Det nyligen avslutade valet till Europaparlamentet var inte utan överraskningar.

Jag kunde exempelvis aldrig tro att Piratpartiet skulle få så många röster som de fick, än mindre att de faktiskt kom in. Och nu verkar det dessutom som om de inte bara får ett utan två mandat, om Sverige får ett utökat antal parlamentariker som det är tänkt.

Det var mest yngre väljare som lade sin röst på piraterna. Med andra ord tycks det vara läge för att höja rösträttsåldern…

Jag skämtar förstås, men vafan… Hur kan man lägga sin röst på detta trefrågeparti i ett val till Europaparlamentet?! ”Vi gillar internet” löd texten på en av deras valaffischer… Jamen, dåså! Lycka till med röstningen i alla de andra frågorna (typ 99,2 procent) som inte har ett dugg med era grundläggande åsikter att göra.

Enda trösten, eller hoppet, är att det knappt var hälften av de röstberättigade som gick och röstade – vilket gör att piraterna ”egentligen” bara fick 3,5 % av rösterna, det vill säga mindre än vad som krävs för att komma in i riksdagen. Men vem vet, vansinnet kanske sprider sig ännu mer till dess.

Den andra stora överraskningen är att fru Bildt verkar vara på väg till parlamentet, trots att hon blev nedflyttad av partiet efter framgångarna i medlemsvalet. Kul! Hon blir en intressant tillgång för Sverige nere i Bryssel.

Jag roade mig med att se hur mina grannar, det vill säga andra i mitt valdistrikt, röstade:

Egen majoritet för Allianspartierna. Trevligt! Sossarna på ynka 12,3 procent. Ännu mer trevligt!

Vem röstade jag på då?

Faktiskt på Folkpartiet. Även om jag är medlem i Moderaterna sedan 1987(!), så har jag inte varit dom trogna i valen alla gånger. Åtminstone en gång har det blivit en röst på Kristdemokraterna (stödröstning, för att få ihop en borgerlig regering) och ett antal gånger har det blivit Folkpartiet. Kommunalt har det dock alltid varit ”det egna partiet”.

Till sist: Om ni trodde att det här valet blev ignorerat av väljarna, så ska ni bara se hur det blir i höst. Ja, det är faktiskt ett nytt val redan nu i september.

Hur många tror ni känner till det? Märkligt hur svårt det ska vara för vissa att veta när det är dags att använda sin demokratiska rättighet. Eller borde det bli en skyldighet? Hmm…

När stora polisstyrkor samlas för att bevara ordningen vid en politisk manifestation, vare sig det är en demonstration eller ett torgmöte, så finns det medborgare som brukar gnälla på två saker: Bajset som finns kvar efter polishästarna och alla skattepengar som gått åt. Detsamma brukar höras vid idrottsevenemang.

Jag har själv i min (politiska) ungdom varit stor motståndare till att skattekollektivet får bekosta ”andras nöjen”, det vill säga att skattepengar går till att betala polislöner när fotbollsklubbar och andra själva borde stå för kostnaden vid idrottsevenemang. Det är dock en åsikt jag har tagit tillbaka. Jag tycker det är ganska rimligt att ett samhälle står för sådana utgifter i dessa fall. Idrottsarrangörerna må ha synpunkter, önskemål och krav, men det är ju i slutändan ändå rättsstatens egen bedömning om vilken bevakningsgrad som krävs som är avgörande.

En sak som jag däremot alltid har tyckt är att skattebetalarna självklart ska bekosta polisinsatserna vid politiska evenemang. Det hör ihop med min allmänna uppfattning att ”demokrati måste få kosta”. Varje människa ska ha rätt att torgföra (nästan) vilken åsikt som helst – och rättsstaten ska tillse att denna rätt upprätthålls, kosta (nästan) vad det kosta vill.

Igår, fredagen den 1 maj 2009, var det ovanstående organisation som ville vara med på ”Arbetarnas dag” och torgföra sina åsikter: Fria Nationalister i Skåne.

