Ett stort antal medlemmar från 501st Legion var på plats och gjorde entrén till konventområdet extra tjusigt. Synd att jag inte är lika intresserad av Star Wars som av Star Trek, annars hade jag lätt skaffat en kostym och gått med i deras organisation. Fast tja, det kanske händer ändå en dag.

Vi försökte att gå upp tidigare idag för att hinna före anstormningen av frukostbuffén, men det misslyckades igen. Det känns inte som om frukostavdelningen är riktigt anpassad för så många gäster på samma gång. Varenda rum är uthyrt till konventbesökare. Jag tror inte att jag har sett en enda ”normal” gäst här.

Dagens program var fullspäckat, så det var bara att köra igång direkt. Jag satt en stund och lyssnade på Gordon Michael Woolvet (som jag egentligen bara ville ha några bilder av, för jag har nog inte sett ett enda helt avsnitt av Andromeda) i stora salen innan jag gick till Chase Masterson i den lokal som kallades Holodeck (bilden ovan).

Den lokalen är mer intim och är platsen där de mindre skådisarna håller låda. Eller som i Chases fall: Sjunger.

Rätt så bra röst. Synd att inte hennes karaktär Leeta i DS9 fick sjunga något i serien. Eller fick hon det? Hmm…

När jag några timmar senare skulle få hennes autograf, så råkade hon i trubbel. En representant från FedCon-ledningen kom fram och undrade varför hon hade en massa egna bilder till försäljning vid signeringsbordet. Det verkade ha blivit något missförstånd mellan hennes manager och FedCon-folket. Ett tag verkade det som om jag inte skulle få min signerade bild (typiskt att detta skulle hända precis när jag var framme), men parterna verkade komma överens efter en 5-10 minuter. Så kan det gå. Lite intressant att ta del av dramat ”i direktsändning”.

Autografer, ja… Liksom förra gången, så har jag en guldbiljett till konventet. Det svider en del i plånboken, men dels får jag sitta väldigt långt fram i stora salen och dels får jag mina autografer tidigt – om man är på hugget vill säga.

Kön ni ser på bilden ovan var en av de kortare. Jag vet inte hur många guldmedlemmar det finns totalt, men det kändes som om det var minst 200 personer som skulle få ”komma först”. Och var man inte klar i rimlig tid, så verkade pöbeln (de med icke-guldbiljett) släppas in så snart det fanns möjlighet.

En del skådisar är rena robotarna när det gäller att signera bilderna (som inte ingick i priset i år – buuuu!). En kråka och så är det klart. Andra kan vara väldigt ”personliga” med sina fans. Prata med en, fråga hur man mår, ge komplimanger för uniformen, berätta hur kul det är att få träffa en. Det känns mindre falskt än det låter, faktiskt. Dock är det sådant som tar tid, vilket gör köerna längre och längre och längre.

Jag köpte något motvilligt Manu Intiraymis egenproducerade film Zah på dvd. Inte för att jag någonsin tror att jag kommer att titta på den, men den kostade bara 15 euro – och som motprestation kommer Manu att inkludera mitt namn i eftertexterna på hans nästa film. Tja, jag har ju alltid velat se mitt namn i eftertexterna på en film.

Hmm, glömde nog berätta att jag lyssnade på Martha Hackett också i morse:

Hon pratade lite om hur lätt eller svårt det är att bli igenkänd ute på gatan när man, som hon när hon spelade Seska i Voyager, har haft en massa makeup och grejor påklistrade i ansiktet. Nu kanske det bara var scenljuset som var lite taskigt mot henne, men jag tyckte hon var väldigt lik Seska i sig själv…

Vad gör folk när dom inte lyssnar på skådisar eller får deras autografer då?

Handlar och går runt och tittar på folk. Eller folk och folk förresten. Här är rätt många bra kostymeringar som hade passat utmärkt på Halloween. Wampan ovan (den i päls) var rätt kul att se vandrandes omkring bland pyttemänniskorna.

Och denna AT-AT Walker krävde två personer för att förflytta sig. Undrar hur många timmar det tog att bygga ihop den..?

Det sattes förresten ett världsrekord idag. I februari i år samlades 99 utklädda personer i London och satte därmed det första världsrekordet i antalet personer med Star Trek-klädsel. Jag minns att när jag hörde om detta så tänkte jag direkt att det där snabbt skulle slås.

Och det gjorde det idag. När alla med rätt klädsel (det fanns ju många med klädsel från Star Wars, Harry Potter, Alice i underlandet etc) hade gåtts igenom och räknats, så blev den officiella siffran 507 personer. Detta ska vara tillräckligt för att hamna i Guinness rekordbok. Kul!

Tyvärr hade jag inte hört om detta försök innan jag åkte ner, annars hade jag tagit med mig en av mina egna uniformer (ja, jag har två).

En ”trailershow” hölls efter lunch och autografsigneringen. Den bestod i princip av två personer på scen som satt i varsin stol och visade ett antal filmtrailers på stora duken. Dessa pratade visserligen tyska, men trailerfilmerna hade lyckligtvis engelskt tal.

