Fjärde och sista dagen i Bonn. Söndagens upplaga började väldigt lugnt. Vi var uppe tidigt för att få sittplatser ihop på frukosten (great success!), men sedan var det mest att sitta på hotellrummet fram till lunch ungefär.

Det fanns nämligen inte så mycket att göra på förmiddagen. Valet stod mellan att samla fler autografer (har redan alla jag vill ha) eller att lyssna på föredrag på tyska (natürlich) om serier jag ännu inte har sett.

Strax före 12 checkade vi ut och gick sedan till stora hallen där auktionen skulle vara. Inte så många udda objekt det här året. Det var mest signerade bilder och några teckningar. Ett av få undantag var Enterprise-telefonen (bilden ovan). Det var rätt så kul att se hjälpredan från publiken som höll upp alla objekt för videokamerorna och vars min blev allt mer konfunderad, ju högre folk gick med sina bud. Ungefär som om han tänkte ”Va, vill ni verkligen ge så mycket för den här? Jag ser den på nära håll. Den ser… inte alls rolig ut.”.

Efter auktionen följde ett antal så kallade paneler. Det var då två eller fler från samma tv-serie stod på scen samtidigt och pratade med varandra och svarade på frågor från publiken.

Enda måstet för mig var Terry Farrell och Michael Dorn (bilden ovan). Jag hade ingen aning om att de hade varit ett par i verkligheten, samtidigt som de spelade ett par i DS9. Eller så har jag bara glömt det. Nu var de i alla fall bara vänner sedan lång tid tillbaka och det märktes hur bra de funkade ihop.

Sista panelen gled jag in på bara för att ha en bra plats inför avslutningsceremonin. Den bestod av James Marsters (bilden ovan) och Gareth David Lloyd.

James var den som (vad jag kunde se) tog allra mest för sin autograf. 30 euro ville han ha för den. Han hade till och med en egen ”autografbiljett” man skulle använda i stället för det klippkort för alla andra skådisar.

Jag vet att han har varit med i både Buffy, Angel och Smallville (för att nu nämna några serier jag varken följer eller tycker om), men jag förstår inte varför han skulle vara så speciell. Därför sålde jag min autografbiljett.

Avslutningsceremonin blev bra. Den började i och för sig lite långsamt med prisutdelningar till höger och vänster, men efter Chase Mastersons (bilden ovan) fina sång kom alla gäster upp på scen och höll var och en sitt lilla avskedstal.

Längst och kraftigast applåder fick, inte helt oförtjänt, Terry Farrell. Hon har varit så ödmjuk och öppen under hela konventet och vunnit allas hjärtan. Hela publiken ställde sig upp och ville inte sluta klappa. Hon blev helt överväldigad och fick tårar i ögonen.

Jag förstår henne. Hon berättade ju tidigare om hur hon lagt av med skådespeleriet när hon fick barn och nu mest var hemmafru. Att då fara över Atlanten och få så här mycket kärlek och respons från tusentals fans måste kännas… underbart.

Sedan: Hemfärd.

Själv hade jag ju flugit ner medan resten av mitt ”resesällskap” hade bilat. De var vänliga nog (tack så hemskt mycket!) att ge mig skjuts till centralstationen i Köln, varifrån mitt tåg till flygplatsen i Frankfurt gick. På denna stora järnvägsstation stod det en hel del människor och väntade, eftersom massor av tåg var försenade. Jag gissade på växelfel, men det var svårt att uppfatta vad som sades i högtalarna (som dessutom mest var på tüska).

Mitt tåg var däremot i tid – och vilket tåg sen! När jag åkte med det åt andra hållet i torsdags, så såg jag ju på en intern hastighetsskylt att vi var uppe i 250 km/h. Nu gick det av någon anledning ännu fortare: 300 km/h! Tyst och snabbt susade vi fram genom det vackra, tyska landskapet i solnedgången. Samtidigt kunde jag sitta och surfa på datorn eftersom det fanns trådlös uppkoppling ombord. Jag imponerades också över att utropen var på både tyska och engelska.

Sedan igenom den labyrint som Frankfurts flygplats utgör. När jag kommit igenom säkerhetskontrollen och nått fram till min gate i god tid, kunde jag sätta mig ner och koppla av (och upp mig).