Deras torgmöte blev uppmärksammat i HD 19/4, men det dröjde inte många dagar förrän man såg vad vänsterfolket tyckte om saken. (Den sistnämnda artikeln hade tidigare ett stort antal läsarkommentarer med deltagare från båda sidor, men trots att inläggen var modererade av HD så beslöts det tydligen ändå att samtliga kommentarer skulle raderas. Synd, för det var intressanta diskussioner som fördes. Jag återkommer till det viktigaste senare i detta inlägg.)

Det var ungefär här jag blev intresserad av att iaktta det hela. Inte för viljan att se två grupper slå vettet(?) ur varandra eller för att jag skulle stödja någon av falangerna. Nej, snarare för att kunna ta lite bilder (jag är ju trots allt amatörfotograf), inte minst till Veckans bild, och för att med egna ögon se vad som händer. Det brukar i efterhand alltid finnas så många olika ”sanningar” när personer med motsatta politiska åsikter ska berätta om vad som egentligen hände.

Så… här kommer några av bilderna jag tog – och min version av vad som hände igår. Observera att jag hade andra engagemang på eftermiddagen, så jag gick hem runt 12.45 och var därför inte med när torgmötet övergick i en demonstration. Allt jag hörde och såg hände alltså före 12.45 och de efterföljande gripandena.

Jag var på plats vid Terrasstrapporna redan vid 11.10, eftersom vänsterfalangen hade utannonserat att de skulle samlas där 11.30 – för att senare gå till högerfalangens torgmöte på Konsul Olssons plats som skulle börja 12.00. Det hade bara hunnit samlas en 20-25 personer när jag anlände, så jag gick bort till torgmötesplatsen för att se hur ”stämningen” var där.

Där fanns desto fler personer. En 40-50 deltagare satt respektive stod och lyssnade på en kille som sjöng och spelade gitarr. Jag kände inte igen någon av låtarna, men vissa var på svenska och vissa på engelska. Åtminstone en svensk låt handlade om ”svenskhet”.

Det var nu man märkte att polisen höll på att slå en smärre järnring runt torget. Samtliga tillfartsvägar bevakades av minst två poliser och kravallstaket sattes upp. Det rörde sig polispiketer i närheten, en polishelikopter surrade i luften och så småningom kom även ett antal ridande poliser. Polisen rörde sig mellan falangerna, som för att visa upp att ”vi är på plats och vi är många, bara så ni vet”.

På plats fanns även ett antal personer med texten ”dialogpolis” på ryggen. Några talade med högerfalangen och några med vänsterfalangen, på respektive samlingsställe. Det var en rätt uppsluppen stämning på båda ställena. Båda sidor verkade skämta lite om den andra sidan – ibland med svart humor, ibland med lite mer allvar bakom orden.

För mig som, likt polisen, rörde mig fram och tillbaka mellan grupperingarna (mellan Terrasstrapporna och Konsul Perssons plats är det runt 400 meter) så kändes det lite… märkligt. På ett sätt kändes det som om båda sidorna skulle vilja sparka röven på dom andra, men på ett annat sätt så kändes inte den viljan särskilt stark. Båda sidor visste att den andra var på plats – och var de fanns någonstans. En del medlemmar från båda falangerna gjorde ibland som jag och gick på ”studiebesök”. Men inte mer än så. Inga utfall. Inte ens några viftande med knytnäven i luften och ett ”ni har helt fel åsikter” med hotfull ton.

Samtidigt rörde sig många lördagsflanörer förbi torget, inte minst längs Kullagatan. De flesta verkade inte veta varför antalet poliser växte efterhand, andra verkade inte bry sig. Jag såg en upprörd medborgare beklaga sig inför en polis över hur hans skattepengar rann iväg till ”sådan här skit”.

När klockan passerat 11.30 så hade vänsterfalangen växt till sig lite. Jag hörde hur några spioner från andra sidan kommenterade deras antal med ”de är inte fler än de är gamla”, men de var fler än så. Sist jag besökte trapporna så var där nog en 60-70 stycken. Nästan undantagslöst folk i åldrarna 15 till 25 – en åldersbedömning som även stämde in på högerfalangens deltagare, som jag tror var en 10-20 personer fler.

