Jag och Emelie var visserligen iväg på en lååång och mycket händelserik resa så sent som i höstas, men det blev mycket mindre sol och vila än vi hade behövt. Så därför ville vi komma iväg på en riktig solresa så fort våra respektive arbetsgivare tillät det.
Men vart skulle vi åka? Vi ville inte åka alltför långt, samtidigt som vi inte direkt kunde hålla oss inom Europa om vi ville ha sol och värme-garanti. Ett tag funderade vi på norra Afrika. Både Tunisien och Marocko såg trevliga ut.
Men Emelie hittade ett ställe som lät mer exotiskt än så: Kap Verde-öarna. Det ligger, liksom Kanarieöarna, utanför Afrikas västkust fast en bit längre söderut – dock fortfarande ovanför ekvatorn. Hmm, måste hitta någon ursäkt för att komma till södra halvklotet någon gång…
Vi åkte med Fritidsresor. Blott andra gången jag åkte charter i mitt liv, eftersom alla andra resor har varit egenhändigt konstruerade, men med tanke på den myckna och goda informationen vi fick så kan det kanske bli fler gånger. Ju närmare vi kom avresedatumet, desto fler mejl med tips och information. Och när vi kommit ner så fortsatte informationen, fast nu i sms-form. Inget att klaga över där, tvärtom. Sedan skedde resan i mars, så vi slapp uppleva hur bra eller dåliga resebolaget var på att ta hand om strandsatta vulkanutbrottsresenärer…
Lite kort om resan dit bara: Märkligt nog skilde sig den förannonserade restiden rätt mycket mellan dit- och hemresa. Resan dit skulle ta nio timmar, men bara sju timmar hem!
Det fick inte sin förklaring förrän vi kommit ner. Vårt flyg från Kastrup gick nämligen först till grannön Boavista, varifrån Henke Larssons pappa kommer, och stannade på öns minimala flygplats i drygt en timme innan det gick vidare till ”vår” ö Sal. Anledningen till detta var att Fritidsresor har turister både på Boavista och på Sal, så de använder samma flyg till båda öar. Så de som bodde på Boavista fick gå av först, medan hemresenärerna därifrån gick på och beblandade sig med oss stackare som ännu inte fått någon solbränna. Sedan fick Boavista-turisterna vänta på Sal medan planet tankades, städades och fick ny mat – och sedan steg även hemresande Sal-resenärer på och flyget gick tillbaka till Kastrup. Av denna anledning var det trevligare att bo på Sal, eftersom man då slapp att göra det extra uppehållet. Det var förresten bara drygt 12 minuters flygresa mellan öarna.
Nåväl. Boavista och Sal såg ut att vara ganska lika varandra: Platta och mest sand. Ungefär som om någon hade hällt ut en massa sand mitt i havet. Det fanns inte mycket växtlighet och därmed inte mycket chans till skugga. Andra Kap Verde-öar ska dock vara både bergigare och grönare.
Charterbussen tog oss till vårt hotell, Riu Funaná, på en 15-20 minuter. På vägen dit var utsikten antingen en ändlös öken med småbuskar eller, som på bilden ovan, en massa nybyggen. Eftersom ön inte har så många andra tillgångar än saltutvinning (därav namnet ”Sal”, som betyder salt på portugisiska) så satsas det alltmer på turism.
Direkt när vi kom till hotellet så fick vi våra vita plastarmband, som innebar att vi hade fri tillgång till mat och dryck. Hotellet hade nämligen all-inclusive som standard.
Jag vet inte om jag var alldeles övertygad om förträffligheten med all-inclusive innan vi kom dit och jag är nog fortfarande inte det (mer om detta senare i texten), för risken är ju att man hamnar på ett ställe med dålig mat. Då spelar det mindre roll om allt är ”gratis” om man ändå vantrivs och kanske tvingas söka upp mat utanför hotellet.
Själva hotellet hade en ganska pampig reception. Vi satte vårt rumsnummer på vår resväska (ja, vi hade bara en), för att personalen skulle föra den till rätt plats, och letade sedan upp vårt rum. Det låg i en byggnad längst bort från receptionsbyggnaden, närmast stranden. Det fanns nog en fem, sex identiska sådana byggnader som utgjorde Riu Funaná.
Märkligt nog delade hotellet plats med sitt systerhotell, Riu Garopa, som i sin tur hade lika många och (vad jag kunde se) identiska byggnader. Man var fri att vistas på respektive hotellområde och jag förstår ärligt talat inte varför det överhuvudtaget var uppdelat på två hotell. Enda förklaringen vi kom på var att det kanske blev för mycket med en reception på så många boende, så att man bestämt sig för att dela upp det på detta vis. Det bodde rätt många på hotellområdet.
