Ah… Det är härligt att vakna upp på morgonen och kolla nyheterna i mobilen – och se att media minsann skriver om tåg. Men som med allt annat, så skriver de ju sällan om någonting när det är något positivt som har inträffat. HD:s artikel om tågproblemen i sommar är inget undantag.

Jag har tidigare (bland annat här, här, här och här) skrivit om tåg ur mitt perspektiv som lokförare, och nu är det dags igen. Observera dock som vanligt att jag skriver dessa inlägg som ”privatperson”. Inget är på förhand kontrollerat eller godkänt av min arbetsgivare eller dennes uppdragsgivare (som jag tror inte ens känner till att jag bloggar om mitt yrke). Åsikter som uttrycks är således helt mina egna.

Artikeln inleds lite raljerade med en fråga om det alls finns något ”bra väder” för tågtrafiken. På vintern är det fastfrusna växlar, på sommaren är det solkurvor och på hösten är det lövhalka. Tja, våren tycks ju artikelförfattaren ha glömt bort… Haha!

Redan här är det värt att poängtera: De allra flesta tågen går som de ska, det vill säga i tid. Trafikverkets senaste statistik från i mars i år visar att just den månaden så var exempelvis persontågen i tid i 88,9 procent av fallen. Nio av tio tåg gick alltså som de skulle, vilket är genomsnittet på ”rättidigheten” på tågen i Sverige för persontåg (för godståg är siffran åtta av tio).

Som jämförelse kan vi ta januari månad i år, då det var rejält med problem för tågtrafiken. Där låg ändå punktligheten på 84 procent för persontågen, medan de stackars godstågen inte kom upp i mer än 57,2 procent.

Sedan finns det de där många och jobbiga undantagen. Som Liza Kullenberg råkade ut för, när hon i måndags skulle åka från arbetsorten Lund till hemorten Ängelholm:

Hon tog 17:17-tåget hemåt, men kom inte längre än till Kattarp (vilket är stationen precis före den egentliga slutstationen Ängelholm). Hennes citat i tidningen:

Tåget var en kvart försenat, men det är man ju van vid. Men när de stannat i Kattarp sa de plötsligt ”Ni får gå av här” i högtalaren.

Som lokförare har jag tillgång till Trafikverkets interna och ganska detaljerade statistik, så jag letade upp hennes tåg. Om hon åkte klockan 17:17 från Lund, så åkte hon med tåg 1752 (varje tåg i Sverige har ju ett tilldelat tågnummer). Så här såg det ut:

Sign är stationssignaturen, där LU är Lund, HB är Helsingborg C och KA är Kattarp. Ankt anger när tågen ankom till stationen i förhållande till den ordinarie ankomsttiden, medan Avgt anger när tåget avgick i (ni gissade rätt) i förhållande till den ordinarie avgångstiden.

Således ser vi att tåget avgick från Lund en minut sent, men faktiskt var en minut tidigt till Helsingborg C. Tyvärr gick det dock åtta minuter sent från Helsingborg på grund av ett mötande tåg. Sedan blev det ännu ett möte i Maria, vilket gjorde att förseningen späddes på ytterligare.

Någonstans där (om jag går efter uppgifterna i den andra HD-artikeln) togs tydligen beslutet från antingen DSB Firsts driftledning eller från Trafikverket om att låta tåget vända en station tidigare – dels på grund av tågets försening och dels eftersom det tydligen var ”signalfel” (mer om detta längre ner) vid Ängelholm.

Nu kan man ju som resenär undra om det verkligen gör så stor skillnad rent tidsmässigt att skippa en station. Blir det verkligen så mycket bättre att vända en ynka station tidigare jämfört med att köra den vanliga vägen? Och väger man inte in problemen för de passagerare som blir ”strandade” i Kattarp?

Svaren är ”ja” och ”jo”.