När det så var dags för ombordstigningen började dock paniken. Var tusan var min kameraväska?!

Hade någon lyckats ta den när jag satt och väntade? Nej, det borde jag ha märkt. Det fanns bara en annan förklaring: Jag hade säkert glömt den i säkerhetskontrollen. Frågan var bara om någon annan hade tagit väskan med sig därifrån.

Jag rusade tillbaka igenom flygplatsen och kom långt om länge tillbaka till säkerhetskontrollen. Jag såg att två poliser stod och tittade på mig, så jag saktade ner farten så att de inte trodde att jag var en terrorist som kom för att spränga någonting. Haha!

En av vakterna såg också mig komma springande och mitt bleka ansikte, så han ropade någonting om ”kamera” och pekade på mig? ”Yes! YES!” svarade jag. Tror jag i alla fall, för jag var alldeles för upprörd och uppjagad för att minnas så mycket.

Men allt var som det skulle. Min övergivna kameraväska hade snabbt blivit upptäckt av personalen och sedan förd till ett enskilt rum, där vakterna öppnat den och gått igenom allt. Innehållet hade noggrant noterats på en blankett, som jag fick kontrollera och signera. Jag visade mitt pass som bevis på att jag var den rättmätige ägaren och sedan tackade jag så hemskt mycket för att de hade räddat min utrustning.

På vägen tillbaka till planet (som inte blev försenat på grund av händelsen, för ombordstigningen hade börjat tidigt) funderade jag över hur jag hade kunnat glömma kameraväskan. Förklaringen låg förmodligen i att jag faktiskt hade två handbagage – trots att man egentligen bara få ha ett. Det ena var kameraväskan och det andra var min laptop.

Kameraväskan hade innehållit en hel del saker, inte minst en massa kablar och sladdar av olika slag (laddare, usb-kabel etc), så den hade tagits ut för en extra röntgenomgång. Därför kom inte den tillsammans med mina andra saker (jacka, laptop etc), så när jag väl hade fått på mig ”allt” och såg att inget mer fanns att hämta, så gick jag iväg. Hade jag väntat i 20 sekunder till så hade även kameraväskan kommit på bandet.

Nu får jag i stället skänka en tacksamhetens tanke till personalen på säkerhetskontrollen för att det hela slutade så bra. Och jag får lära mig att i framtiden ska jag vara ännu mer noggrann med att få med mig allt.

En liten sammanfattning på helgen…

Som jag tidigare skrev, så var det för få Star Trek-skådisar för att det skulle kunna bli så bra som jag hoppats. Men jag är ändå nöjd. Det var superkul att få träffa Terry Farrell och Michael Dorn.

Maten på hotellet var bra och inte så dyr som jag först trodde. Idén med att ha ett ”kök” ute i foajén och servera mat därifrån var riktigt bra. Dessutom serverades mat från förmiddag till sen kväll, så man hade nästan alltid tillfälle att äta. En hamburgare med bröd och stekt potatis (eller vad det var) för 5 euro (10 kuponger à 50 cent), för att ta ett exempel, var helt överkomligt.

Konventlokalerna var också bra. Tyvärr var dock alldeles för mycket av ”konventhändelserna” bara på tyska (som föredragen exempelvis), vilket gjorde att man inte kunde utnyttja allt.

Andelen tjejer var större än jag hade väntat mig. Jag såg även flera småbarnsfamiljer och ganska unga barn. Kul, för det här är ju väldigt barnvänligt och en sådan här grej blir nog rätt kul barndomsminnen.

Det var lite bökigt att ta sig ner, med tåg-flyg-tåg och sedan något ytterligare färdmedel (och tvärtom tillbaka), men jag tror – om jag åker iväg igen – att jag nästa gång ändå har flyget som förstahandsval. Bilåkning tar lite för lång tid.

Blir det fler besök då för min del? Ja, det tror jag. Men inte nästa år. Det är så mycket annat planerat, så jag får vänta ett tag till.

Men ni andra som läser detta och funderar på att åka: ÅK! Det är en upplevelse att få träffa så många andra med liknande intressen och att få möta skådisarna ansikte mot ansikte. Det kostar en del, men det är ju bara pengar. (Säger jag som sprang som en gnu för att rädda min kamerautrustning.) Väl investerade pengar.