Och jag skriver medvetet ”hotellområdet”, för hela bygget var omgärdat av en mur. Det fanns bara två vägar in och ut – den ena gick genom receptionen och den andra, som ni ser på bilden ovan, gick genom porten mot stranden. Den sistnämnda stängde förresten redan vid 19-tiden.
En tidigare resenär hade kommenterat detta på en hemsida med att han nästan kände sig som om han var på ett fängelse: ”Man blir märkt med ett band och kl. 19.00 stängs grinden till stranden.”
Någonting ligger det i det. Fast vi skulle nog snarare säga att det kändes som ett sjukhus eller kanske snarare som ett sanatorium. I ren positiv betydelse, alltså. Haha!
Muren avskilde alltså oss från världen utanför, men den bestod ändå mest av (beroende på väderstreck) strand, öken eller andra hotellkomplex; någon bostadsbebyggelse fanns inte i närheten. Dock var det inte muren utan våra armband och det faktum att vi alls besökte platsen som turister som gjorde att man ibland kände sig som ”det vita herrefolket” som åker till Långtbortistan och avnjuter lyx, medan den färgade lokalbefolkningen krälar på marken för att göra oss till lags i förhoppningen om att vi ska skänka ytterligare en femtioöring.
Ja, jo, det är kanske bra att vi turister kommer dit och ser till att det blir jobb och fler inkomster, men samtidigt… Det går inte att komma ifrån att befolkningen levde under mycket fattigare förhållanden än vi och (gissar jag) inte hade så många andra inkomstmöjligheter än att jobba många och långa dagar med att passa upp västerländska turister.
En kort sträcka från hotellet låg Santa Maria, en av öns två tätorter med en befolkning på ungefär 14.000. Fritidsresors reseledare på plats erbjöd en gratis rundvandring, så vi hängde på. Vi skulle ju egentligen bara ägna semestern åt att ligga i solen och vila, så detta skulle vara vår enda chans att se och göra någonting mer än så.
Rundvandringen tog nog en två timmar ungefär. Det fanns inte så jättemycket att se på. Stranden, hamnen, torget (bilden ovan), gatorna och ett antal olika byggnader. Jag noterade att de flesta byggnader i Santa Maria antingen var halv- eller fallfärdiga. Men det fanns förstås vackra undantag också.
Förutom att se på byn och höra lite historia kring Kap Verde, så fick vi också veta att folket här visserligen är katoliker men inte ”vanliga” katoliker. Männen har nämligen oftast många fruar och/eller flickvänner. Därför är det inte ovanligt att träffa människor här som har många syskon. Fritidsresors representant kände en som har sjutton syskon..!
Vår guide varnade också oss för att idka affärer med ”långa, svarta män”. Jo, faktiskt! Det var tydligen vanligt att män från Senegal (som är det land som ligger närmast på Afrikas västkust) kom till Kap Verde för att försörja sig genom försäljning. Men deras affärsmetoder var väldigt aggressiva och otrevliga. Om man väl hade börjat prata med dom, så var det svårt att komma därifrån utan att köpa något. I stället skulle vi helst bara köpa av de kortare, mer ljushyade männen – som då troligen var kapverdianer och därmed trevligare.
Efter rundturen lämnades vi åt vårt öde. Ja, det kändes nästan så. Vi hade fått åka småbussar gratis ut till staden, men man fick själv välja om man ville gå tillbaka eller ta taxi och om man innan hemfärden ville gå runt mer i staden. Varken jag eller Emelie kände att vi hade mer att hämta här, så vi slog oss ihop med ett par trevliga danskar och delade på en taxi tillbaka.
Det var inte jättelång väg, men med tanke på värmen och den gassande solen så var taxibeslutet helt rätt.
Vi kan inte klaga på att det blev särskilt dyrt heller. Resan kostade 3 euro. Trettio svenska kronor alltså, som vi dessutom delade på fyra. Bara framkörningsavgiften i Sverige hade väl legat på det dubbla. När vi sedan lyxade till det med varsin godisbit i hotellkiosken (två Mars) så kostade de 2 euro styck. Även om det förstås är dyrare på hotellet än om vi hade handlat i någon bod inne i Santa Maria, så märkte man ännu en gång skillnaden mellan rik och fattig.
Det var därför det var så skönt när vi var på Maui. Tropisk hetta och lyxigt till tusen, men utan att man behövde ha dåligt samvete för att lokalbefolkningen skulle fara illa.