Tidsmässigt är det ingen tvekan med fördelarna: De så kallade 17-tågen (tågen som går mellan Malmö och Ängelholm och gör uppehåll på samtliga mellanstationer och har tågnummer som börjar på ”17″) har ganska exakt nio minuter på sig att vända söderut igen. Från denna tid måste man räkna den tid som det tar för lokföraren att rigga ner den hytten han/hon körde ifrån, gå de 80 eller 160 meterna (beroende på om man har ett enkelt eller dubbelt tågsätt) till den andra hytten, rigga upp denna och bromsprova. Har man tur och är riktigt snabb så kanske, kanske man hinner med ett toalettbesök också…

Lizas tåg skulle ha avgått från Kattarp 18:17 (och ankommit 18:16), men eftersom dom var 13 minuter sena så hade klockan hunnit bli 18:29. Det är sju minuter efter att tåget skulle ha vänt och avgått igen från Ängelholm..! Avgångstiden för det tåget från Kattarp var 18:39, alltså endast tio minuter senare. Beslutet att vända tåget var därför inte så konstigt. Annars skulle tåget söderut ha lidit av en stor försening även det och därmed försenat andra, mötande tåg.

Problemmässigt var det dock förstås för passagerarna som ville till Ängelholm. Här gällde det att väga för- och nackdelar mot varandra (eller kanske mest nackdelar mot nackdelar i det här fallet). Tanken var förstås att passagerarna som fick stiga av i Kattarp skulle ta nästa tåg norrut, det vill säga med tåg 1754 som skulle avgå från Kattarp klockan 18:47 (alltså dryga kvarten senare). Tyvärr var det också sent och ställdes in från Helsingborg, vilket gjorde att nästa ordinarie tåg från Kattarp till Ängelholm inte skulle avgå förrän 19:47 – vilket helt stämmer med Lizas uppgifter i tidningen om att nästa tåg till Ängelholm inte skulle ”passera förrän om en timme och en kvart”.

Verkligen otur i oturen…

Här fanns åtminstone två möjligheter att försöka rädda situationen: 1) Beställa en buss från Kattarp till Ängelholm eller 2) Låta tåget mot Göteborg göra ett extra uppehåll i Kattarp för att ta upp dessa passagerare. Inget av detta verkar ha gjorts. Varför kan jag bara spekulera i, eftersom jag inte sitter i driftledningen varken på ena eller andra stället.

Att fixa fram en buss är inte alltid så lätt. Som jag har sagt många gånger tidigare i mina inlägg, så står det inte ett antal bussar med chaufförer och väntar på att starta i fall det blir något inställt tåg. Kontakten mellan ”mitt” företag och bussföretagen är bra och smidig, eftersom det finns rutiner upprättade och kontaktvägar upplagda. Men det ska ändå letas reda på en ledig buss och en ledig chaufför. Det här är dessutom mitt i semestertider. Finns det någon som vill hoppa in på sitt jobb med kanske tio minuters förvarning? Sedan ska chauffören ta sig till bussen, starta upp, köra iväg till stationen… Innan bussen har hunnit fram, så har ju nästan tiden gått lika mycket ändå.

Sorry. Sedan kan folk skylla på ”avregleringarna” och ”den förda politiken” hur mycket de vill, men det här handlar snarare om logistik än politik.

Nästa tåg norrut var tåg 11080 som gick från Helsingør till Göteborg. Men detta var (surprise, surprise) också försenat. Det kom sent från Danmark och sedan var det mer än kvarten försenat när Kattarp passerades. Jag kan förstå att man inte gärna gjorde ett extra uppehåll i Kattarp, eftersom detta då hade blivit ännu mer försenat. Men resultatet för passagerarna blev också som det blev.

Det grundläggande problemet i allt detta är dock, hävdar jag, infrastrukturen – eller bristen på denna. Jag har skrivit om det förr och jag kommer förmodligen att skriva om det många gånger än: Att det bara är enkelspår mellan Helsingborg och Ängelholm ställer till med så himla mycket. Det finns bara mötesplatser i Maria, Ödåkra, Kattarp och Vegeholm (som bara är ett mötesspår, ingen station – ännu). Skulle det händelsevis vara två 17-tåg som ska möta varandra, så kan dessa dessutom inte mötas i Kattarp eftersom stationen där ännu inte har fått sin andra plattform färdig.

