek, annars hade jag lätt skaffat en kostym och gått med i deras organisation. Fast tja, det kanske händer ändå en dag.

Vi försökte att gå upp tidigare idag för att hinna före anstormningen av frukostbuffén, men det misslyckades igen. Det känns inte som om frukostavdelningen är riktigt anpassad för så många gäster på samma gång. Varenda rum är uthyrt till konventbesökare. Jag tror inte att jag har sett en enda ”normal” gäst här.

Dagens program var fullspäckat, så det var bara att köra igång direkt. Jag satt en stund och lyssnade på Gordon Michael Woolvet (som jag egentligen bara ville ha några bilder av, för jag har nog inte sett ett enda helt avsnitt av Andromeda) i stora salen innan jag gick till Chase Masterson i den lokal som kallades Holodeck (bilden ovan).

Den lokalen är mer intim och är platsen där de mindre skådisarna håller låda. Eller som i Chases fall: Sjunger.

Rätt så bra röst. Synd att inte hennes karaktär Leeta i DS9 fick sjunga något i serien. Eller fick hon det? Hmm…

När jag några timmar senare skulle få hennes autograf, så råkade hon i trubbel. En representant från FedCon-ledningen kom fram och undrade varför hon hade en massa egna bilder till försäljning vid signeringsbordet. Det verkade ha blivit något missförstånd mellan hennes manager och FedCon-folket. Ett tag verkade det som om jag inte skulle få min signerade bild (typiskt att detta skulle hända precis när jag var framme), men parterna verkade komma överens efter en 5-10 minuter. Så kan det gå. Lite intressant att ta del av dramat ”i direktsändning”.

Autografer, ja… Liksom förra gången, så har jag en guldbiljett till konventet. Det svider en del i plånboken, men dels får jag sitta väldigt långt fram i stora salen och dels får jag mina autografer tidigt – om man är på hugget vill säga.

Kön ni ser på bilden ovan var en av de kortare. Jag vet inte hur många guldmedlemmar det finns totalt, men det kändes som om det var minst 200 personer som skulle få ”komma först”. Och var man inte klar i rimlig tid, så verkade pöbeln (de med icke-guldbiljett) släppas in så snart det fanns möjlighet.

En del skådisar är rena robotarna när det gäller att signera bilderna (som inte ingick i priset i år – buuuu!). En kråka och så är det klart. Andra kan vara väldigt ”personliga” med sina fans. Prata med en, fråga hur man mår, ge komplimanger för uniformen, berätta hur kul det är att få träffa en. Det känns mindre falskt än det låter, faktiskt. Dock är det sådant som tar tid, vilket gör köerna längre och längre och längre.

Jag köpte något motvilligt Manu Intiraymis egenproducerade film Zah på dvd. Inte för att jag någonsin tror att jag kommer att titta på den, men den kostade bara 15 euro – och som motprestation kommer Manu att inkludera mitt namn i eftertexterna på hans nästa film. Tja, jag har ju alltid velat se mitt namn i eftertexterna på en film.

Hmm, glömde nog berätta att jag lyssnade på Martha Hackett också i morse:

Hon pratade lite om hur lätt eller svårt det är att bli igenkänd ute på gatan när man, som hon när hon spelade Seska i Voyager, har haft en massa makeup och grejor påklistrade i ansiktet. Nu kanske det bara var scenljuset som var lite taskigt mot henne, men jag tyckte hon var väldigt lik Seska i sig själv…

Vad gör folk när dom inte lyssnar på skådisar eller får deras autografer då?

Handlar och går runt och tittar på folk. Eller folk och folk förresten. Här är rätt många bra kostymeringar som hade passat utmärkt på Halloween. Wampan ovan (den i päls) var rätt kul att se vandrandes omkring bland pyttemänniskorna.

Och denna AT-AT Walker krävde två personer för att förflytta sig. Undrar hur många timmar det tog att bygga ihop den..?

Det sattes förresten ett världsrekord idag. I februari i år samlades 99 utklädda personer i London och satte därmed det första världsrekordet i antalet personer med Star Trek-klädsel. Jag minns att när jag hörde om detta så tänkte jag direkt att det där snabbt skulle slås.

Och det gjorde det idag. När alla med rätt klädsel (det fanns ju många med klädsel från Star Wars, Harry Potter, Alice i underlandet etc) hade gåtts igenom och räknats, så blev den officiella siffran 507 personer. Detta ska vara tillräckligt för att hamna i Guinness rekordbok. Kul!

Tyvärr hade jag inte hört om detta försök innan jag åkte ner, annars hade jag tagit med mig en av mina egna uniformer (ja, jag har två).

En ”trailershow” hölls efter lunch och autografsigneringen. Den bestod i princip av två personer på scen som satt i varsin stol och visade ett antal filmtrailers på stora duken. Dessa pratade visserligen tyska, men trailerfilmerna hade lyckligtvis engelskt tal.