Antalet poliser var nu så pass stort att jag bedömde att de skulle kunna klara av situationen utan större problem. (Jag verkar lyckligtvis ha fått rätt.)

En annan grupp på plats som ständigt växte var fotograferna. Åtminstone en kände jag igen som fotograf på HD, men andra verkade vara antingen välutrustade amatörfotografer eller tillhörande någon bildbyrå (med webbadressen på tröjan eller västen). Dessa rörde sig, liksom jag, runt torget som gamar i väntan på att någon fotograferingsbart skulle dyka upp.

Jag började nästan tro att vänsterfalangen glömt bort var torget låg någonstans, för klockan närmade sig 12 utan större dramatik. Och när klockan väl slog full timme och nationalisternas torgmöte drog igång, så var det bara de närmast sörjande, fotograferna och poliserna som befann sig på torget. Några ”vanliga” medborgare var också på plats, däribland folk med småbarn och barnvagnar, men samtliga av dessa verkade mer fascinerade av polisnärvaron och av att äta glass och korv än intresserade av att lyssna på något tal.

Faktum är att fram till ungefär 12.10-12.15, när vänsterfalangen till slut tagit sig fram, så var de två största störningsmomenten skrikande småbarn och den nu enerverande polishelikoptern som låg och hovrade en hundra meter ovanför platsen. När vänsterfolket började med sina burop, slagord och andra störningsmoment så stod de på så pass stort avstånd att de inte hade någon inverkan överhuvudtaget. Så nästa gång ni vill förstöra ett torgmöte, se till att folk tar dit en massa gråtande småbarn och hyr en helikopter. Polishelikoptern blev alltså, helt otippat, den enskilt största anledningen till att torgmötestalarna inte nådde ut med sitt budskap så bra som de själva hade velat…

Så här nära, eller långt borta, var alltså vänsterfalangens deltagare: Ute vid Drottninggatan, säkert en femtio meter från torget. De stannade på denna plats i en 5-10 minuter och rörde sig sedan till nästa gata. Och sedan till nästa. Polisen hade inga svårigheter att hinna med att flytta sina trupper och på så vis se till att ingen bröt igenom avspärrningarna.

Jag läste senare i den här bloggen att vänsterfalangen tydligen fått ett ”löfte” från polisen:

Planen gick ut som sådan att polisen skulle omringa nazisternas torgmöte med kravallstaket och vi skulle få stå utanför och protestera. De gick med på att låta oss väsnas hur mycket vi ville men vi fick inte kasta föremål på nazisterna eller på annat sätt konfrontera dem. När deras manifestation tagit slut så skulle de lämna platsen och torgmötet skulle upplösas.

Detta löfte(?) bröts sedan enligt bloggaren, eftersom vänsterfalangen inte tilläts komma så nära. Jag tycker det verkar konstigt att polisen skulle ge ett löfte i förväg om att de skulle kunna komma närmare än vad de i verkligheten fick, men jag vet ju inte vad som sagts. Däremot tycker jag det är helt rätt att avståndet var så stort som det var; ett torgmöte ska, oavsett vem som håller i det, kunna hållas utan sabotage.

Det blev, trots polisens massiva närvaro, ändå en del mindre våldsamheter. Eller jag vet inte ens om jag kan kalla det för våldsamheter, snarare var det incidenter.

Den första inträffade när vänsterfalangen första gången kom så pass nära torgmötet att deras slagord och burop hördes. Ett antal personer ur högerfalangen sprang snabbt dit och skrek profaniteter och viftade våldsamt med knytnävar. Det kom väldigt plötsligt och jag tror många med mig trodde att det nu skulle bli ett stort slagsmål. Polisen reagerade snabbt, men – än viktigare – ett antal ”ledare” från högerfalangen var snabbt på plats och uppmanade med stark röst sina ”underlydande” att avstå från våldsamheter och i stället återgå till torgmötet. De lydde, men synbart motvilligt.