I november förra året skrev jag ett blogginlägg som handlade om bland annat förseningarna som uppstod på sträckan Helsingborg-Ängelholm. Jag har inte gjort om undersökningen sedan dess, men jag räknar kallt med att det ser ungefär likadant ut idag: Så länge vi inte får dubbelspår där, så kommer vi fortsätta att få många och onödiga förseningar. Ja, det gäller förstås hela vägen upp till Göteborg. Sträckan förbi Båstad är ju också enkelspår (eftersom man väntar på tunneln genom Hallandsåsen) liksom sträckan förbi Varberg.

Lizas avslutande citat i tidningen:

Ett tåg som är försenat borde bära sin egen försening. Nu ska alla vänta på alla och det gör att alla blir försenade. De är väldigt dåliga på att prioritera. Jag har skrivit ett mycket argt brev. Skånetrafiken är den sämsta serviceinrättningen i världen. Man kan inte bara slänga av folk hur som helst.

Trafikverket är den myndighet som leder tågen i Sverige. Och vad jag vet, så är deras grundpolicy att rättidiga tåg har företräde – alltså att tåg som är försenade ska lämna väg för tåg som är i tid, just för att inte sena tåg ska försena andra tåg. Men ibland kräver omständigheterna att man gör på ett annat sätt.

Detta är något som kan reta mig som förare ”ute i fält”. Jag kan köra ett tåg som är i tid och ändå få vänta på ett sent tåg, när jag egentligen är den som borde få köra före på exempelvis en enkelspårssträcka. Men jag ser ju inte allt som händer heller. Kanske var det bättre att det försenade tåget fick köra före, eftersom konsekvenserna längre fram i tiden och på sträckan hade blivit värre annars?

Rätt ofta finns det nog inte heller situationer där det finns ett uppenbart bra och ett uppenbart dåligt val, utan bara ett antal dåliga val. Pest eller kolera, typ. Den bästa prioriteringen där är väl att försöka välja det val som är minst ont – men alla blir ju ändå drabbade och känner att just de fick nitlotten.

Liza önskade tydligen också att hon ”kunde välja en konkurrent till Skånetrafiken”. De finns redan – och heter bil och taxi. Fler tåg på sträckan, oavsett operatör, är i alla fall helt uteslutet. Då räcker det nog inte ens med dubbelspår…

Hur som helst: Tråkigt för alla som blev drabbade i måndags. Jag körde inte själv tåg den dagen och är som sagt inte insatt i hur olika instanser har tänkt och agerat, utan kan bara spekulera och försöka förklara.

Till sist några kommentarer till några av artikelkommentarerna:

Ovanligt…… Skanetrafiken suger, de har noll koll. Sist jag skulle ta taget blev vi forsenade en timme och jag missade mitt flyg. Fick boka nytt flyg for 4000 kr for att komma fram i tid till mitt arbete. Tack skanetrafiken

Min högst personliga åsikt: Missade Du flyget för en timmes försening, så var Du inte ute i tillräckligt god tid. Faktiskt! Det spelar ingen roll om man åker tåg, buss, bil eller om man rentav cyklar till flygplatsen – man måste alltid vara ute i riktigt god tid, eftersom det alltid (oavsett färdsätt) kan hända saker längs vägen.

Skånetrafiken är den absolut sämsta kollektivsekten som existerar i detta solsystem. Sen kör man ständigt denna rulliansförklaringen, att det är Banverkets eller någon annans fel detta för att slippa ta ansvar och för att fortsätta ta ut överpriser på sin pissiga transport.
Vidare beter de anställda på tågen sig åt som svin och skiter fullständigt i hur ressinärer drabbas, skulle man sen råka trycka fel biljett eller missa något annat i deras skitsystem så finns det ingen som helst pardon, man åker av direkt eller tvingas betala straffavgifter, att dom sen själv misslyckas konstant kvittar tydligen.
Att man under en period inte heller hade vagnar, dessa var på lagning samtidigt av någon anledning, sket man fullständigt i och svarade resinärerna med ett hånleende medan dessa stod packade som svin till slakt. Skånetrafiken är och förblir det mest utsugande, arroganta och vidriga medel i kollektivtransportshistorien.