Undantagsvis, kan jag tillägga. Trots att konventet är ett ganska internationellt evenemang (här är deltagare från 28 länder) så tas liten hänsyn till att det förmodligen finns en hel del här som inte pratar tyska. Jag har ingen aning om hur fördelningen mellan tyskspråkiga och icke-tyskspråkiga ser ut, men jag skulle tro att de allra flesta kan engelska – så varför inte köra så mycket som möjligt på engelska?

Men nejdå; programblad, programhäfte och alla presentationer (som inte utförs av den ordinarie konferenciern) är på tyska.

Jag tror att jag gnällde över det förra gången jag var på FedCon (2006), men det tål att upprepas: Anledningen till att tyskar generellt tycks vara så dåliga på att prata engelska är för att deras filmer och tv-serier dubbas till tyska. Resten av världen får en ”naturlig” och kontinuerlig undervisning, medan tyskarna inte har så stora incitament för att lära sig på egen hand.

Dubbning är något bedrövligt. Ytterligt bedrövligt. Som en gammal vän jag träffade här uttryckte det: En stor del av skådespeleriet är ju faktiskt rösterna.

Det är väl en sak att barnfilmer dubbas, men resten… Låt det vara! Jean-Luc Picard säger inte ”Machen Sie es so”..!

Efter lunch och autografjakt hamnade jag en stund på Kandyse McClures session (bilden ovan). Inte heller någon jag ville lyssna på egentligen, för jag har sett kanske två eller tre avsnitt av Battlestar Galactica.

Tyvärr råkade jag höra alldeles för centrala delar av seriens sista säsong, men jag ska nog ge mig på att titta på den – också. Det är mycket på ”att titta på”-listan som vanligt.

Därpå följande kvällens höjdpunkt: kostymtävlingen!

Det är en sorts scenshow. Eller: Det borde vara en ren scenshow, men det pendlar mellan folk som bara går upp på scenen och visar sin hemgjorda klädsel och folk som har en riktig föreställning. Som på bilden nedan:

Inga dåliga hopp och skutt.

Andra låg mer åt det humoristiska hållet. Som dessa män som klädde ut sig till BG:s ”Number Six”:

Den som vann pris för både bästa scenkostym och framträdande var den här tjejen:

Man behöver inte vara särskilt insatt i science fiction för att se att hon var utklädd till Diva Plavalaguna från Femte Elementet. Det som var storartat med henne var för mig inte dräkten i sig (som kändes lite för plastig) utan det faktum att hon sjöng ”divalåten” på riktigt..!

Jag trodde först att hon mimade, men det var bara musiken som låg som playback. Rösten stod hon helt och hållet själv för. Otroligt bra prestation!

Konstigt nog vann inte Wolverine på bilden ovan pris för bästa scenkostym…

Han kunde man för övrigt bli fotograferad tillsammans med efter tävlingen:

Sicken tuffing…

Jag tog lite paus och gled sedan in på ännu ett ”föredrag” som jag inte var alldeles jätteintresserad av. Ännu en tv-serie som jag sett för lite av. Den här gången Stargate Atlantis och Joe Flanigan:

Till sist kom dock en på scen som jag verkligen ville lyssna på: Michael Dorn, Worf i TNG och DS9.

Den mannen var hur avslappnad som helst. Han ägde scenen och hela lokalen. Det märktes att han hade gjort det här förut och att han gillade vad han gjorde.

Konstigt nog hade han bara fått 45 minuter till sitt förfogande (jämfört med en timme för många andra och mindre skådisar), men det berodde nog delvis på att arrangörerna hade ett tajt schema på lördagskvällen och ville få in så mycket som möjligt då. Och så återkommer han ju på söndagen tillsammans med Terry Farrell.

Mest intressant eller åtminstone mest barnförbjudet under dagen? Utan tvekan tjejen som sminkades till na’vi-tjej under dagen:

Det var nog konventets hittills mest fotograferade ”objekt”… Det var inte lätt att komma till med kamera, för alla (åtminstone alla män) skulle tvunget ha bilder ur alla möjliga vinklar. Förstår inte att sminkning kan vara så intressant.

Jag gick förbi ståndet (stånden?) ett flertal gånger under dagen och såg hur hennes sminkning blev mer och mer heltäckande. Inte en por skulle lämnas orörd. All färg sprejades på med airbrush. Sedan blev det vanlig sminkning för vissa smådetaljer.

Resultatet blev verkligen riktigt bra. Hon och en manlig na’vi-kollega visade upp sig på stora scenen på kvällen:

Det starka strålkastarljuset förtar lite av magin, för när man såg henne i närbild så såg man alla små detaljer. Alla ”fräknar” och sådant.

Hon hade helt klart den mest genomarbetade och snyggaste na’vi-sminkningen, men jag såg flera som också hade lagt ner tid på sina sminkningar och utstyrslar. En tjej hade till och med fiberoptiska spröt, kopplade till en ljuskälla, i sin långa hästsvans – så det såg riktigt kul ut i lite dunkelt ljus.

Det var lördagen det. Nu väntar en lång och trött söndag, där det största problemet kommer att vara att man är utan hotellrum under större delen av dagen.