Nå, dags att sluta ”gnälla” och i stället sammanfatta lite saker:
Rummet
Väldigt trevligt. En stor dubbelsäng och ett fräscht badrum. Ganska liten tv, men dels åker man inte till ett sådant här ställe för att titta på tv och dels var det inga intressanta kanaler som erbjöds ändå. Det var många portugisiska, spanska, italienska och tyska kanaler och åtminstone en brasiliansk. Men ingen kanal som verkade vara ”afrikansk”. Synd, för det hade varit intressant att se på ”lokal-tv”.
Vi hittade en kackerlacka en gång, men det var förvånansvärt lite med tanke på klimatet och var vi befann oss. Ibland luktade det som om städarna använde lite ättika när de svabbade korridorerna. Kanske detta gjordes för att hålla insekterna på avstånd?
Det var inte särskilt lyhört vad vi kunde märka, men däremot hördes det rätt mycket utifrån korridoren när någon pratade därute. Allt var hårda ytor, så ljudet studsade mycket. Fast vi hade inga direkta festprissar i närheten, så vi stördes aldrig på natten.
(Jag tog, för ovanlighetens skull, inte med mig laptopen på resan. Lika bra det, för rummen saknade wifi. Detta fanns enbart tillgängligt i receptionen och mot betalning. Jag vet inte hur mycket det skulle ha kostat, men en halvtimmes surfande på en av de uppkopplade datorerna i receptionen gick på ett antal euro. Telefonsamtal var ännu dyrare: Två och en halv minut hem med mobilen kostade uppåt en 80 kronor..!)
Maten
Det fanns ett antal restauranger på hotellområdet, varav fyra var så kallade ”temarestauranger”.
De ”vanliga” restaurangerna hade allt möjligt att erbjuda: Pizza, hamburgare, kyckling, fisk, soppa, grönsaker, sallad, bröd, alla möjliga sorters dryck… Allt upplagt som en stor buffé, där man själv fick ta vad man ville ha.
Oväntat fräscht, måste jag säga. Det var visserligen lite skolmatsalskänsla över det hela, men det var alltid rent och prydligt kring maten. Vi såg ofta hur personalen hade skurit till frukter och sallader för att skapa små konstverk, vilket höjde stämningen.
Däremot var maten i sig ”sådär”. I början gjorde man misstaget att bulla upp med allt som man tyckte såg gott ut, men när man sedan smakade på det så var det oftast inte vad man hade väntat sig. Det tog ett tag innan vi hittade våra favoriter, för det fanns goda rätter också.
Vi funderade lite över varför inte allt var så gott som man trodde. Var vi bortskämda? Var maten dåligt tillagad? Hade alltför billiga råvaror använts? Eller, vilket kanske får ses som den mest troliga förklaringen, var det bara svårt att laga till mat som passar smaklökarna hos så många olika nationaliteter? Här fanns nämligen både svenskar, danskar, finländare, tyskar, fransmän, spanjorer, italienare, engelsmän och portugiser – och då har jag bara räknat med de vars språk vi själva hörde och kände igen.
Temarestaurangerna var som sagt fyra till antalet. Dessa hade grillat, asiatiskt, kapverdianskt och afrikanskt som respektive mattema. Dessa ingick också i all inclusive, men eftersom platserna var begränsade och restaurangerna populära så var man tvungen att boka i förväg i receptionen. Vi hade läst på före resan att man helst skulle göra detta så snart man kom fram och jag förstod varför. Möjligen kunde man få platser dagen efter om man hade tur och accepterade den sena sittningen, men annars fanns lediga platser först två eller tre dagar senare.
Vi provade på två av dessa. Den ena, som tillhandahöll grillat, var inte alls särskilt intressant. Det kändes som om allt som inte kunde räknas till ”grillat”-kategorin hade tagits undan från den vanliga buffén och that was it. Jag föreställde mig personer i höga, vita kockmössor som stod och skar upp olika grillade köttbitar efter behag (ungefär som en filéfrossa på en svensk restaurang), men det var bara plockmat igen. Något besvikna blev vi.
Då var den asiatiska restaurangen ljusår bättre. Kanske inte minst beroende på att vi nu fick mat som inte fanns i de vanliga bufférestauranger (även om det var buffé även här). Glasnudlar, sushi, kycklingspett i jordnötssås, tunna revben, räkchips… Mums! Hit gick vi gladeligen igen.
Frukostarna kunde vi inte heller klaga på. Här fanns allt som ingår i en klassisk hotellfrukost: Ägg, bacon, rostat bröd, fil, yoghurt, mjölk, frukt, massor av flingsorter och massvis med olika pålägg.