Wow… Först och främst: Det är faktiskt Trafikverkets uppgift och ansvar att ta hand om infrastrukturen. Om de nu fallerar i sin uppgift, så tycker jag att kritiken ska riktas dit den förtjänar att riktas. Sedan ska självklart Skånetrafiken sköta sin bit vad gäller exempelvis information och ersättning, men tågen kan inte köra om inte järnvägen är i ordning, lika lite som bilar och bussar kan köra om vägarna inte är i ordning. Om taxin Du åker med inte kan köra för att vägen har ett stort hål i sig – skäller Du ut taxichauffören, taxibolaget eller Trafikverket (som faktiskt också ansvarar för vägarna nu för tiden)?

Resterande bit av kommentaren lämnar jag därhän tills Du har tvättat munnen.

Jag åker från Klippan till HBG varje dag 07.52, det tåget är i tid i HBG 1 gång per kvartal.

Fast det är alltid innanför tidsramen så att dom inte behöver betala nåt tillbaka.

Om förseningen inte är mer än att den hamnar ”innanför tidsramen” varje gång, så är det i alla fall inga jättestora förseningar vi pratar om.

Jag gick åter in i Trafikverkets databas för att se hur förseningarna på det aktuella tåget (1865) har sett ut de senaste veckorna. Resultatet är som följer (anger skillnaden i avgångs- och ankomsttid från Klippan respektive till Helsingborg):

28 juni: Kl -20, Hb -24 (Kommentar: Kontaktledningsfel den dagen)

29 juni: Kl -1, Hb 1 (Kommentar: Kom alltså till Helsingborg en minut före tidtabell)

30 juni: Kl -7, Hb -11

1 juli: Kl -1, Hb 1

2 juli: Kl -3, Hb 1

5 juli: Kl -6, Hb -2

6 juli: Kl -3, Hb -2

7 juli: Kl -5, Hb -2

8 juli: Kl 1, Hb 2

9 juli: Kl -7, Hb -3

13 juli: Kl 1, Hb 1

14 juli: Kl 1, Hb 1

De senaste veckorna tycks alltså förseningarna (oräknat dagen med kontaktledningsfel) ligga runt två eller tre minuter. Runt hälften av dagarna ankom tåget tidigare till Helsingborg än vad tidtabellen hade sagt.

Däremot avgick tåget ofta sent från Klippan. Detta beror ofta, vad jag kan se, på att tåget har ett tågmöte i Hyllstofta (som ligger strax öster om Klippan). Det är ju enkelspår hela vägen från Helsingborg till Kristianstad, vilket gör att tåg som är försenade åt ena hållet även försenar tåg åt andra hållet (samma situation som mellan Helsingborg och Ängelholm således).

Detta tas det viss hänsyn till när tidtabellerna görs upp. Det brukar finnas en del ”luft” i tiderna, vilket gör att man som lokförare kan köra in smärre förseningar – vilket vi ser resultatet av här ovan. Av de dagarna jag kollade, så klarade tåget av att köra in en del eller hela förseningen under samtliga dagar utom två. Men jag kan förstå att man som passagerare får uppfattningen att ”tåget alltid är sent” om man lämnar sin hemstation sent och sedan kanske inte kollar klockan så noga när man kommer fram (för då rusar man till bussen eller liknande).

—

Jaha. Då var det dags att köra tåg idag igen. Nu blir det av till Göteborg. Lyckligtvis är det dubbelspår nästan hela vägen…

Jag skrev ju en insändare för en tid sedan om det ”kära” ämnet särskrivningar, men glömde att säga att jag faktiskt fick den publicerad till slut – och besvarad.

Här kommer svaret:

Det var ett inte helt oväntat svar. ”Vi har alltid gjort så” är en ganska vanlig anledning till det mesta här i världen… Trevligt dock att svaret kom från självaste chefredaktören.