Denna uppmaning upprepades sedan ett antal gånger under min tid på torgmötet, ibland även från torgmötestalaren. Det var uppenbart att högerfalangen, åtminstone inte publikt, ville uppmana till några våldsamheter. Kanske delvis för att inte behöva slåss med polisen (också), kanske delvis för att få sympati från ”allmänheten” genom att visa storsinthet när de själva blev (verbalt) angripna, kanske delvis av något annat skäl. Det var, hur som helst, det enda rätta att göra.

Den andra incidenten hann jag bara se lite av. Det verkade som om några ur allmänheten som bevittnade torgmötet kom i konflikt med en eller flera ur högerfalangen. Det är detta som syns på bilden ovan. Poliserna var snabbt på plats, liksom någon eller några ur högerfalangen, för att skilja personerna åt. Inget mer än ord verkar ha utväxlats, men det räckte för att en kvinna i 40-50-årsåldern nästan skulle falla i gråt. Om hon bara bevittnade händelsen eller om hon var inblandad i den, vet jag inte. Men hon och några andra som stod i närheten hade strax därefter ett samtal med en polis, i vilket de beklagade sig över att ”sådana typer” fick ha ett torgmöte. Jag hörde polismannen svara att ”alla har rätt att föra ut sin åsikt”. Mer än så hörde jag inte, eftersom jag kände mig som om jag lade mig i om jag stod för nära.

Vänsterfalangen hade nu rört sig till den sista plats jag såg att de hade innan jag gick hem, det vill säga vid avspärrningarna i norra änden av Kullagatan. Nu kunde man även tydligt se de svarta flaggorna och ett större antal maskerade personer. Fortfarande förekom inga våldsamheter från någon sida, vad jag kunde se. Det var mest slagord, burop och fuck you-gester som gällde.

Fortfarande blev några ur högerfalangen sporadiskt provocerade, men det kom aldrig mer än till några plötsliga verbala utfall och fuck you-gester även här. Jag kunde inte heller se någon ur högerfalangen som var maskerad, om man nu inte räknar stora solglasögon och/eller baseballkepsar som maskeringar. De är i varje fall inte i samma grad döljande som palestinasjalar för ansiktet eller huvor.

Jag läste bland läsarkommentarerna att det hade förekommit ”Hitlerhälsningar” och ”sieg heil-utrop” på torgmötet, men detta var inget som jag såg – med den ständiga reservationen förstås att jag inte kunde se allt som hände samtidigt. Men jag var så pass närvarande att jag åtminstone borde ha sett något av det, om det nu var mer än sparsamt förekommande.

Inte heller från de olika talarna märktes det av några rena nazistsympatier. Det ”värsta” handlade om att Sverige håller på att bli allt mindre svenskt, att vi måste bevara vår särart, att det mångkulturella samhället är förödande och så vidare.

Faktum är att talen till stor del påminde om ett ”vanligt” Första maj-tal..! Jag förstår att liknelsen är provocerande, men ser man enbart till vad som sades (och inte vad högerfalangen, enligt deras meningsmotståndare, ”egentligen” har för åsikter) så kände jag igen mycket. Det pratades väldigt mycket om att roffarkapitalisterna har sugit ut arbetarna, att borgarpressen ljuger, att EU är ett hot mot arbetarklassen/fattiga, att globaliseringen är ond och att höginkomsttagarna och bankcheferna sitter tryggade på sina poster medan de redan utsatta lider allt mer.

Det skulle ju närmast kunna betraktas som klassisk vänsterretorik.

Till sist lite korta funderingar och reflektioner från dagen:

• Jag undrar om jag blivit uppsatt på någon lista över ”folk som ska få stryk” efter min närvaro igår. Jag såg nämligen att jag blev filmad på avstånd av både vänster- och högerfalangen. Även om jag bar på en kamerautrustning, så hjälper det inte alltid – ibland kanske rentav stjälper det. Båda sidor anser ju att pressen ljuger, att den inte berättar sanningen, att den är OND. Om man överhuvudtaget befinner sig i närheten av ett torgmöte eller en demonstration, så har man – anser säkert vissa – tagit ställning för eller emot någonting.
• Det var tråkigt att jag inte kunde följa hela händelseutvecklingen under dagen. Det hade varit ”intressant” att se när torgmötet övergick i ett demonstrationståg och när vänsterfalangerna skulle ha sina egna torgmöten och demonstrationer. Men å andra sidan var det väldigt mycket mer behagligt att sitta i solen och äta grillat, vilket var det jag gjorde. Jag sympatiserar med den anonyme läsare som skrev följande kommentar på en av HD:s artiklar om demonstrationen:

alla ni som pysslar med dessa upploppen!solen skiner, grilla lite,ta en bärs och umgås med era nära o kära istället!Alla har rätt till en åsikt oavsett hur fel alla tycker att det är!Det är därför det kallas för ens åsikt!Och klarar man inte hantera det kan man alltid spela kubb med sig själv,så kan man vara säker på att man vinner!

• Jag sympatiserar inte med någon av falangerna. Båda är extremistiska i sina åsikter och tillvägagångssätt. Båda grupper har dock rätt att framföra sina åsikter. För mig är det extremt odemokratiskt att störa någons torgmöte eller demonstration. Vi har en yttrandefrihet i Sverige som är nästan obegränsad. Om man på grund av hot, våld eller störningar inte kan använda sig av den, så är den ingenting värd. Därför är det rätt att polisen går in och säkerställer att demokratin fungerar i detta avseende. Den som har en avvikande åsikt får helt enkelt framföra denna vid ett senare tillfälle – eller göra det samtidigt, men så länge inte den andres åsikter hindras att föras ut.
• Nu väntar jag bara på att respektive sida ska utropa seger alternativt beklaga sig över att polisen hindrade dom från att ”vinna”, berätta om hur mycket ”borgarpressen ljuger”, överdriva antalet mötesdeltagare på den egna sidan och berätta Den Enda Stora Sanningen Om Vad Som Egentligen Hände.

Andra skriver om politik, första maj, 1 maj.

Det fanns en tid då jag ville avskaffa kungahuset. Maken till otidsenlig institution, odemokratiskt påhitt och påtvingade regler kunde jag inte finna.

Tills jag en dag började tänka lite längre än till enkla floskler. För de kändes som just floskler – och sådana gillar jag inte. De är… alldeles för enkla att använda. För enkla att debattera med.

Det är väl därför som jag ogillar samtidigt som jag avundas vänsterfolkets retorik; När det mesta delas in i ”vi och dom”, när allt antingen ska ”krossas” eller hyllas, när alla problem skylls på en sida (”kapitalisterna”) och alla lösningar finns hos en annan sida (”arbetarna”) – då behöver man inte längre tänka. Bara skriva klatschiga slagord på plakat och/eller skrika dessa.

Inbjudande enkelt. Intellektuellt åt skogen.

Det var därför jag började ifrågasätta mina egna republikanska tankar. Vad ville jag mest? Att kungahuset skulle avskaffas eller att republik skulle införas?

Jag insåg att det var först och främst kungahuset jag ville åt. Att någon skulle vara kung eller drottning över ett folk var inte lika farligt som det faktum att personen ärvde sitt ämbete. Ungefär som att statsministerns son eller dotter skulle vara den lagliga efterträdaren. Dessutom på skattebetalarnas bekostnad (detta upprörde mig nästan mest). Och så hade kungen straffimmunitet; det gick alltså inte att åtala eller straffa kungen om han skulle begå något brott!

Men ett efter ett föreföll dessa argument inte vara lika starka som jag först ansett, särskilt inte tagna var för sig:

Kungahuset kostar pengar.

Ja, monarki kostar pengar. Men en republik kostar också. Dessutom går en betydande del av ”monarkipengarna” till att underhålla och värma upp byggnader som vi ändå skulle ”haft på halsen” i en republik. För det är väl ingen som menar att vi ska sälja ut våra kungliga slott?

Kungen/drottningen ärver sitt ämbete.