Fast även här skulle förstås mitt samvete komma in och gnaga. Vad hände med allt som inte åts upp? Jag såg exempelvis enorma högar med nybakat bröd som rimligen inte skulle hinnas ätas upp. Slängdes all överbliven mat? Skänktes den bort? Användes den som djurfoder? Det kändes som ett enormt resursslöseri, inte minst på en ögrupp vars sammanlagda storlek inte är större än Gotlands. Producerades maten lokalt eller (ännu värre) flögs den in?
Men mest funderade jag över köttet vi åt. Inte ens i Sverige kan vi vara säkra på att djuren inte har farit illa innan den hamnar på våra tallrikar. Hönsen som värpte våra frukostägg, har de någonsin fått se solen? Grisarna som blev vårt bacon, hur trångt lever de?
Jag kan tänka mig att vissa som läser detta tänker ”men nu får du väl ändå sluta – tänka på sånt när du i stället borde njuta av att ha semester i ett varmt land”. Och ja, jag kan förstå att man resonerar så – om man helt saknar empatisk förmåga.
Väder och aktiviteter
Vi åkte till Kap Verde för att få sol och värme och det var precis vad vi fick. Det här var inte den varmaste perioden på året, men det räckte trots att det kunde bli lite ”mindre varmt” när solen började gå ner.
En sak som öarna är kända för är vinden. Det verkar blåsa konstant. Det gjorde det när vi var där också. Men det var inte särskilt hårt och inte kallt heller. Mer en behaglig svalkande bris som gjorde att man inte svettades ihjäl på dagen. Jag tror det snabbt hade blivit ohållbart om det inte hade blåst.
Vinden gör också att det är väldigt populärt att surfa och vindsurfa. Det fanns ett antal sådana aktiviteter att tillgå genom hotellets försorg – eller snarare via lokala företag som hotellet hade avtal med. (Det stod en varningsskylt vid porten till stranden där man upplystes om att man använde tjänster från andra företag på egen risk.)
Utöver detta kunde man fiska, åka på studiebesök på resten av ön och gå på krogen. Det finns ett antal ”västerlänningar” (åtminstone en dansk som vi tipsades om av vår reseledare) som bosatt sig här permanent och öppnat barer och restauranger.
Men annars är utbudet väldigt skralt. Före resan läste vi många kommentarer om att det inte fanns någonting att göra och det är i det närmaste sant. Ön Sal är, som sagt, mest en sandhög i havet. Det gjorde inte oss någonting, för vi skulle (för en gångs skull) inte göra något annat än vara stilla vid poolen.
Till sist: Skulle vi kunna tänka oss att åka hit igen?
Nej. Inte för att vi vantrivdes eller tyckte att vi valde fel resmål, för Kap Verde gav oss precis det vi ville: Lugn och ro med garanterad sol och värme. Vi kanske åker tillbaka till landet om vi är ”desperata” och inte hittar något annat i denna kategori resmål, men i så fall väljer vi definitivt en annan ö. Sal är inte särskilt intressant. Nu har vi sett den, liksom.
Så här efteråt är det egentligen bara en sak som, förutom den snabbt försvinnande solbrännan, för tankarna tillbaka till vår Kap Verde-semester: Katterna.
Precis som på Kanarieöarna, så fanns det kringströvande katter och hundar lite varstans. Herrelösa och utlämnade.
Närmast vår byggnad hittade vi ganska snabbt en hel kattfamilj som gömde sig bland buskarna. Mamma och pappa katt gjorde sitt bästa för att hålla reda på ungarna och pappan var ofta ute och letade mat. Så otroligt söta små varelser!
Det fanns skyltar lite varstans om att det var förbjudet att mata katterna (generellt, inte bara kattfamiljen), men det var svårt att låta bli. Satt man utomhus och åt sin mat, så dröjde det inte länge förrän den första katten dök upp med bedjande ögon. Katterna var nog en anledning till att personalen såg till att duka av så fort de kunde.
Men personalen, åtminstone en del av den, verkade ändå uppskatta katterna. Vid kattfamiljen fanns alltid en skål med vatten och rester av mat. Och jag såg en del av trädgårdsarbetarna hälla upp mer vatten. Hoppas att katterna kommer till en veterinär när det behövs – och att de blir steriliserade, så att antalet hemlösa katter begränsas. Katterna på Kap Verde var väldigt söta, men alltför utsatta och utlämnade till godtycke.
Var snäll mot kissekatterna om ni åker dit! Och glöm inte att smörja in er ordentligt med solkräm. Solen tar rejält därnere.
Senaste kommentarer