Om det har inkommit nya svar (det vill säga från andra läsare) sedan dess vet jag inte. Numera läser jag bara HD:s nyheter på webben, då jag inte har prenumererat på pappersversionen på väldigt många år. Förr hände det att jag läste pdf-versionen, men det hinner jag inte med längre (tycker jag). Fast det kanske hade varit annorlunda om jag hade haft en padda…

Märkligt nog tycks jag bara ha tagit upp ämnet särskrivningar en gång i bloggen.

Märkligt, med tanke på att jag ständigt retar mig på dem och försöker att rätta alla i min omgivning. Nästan alla, i varje fall (kampen är ju till synes oändlig).

När så Helsingborgs Dagblad häromdagen tog upp ämnet, väcktes en gammal tanke hos mig: Varför heter Landskrona Posten egentligen Landskrona Posten? Förmodligen kommer namnet från dess ursprung i slutet av 1800-talet, men hur kan ett särskrivet namn leva kvar ända in i våra dagar? Ägare som är för fega och för lata för att ändra? Ingen som har pekat på problemet under alla dessa år? Varumärkesskäl?

Jag har därför gjort något jag inte har gjort på länge. Jag har skrivit en insändare till HD (i vars koncern både Helsingborgs Dagblad, Landskrona Posten och Nordvästra Skånes Tidningar ingår) enligt nedan:

Föregå med gott exempel, LP

I onsdagens tidning (26/5) fanns en artikel om det ständigt aktuella ämnet särskrivningar. Jag kan inte annat än att hålla med professor Lars-Gunnar Andersson (som för övrigt är ständigt återkommande gäst i det utmärkta programmet ”Språket” i P1) i att särskrivningar är ett stort problem. Det leder till missförstånd (”äldre bostäder” eller ”äldrebostäder”?) och, om än mer oskyldigt, till muntra miner (som civilingenjören som i sitt cv angav att han var beredd att ”visa fram fötterna”).

Att människor till vardags särskriver tycks tyvärr vara lika vanligt förekommande som att offentliga institutioner gör det. Skyltar som upplyser om att här finns det minsann en ”mini golf bana”, att det säljs ”mjuk glass” eller att ”herr frisör” (och kanske fru frisör också) erbjuder sina tjänster. I de offentliga fallen bör särskrivningarna dessutom ha passerat åtminstone en eller rentav två personer (tryckare och eventuellt beställare) utan att någon har reagerat. Beklämmande.

Beklämmande är också att HD-koncernen faktiskt också är skyldiga till att sprida särskrivningar.

Jag tänker på tidningseditionen som går under namnet ”Landskrona Posten”. LP:s namn (och dess särskrivning) har förmodligen hängt med sedan starten 1896. Det är möjligt att det var mer språkligt korrekt då att särskriva ordet, men det är det i varje fall inte nu. Och till skillnad från andra dagstidningar med udda stavningar, som ”Upsala Nya Tidning”, så riskerar LP att med sin nuvarande särskrivning fortsätta att göda tron på att det är lika korrekt att skriva ”Landskrona Posten” som det är att skriva ”telefon katalog”, ”adress bok” och ”dags tidning”.

Jag vill därför uppmuntra LP att justera sitt namn. Förslagsvis till ”Landskronaposten”, men även ”LandskronaPosten”, ”Landskrona-Posten” eller ”Landskrona-posten” borde kunna accepteras. Man må ha synpunkter även på de tre sista förslagen, men just nu känns allt bättre än att fortsätta att de facto särskriva namnet.

Vi får väl se om den kommer in – och vad tidningens svar blir.

Fjärde och sista dagen i Bonn. Söndagens upplaga började väldigt lugnt. Vi var uppe tidigt för att få sittplatser ihop på frukosten (great success!), men sedan var det mest att sitta på hotellrummet fram till lunch ungefär.

Det fanns nämligen inte så mycket att göra på förmiddagen. Valet stod mellan att samla fler autografer (har redan alla jag vill ha) eller att lyssna på föredrag på tyska (natürlich) om serier jag ännu inte har sett.