Undantagsvis, kan jag tillägga. Trots att konventet är ett ganska internationellt evenemang (här är deltagare från 28 länder) så tas liten hänsyn till att det förmodligen finns en hel del här som inte pratar tyska. Jag har ingen aning om hur fördelningen mellan tyskspråkiga och icke-tyskspråkiga ser ut, men jag skulle tro att de allra flesta kan engelska – så varför inte köra så mycket som möjligt på engelska?

Men nejdå; programblad, programhäfte och alla presentationer (som inte utförs av den ordinarie konferenciern) är på tyska.

Jag tror att jag gnällde över det förra gången jag var på FedCon (2006), men det tål att upprepas: Anledningen till att tyskar generellt tycks vara så dåliga på att prata engelska är för att deras filmer och tv-serier dubbas till tyska. Resten av världen får en ”naturlig” och kontinuerlig undervisning, medan tyskarna inte har så stora incitament för att lära sig på egen hand.

Dubbning är något bedrövligt. Ytterligt bedrövligt. Som en gammal vän jag träffade här uttryckte det: En stor del av skådespeleriet är ju faktiskt rösterna.

Det är väl en sak att barnfilmer dubbas, men resten… Låt det vara! Jean-Luc Picard säger inte ”Machen Sie es so”..!

Efter lunch och autografjakt hamnade jag en stund på Kandyse McClures session (bilden ovan). Inte heller någon jag ville lyssna på egentligen, för jag har sett kanske två eller tre avsnitt av Battlestar Galactica.

Tyvärr råkade jag höra alldeles för centrala delar av seriens sista säsong, men jag ska nog ge mig på att titta på den – också. Det är mycket på ”att titta på”-listan som vanligt.

Därpå följande kvällens höjdpunkt: kostymtävlingen!

Det är en sorts scenshow. Eller: Det borde vara en ren scenshow, men det pendlar mellan folk som bara går upp på scenen och visar sin hemgjorda klädsel och folk som har en riktig föreställning. Som på bilden nedan:

Inga dåliga hopp och skutt.

Andra låg mer åt det humoristiska hållet. Som dessa män som klädde ut sig till BG:s ”Number Six”:

Den som vann pris för både bästa scenkostym och framträdande var den här tjejen:

Man behöver inte vara särskilt insatt i science fiction för att se att hon var utklädd till Diva Plavalaguna från Femte Elementet. Det som var storartat med henne var för mig inte dräkten i sig (som kändes lite för plastig) utan det faktum att hon sjöng ”divalåten” på riktigt..!

Jag trodde först att hon mimade, men det var bara musiken som låg som playback. Rösten stod hon helt och hållet själv för. Otroligt bra prestation!

Konstigt nog vann inte Wolverine på bilden ovan pris för bästa scenkostym…

Han kunde man för övrigt bli fotograferad tillsammans med efter tävlingen:

Sicken tuffing…

Jag tog lite paus och gled sedan in på ännu ett ”föredrag” som jag inte var alldeles jätteintresserad av. Ännu en tv-serie som jag sett för lite av. Den här gången Stargate Atlantis och Joe Flanigan:

Till sist kom dock en på scen som jag verkligen ville lyssna på: Michael Dorn, Worf i TNG och DS9.

Den mannen var hur avslappnad som helst. Han ägde scenen och hela lokalen. Det märktes att han hade gjort det här förut och att han gillade vad han gjorde.

Konstigt nog hade han bara fått 45 minuter till sitt förfogande (jämfört med en timme för många andra och mindre skådisar), men det berodde nog delvis på att arrangörerna hade ett tajt schema på lördagskvällen och ville få in så mycket som möjligt då. Och så återkommer han ju på söndagen tillsammans med Terry Farrell.

Mest intressant eller åtminstone mest barnförbjudet under dagen? Utan tvekan tjejen som sminkades till na’vi-tjej under dagen:

Det var nog konventets hittills mest fotograferade ”objekt”… Det var inte lätt att komma till med kamera, för alla (åtminstone alla män) skulle tvunget ha bilder ur alla möjliga vinklar. Förstår inte att sminkning kan vara så intressant.

Jag gick förbi ståndet (stånden?) ett flertal gånger under dagen och såg hur hennes sminkning blev mer och mer heltäckande. Inte en por skulle lämnas orörd. All färg sprejades på med airbrush. Sedan blev det vanlig sminkning för vissa smådetaljer.

Resultatet blev verkligen riktigt bra. Hon och en manlig na’vi-kollega visade upp sig på stora scenen på kvällen:

Det starka strålkastarljuset förtar lite av magin, för när man såg henne i närbild så såg man alla små detaljer. Alla ”fräknar” och sådant.

Hon hade helt klart den mest genomarbetade och snyggaste na’vi-sminkningen, men jag såg flera som också hade lagt ner tid på sina sminkningar och utstyrslar. En tjej hade till och med fiberoptiska spröt, kopplade till en ljuskälla, i sin långa hästsvans – så det såg riktigt kul ut i lite dunkelt ljus.

Det var lördagen det. Nu väntar en lång och trött söndag, där det största problemet kommer att vara att man är utan hotellrum under större delen av dagen.