Ja, det är poängen i en arvsmonarki. För egen del kan jag känna att en valmonarki (som vi hade långt tillbaka i tiden, före Gustav Vasa), där folket väljer vår kung eller drottning, skulle vara bättre. Men samtidigt är det så vi har det även idag, om än väldigt indirekt. Kungen/drottningen sitter nämligen inte på tronen ”av Guds nåde”, utan (sedan 1975) av folkets nåde. Det är folket som bestämmer vilket statsskick vi ska ha och hur det ska fungera – och därmed bestämmer vi även vem som ska inneha ämbetet.

Kom ihåg att folket inte heller väljer statsministern i direktval. Han/hon väljes av riksdagen, som i sin tur är vald av folket.

Skulle det då vara okej om riksdagen bestämde att Reinfeldts barn ska ärva statsministerposten? Nej, det tycker jag inte – av tre skäl: 1) Statsministern innehar en reell politisk makt. 2) Statsministerns politiska tillhörighet måste spegla den regering som han/hon ska leda. 3) Statsministern måste kunna avsättas/bytas ut fortare än vad som är möjligt att göra med en kung/drottning.

Victoria tvingas be kungen och regeringen om lov för att gifta sig.

Ja och nej. Ja – om hon vill vara säker på att behålla sin kungliga titel och sitt ämbete. Men annars är hon givetvis fri att gifta sig med precis vem hon vill. Och det har andra prinsar och prinsessor (inte minst i andra länder) också gjort under åren. Något reellt tvång är det alltså inte fråga om.

Kungen/drottningen måste tillhöra en viss religion.

Det stämmer. De måste vara protestanter. Fast precis som i fallet med giftermål så spelar detta ingen roll – vill vederbörande konvertera till islam eller rentav bli ateist, så går det.

Kungen/drottningen har straffimmunitet.

Det stämmer. Och det är något jag skulle vilja ändra på. Självklart ska ingen medborgare stå över lagen; den som begår ett brott ska också kunna åtalas, dömas och straffas för detta. (Faktiskt vill jag inskränka diplomaters straffimmunitet också.) Men det går alldeles utmärkt att ändra på detta utan att för den skull ta bort hela monarkin.

När jag väl hade avväpnat dessa, som väl får räknas till de starkaste argumenten mot monarki, så kändes det plötsligt inte lika intressant att rapa ur mig floskler om att införa republik.

Men det hindrar förstås inte andra från att göra det.

Så sent som igår läste jag en text på Sydsvenskans kultursida om ”Den farliga förlovningen”:

Om det är självklart att en prinsessa fritt ska få välja make, varför ska hon då inte också, borde man fråga sig, tillerkännas andra självklara rättigheter: rätten till ett fritt valt yrkesliv, rätten att själv välja var hon vill bo, rätten att själv välja religion och så vidare?

Ni ser, samma gamla argument som dessutom inte stämmer. Victoria får själv välja vem hon ska gifta sig med, vad hon ska jobba med, var hon ska bo, vilken religion hon ska tillhöra ”och så vidare”. Bara för att samma argument upprepas otaliga gånger, gör det inte mer förenligt med verkligheten.

Vidare i artikeln:

Monarkin är i dag formellt maktlös, politiskt avlövad. Det förra seklets nonaggressionspakt mellan kungahuset och kanslihuset har spelat ut sin roll. Det betyder dock inte att kungen och hans hov saknar reell makt. I vissa avseenden har kungahusets möjligheter att utöva inflytande snarast ökat. Den samtida monarkins maktbas är intimsfären. Dess allierade är massmedierna. De makthavare dagens Victoria leende tvingas ta emot kommer inte från arbetarekommunerna utan från tidningarna och tv-kanalerna. De kungligas huvuduppgift är att iscensätta familjeliv. Redan där utövar de avsevärd makt. Den makt som ligger i ideal- och normbildning.

”Den makt som ligger i ideal- och normbildning”… Hahaha! Oroar sig kulturskribenten för att antalet giftermål ska öka lavinartat? Att fler unga kvinnor ska kräva diamantringar? Att folket ska börja baka samma sorts kakor som hovet?

Bah. Som vanligt ordbajseri från kulturfolket. Och samma gamla floskler nu som då.

Andra skriver om kungahuset, Daniel Westling, bröllop, monarki och republik.