Strax före 12 checkade vi ut och gick sedan till stora hallen där auktionen skulle vara. Inte så många udda objekt det här året. Det var mest signerade bilder och några teckningar. Ett av få undantag var Enterprise-telefonen (bilden ovan). Det var rätt så kul att se hjälpredan från publiken som höll upp alla objekt för videokamerorna och vars min blev allt mer konfunderad, ju högre folk gick med sina bud. Ungefär som om han tänkte ”Va, vill ni verkligen ge så mycket för den här? Jag ser den på nära håll. Den ser… inte alls rolig ut.”.

Efter auktionen följde ett antal så kallade paneler. Det var då två eller fler från samma tv-serie stod på scen samtidigt och pratade med varandra och svarade på frågor från publiken.

Enda måstet för mig var Terry Farrell och Michael Dorn (bilden ovan). Jag hade ingen aning om att de hade varit ett par i verkligheten, samtidigt som de spelade ett par i DS9. Eller så har jag bara glömt det. Nu var de i alla fall bara vänner sedan lång tid tillbaka och det märktes hur bra de funkade ihop.

Sista panelen gled jag in på bara för att ha en bra plats inför avslutningsceremonin. Den bestod av James Marsters (bilden ovan) och Gareth David Lloyd.

James var den som (vad jag kunde se) tog allra mest för sin autograf. 30 euro ville han ha för den. Han hade till och med en egen ”autografbiljett” man skulle använda i stället för det klippkort för alla andra skådisar.

Jag vet att han har varit med i både Buffy, Angel och Smallville (för att nu nämna några serier jag varken följer eller tycker om), men jag förstår inte varför han skulle vara så speciell. Därför sålde jag min autografbiljett.

Avslutningsceremonin blev bra. Den började i och för sig lite långsamt med prisutdelningar till höger och vänster, men efter Chase Mastersons (bilden ovan) fina sång kom alla gäster upp på scen och höll var och en sitt lilla avskedstal.

Längst och kraftigast applåder fick, inte helt oförtjänt, Terry Farrell. Hon har varit så ödmjuk och öppen under hela konventet och vunnit allas hjärtan. Hela publiken ställde sig upp och ville inte sluta klappa. Hon blev helt överväldigad och fick tårar i ögonen.

Jag förstår henne. Hon berättade ju tidigare om hur hon lagt av med skådespeleriet när hon fick barn och nu mest var hemmafru. Att då fara över Atlanten och få så här mycket kärlek och respons från tusentals fans måste kännas… underbart.

Sedan: Hemfärd.

Själv hade jag ju flugit ner medan resten av mitt ”resesällskap” hade bilat. De var vänliga nog (tack så hemskt mycket!) att ge mig skjuts till centralstationen i Köln, varifrån mitt tåg till flygplatsen i Frankfurt gick. På denna stora järnvägsstation stod det en hel del människor och väntade, eftersom massor av tåg var försenade. Jag gissade på växelfel, men det var svårt att uppfatta vad som sades i högtalarna (som dessutom mest var på tüska).

Mitt tåg var däremot i tid – och vilket tåg sen! När jag åkte med det åt andra hållet i torsdags, så såg jag ju på en intern hastighetsskylt att vi var uppe i 250 km/h. Nu gick det av någon anledning ännu fortare: 300 km/h! Tyst och snabbt susade vi fram genom det vackra, tyska landskapet i solnedgången. Samtidigt kunde jag sitta och surfa på datorn eftersom det fanns trådlös uppkoppling ombord. Jag imponerades också över att utropen var på både tyska och engelska.

Sedan igenom den labyrint som Frankfurts flygplats utgör. När jag kommit igenom säkerhetskontrollen och nått fram till min gate i god tid, kunde jag sätta mig ner och koppla av (och upp mig).

När det så var dags för ombordstigningen började dock paniken. Var tusan var min kameraväska?!

Hade någon lyckats ta den när jag satt och väntade? Nej, det borde jag ha märkt. Det fanns bara en annan förklaring: Jag hade säkert glömt den i säkerhetskontrollen. Frågan var bara om någon annan hade tagit väskan med sig därifrån.

Jag rusade tillbaka igenom flygplatsen och kom långt om länge tillbaka till säkerhetskontrollen. Jag såg att två poliser stod och tittade på mig, så jag saktade ner farten så att de inte trodde att jag var en terrorist som kom för att spränga någonting. Haha!

En av vakterna såg också mig komma springande och mitt bleka ansikte, så han ropade någonting om ”kamera” och pekade på mig? ”Yes! YES!” svarade jag. Tror jag i alla fall, för jag var alldeles för upprörd och uppjagad för att minnas så mycket.

Men allt var som det skulle. Min övergivna kameraväska hade snabbt blivit upptäckt av personalen och sedan förd till ett enskilt rum, där vakterna öppnat den och gått igenom allt. Innehållet hade noggrant noterats på en blankett, som jag fick kontrollera och signera. Jag visade mitt pass som bevis på att jag var den rättmätige ägaren och sedan tackade jag så hemskt mycket för att de hade räddat min utrustning.

På vägen tillbaka till planet (som inte blev försenat på grund av händelsen, för ombordstigningen hade börjat tidigt) funderade jag över hur jag hade kunnat glömma kameraväskan. Förklaringen låg förmodligen i att jag faktiskt hade två handbagage – trots att man egentligen bara få ha ett. Det ena var kameraväskan och det andra var min laptop.

Kameraväskan hade innehållit en hel del saker, inte minst en massa kablar och sladdar av olika slag (laddare, usb-kabel etc), så den hade tagits ut för en extra röntgenomgång. Därför kom inte den tillsammans med mina andra saker (jacka, laptop etc), så när jag väl hade fått på mig ”allt” och såg att inget mer fanns att hämta, så gick jag iväg. Hade jag väntat i 20 sekunder till så hade även kameraväskan kommit på bandet.

Nu får jag i stället skänka en tacksamhetens tanke till personalen på säkerhetskontrollen för att det hela slutade så bra. Och jag får lära mig att i framtiden ska jag vara ännu mer noggrann med att få med mig allt.

En liten sammanfattning på helgen…

Som jag tidigare skrev, så var det för få Star Trek-skådisar för att det skulle kunna bli så bra som jag hoppats. Men jag är ändå nöjd. Det var superkul att få träffa Terry Farrell och Michael Dorn.

Maten på hotellet var bra och inte så dyr som jag först trodde. Idén med att ha ett ”kök” ute i foajén och servera mat därifrån var riktigt bra. Dessutom serverades mat från förmiddag till sen kväll, så man hade nästan alltid tillfälle att äta. En hamburgare med bröd och stekt potatis (eller vad det var) för 5 euro (10 kuponger à 50 cent), för att ta ett exempel, var helt överkomligt.

Konventlokalerna var också bra. Tyvärr var dock alldeles för mycket av ”konventhändelserna” bara på tyska (som föredragen exempelvis), vilket gjorde att man inte kunde utnyttja allt.

Andelen tjejer var större än jag hade väntat mig. Jag såg även flera småbarnsfamiljer och ganska unga barn. Kul, för det här är ju väldigt barnvänligt och en sådan här grej blir nog rätt kul barndomsminnen.

Det var lite bökigt att ta sig ner, med tåg-flyg-tåg och sedan något ytterligare färdmedel (och tvärtom tillbaka), men jag tror – om jag åker iväg igen – att jag nästa gång ändå har flyget som förstahandsval. Bilåkning tar lite för lång tid.

Blir det fler besök då för min del? Ja, det tror jag. Men inte nästa år. Det är så mycket annat planerat, så jag får vänta ett tag till.

Men ni andra som läser detta och funderar på att åka: ÅK! Det är en upplevelse att få träffa så många andra med liknande intressen och att få möta skådisarna ansikte mot ansikte. Det kostar en del, men det är ju bara pengar. (Säger jag som sprang som en gnu för att rädda min kamerautrustning.) Väl investerade pengar.