Hur vet man att ett land är odemokratiskt? Jo, ordet demokrati ingår i landets officiella namn.

Texten ovan var ett stående skämt när jag växte upp. De länder som låg bakom järnridån var inga länder man direkt längtade till. Propaganda, arbetsläger, obefintlig yttrandefrihet och en usel levnadsstandard var saker man förknippade med exempelvis Tyska Demokratiska Republiken.

Tiderna har förändrats sedan dess – lyckligtvis. De som växer upp idag kan knappt föreställa sig att Berlin – ja, hela Tyskland – var delat mitt itu. Forna öststater som Polen och Estland har gjort sitt bästa för att ta igen 50 års misslyckad kommunism. Med vissa överdrifter, förvisso, men ändå…

Det finns dock ett land som fortfarande är slutet mot omvärlden, mer så än någonsin DDR och de andra öststaterna: Nordkorea.

Det är ett oerhört fascinerande land. De få gånger man hör någonting därifrån gäller det antingen svält, kärnvapentillverkning eller massgymnastik.

För en tid sedan läste jag The Aquariums of Pyongyang av Kang Chol-Hwan, som själv upplevde ett av landets ”omskolningsläger” som barn och som till slut lyckades fly till Sydkorea. Köp och läs!

Nyligen fick jag upp ögonen för landet igen, i och med Aftonbladets visning av VBS dokumentär ”The Vice Guide to North Korea” (första avsnittet finns här).

Det framställdes felaktigt att det nästan var helt omöjligt att ta sig in i landet, men det gäller mest för journalister. ”Vanligt folk” kan, om än inte särskilt smärtfritt, komma dit som turister – men då enbart på Nordkoreas villkor. Det innebär att man inte kan röra sig vart man vill, att man hela tiden måste ha med sig en eller flera ”guider” och att minsta övertramp av reglerna kan göra att man arresteras.

Det ”roliga” är att det finns folk här i väst som faktiskt försvarar landet. De menar att det är propaganda som lagt grunden till Nordkoreas dåliga rykte. Den konspiratoriska kapitalistiska pressen vill nämligen inte säga sanningen…

De värsta jag kunde hitta var Korean Friendship Association, en organisation som har medlemmar från 120 länder och som arbetar för att knyta internationella kontakter med Nordkorea. Jo, det krävs nog en organisation för att lyckas med det, när inte landet självt verkar särskilt intresserat av att få besök utifrån…

Att titta i deras diskussionsforum är en smått bisarr upplevelse. Överallt hyllas landet och dess ledare. Och ingenstans tillåts den minsta kritik av någon av dem.

Som när någon besökare berättade att han hade ett skolprojekt där han skulle skriva om mänskliga rättigheter och undrade om någon kunde berätta vad Kim Jong Il (landets nuvarande ”ledare”) eller Kim Il Sung (pappa till Kim Jong Il och landets nuvarande president, trots att han dog för 14 år sedan!) hade bidragit till detta. Svaret kom snabbt och robotaktigt:

The Great fatherly Leader Comrade Kim Il Sung who in ardent revolutionary struggle liberated the country from japanese imperialism, and with his heroic exploits fought off the wicked US imperialists in the Great Victorious Fatherland Liberation war, established the correct political mode of socialism in the northern half of korea and perfected the socialist method with the revolutionary juche idea.

This in itself is an infinite contribution to the emancipation of mankind which should be loudly applauded, celebrated and remembered for all eternity.

The accusation that the Great Fatherly Leader or our Dear leader comrade Kim Jong Il have purposely inflicted hardship onto its people in anyway is an outrageous accusation made by none other than the deceitful bourgeois media who spread lies to stifle socialist progress.

Kommentarer överflödiga…

VBS har förresten fler små dokumentärer. En handlar om manlig omskärelse. Det pratas mycket om kvinnlig omskärelse, men det är inte så kul för killar heller. Se här i den sista delen, där en stackars pojke får vara centralfigur – helt utan bedövning:

Nästan lika smärtsamt som att bo i Nordkorea, skulle jag tro.

Fler bloggar om politik och Nordkorea.