Nej, detta blir inget politiskt inlägg om nedläggningar av svenska regementen. Det handlar om det (med rätta) uppmärksammade fallet med 14-åriga ”Linnea” som togs upp av SVT:s Uppdrag Granskning nyligen.

Redan för några månader sedan såg jag faktiskt kampanjhemsidan för ”Oskar”. En sorts blogg där hans familj, främst hans storebror vad jag kunde se, berättade om våldtäktsanklagelsen ur deras perspektiv. De berättade ingående detaljer om fallet och uppmanade alla att protestera och skriva på för att ”Oskar” skulle friges. Jag såg även en kort videosekvens på Youtube, där Oskar hämtades av myndigheterna för att (tror jag) föras till någon ungdomsvårdsanstalt. ”Ett gripande ögonblick”, skrev familjemedlemmen som enligt egen uppgift hade svårt att hålla tårarna tillbaka.

Jag skrev aldrig på. Allt som stod på hemsidan kom ju ändå bara från ena parten, pojkens familj, och en intressepart kan generellt inte anses vara någon god källa.

Jag gick inte heller med i stödgruppen på Facebook. Inte bara för att jag aldrig såg att en sådan fanns, utan också för att jag vanligtvis är ganska restriktiv med vad jag ”engagerar” mig i. Det är väldigt lätt att både starta grupper på Facebook och gå i desamma. Man behöver inte ens ha tid att fundera – det är bara att klicka på en knapp och så har man skrivit sitt namn under… ja, vadå? (Detta innan man ens funderar på riskerna med att gå med i grupper som plötsligt kan byta både namn och inriktning.)

Jag engagerade mig med andra ord inte alls. Oskar och hans problem var snart glömda. Ända tills jag såg tv-programmet. Och insåg att inte alla hade gått min väg.

Därmed inte sagt att jag är utan fel och brister. Jag har också gått på nitar och jag har inte alltid gjort det rätta i alla situationer. Jag hoppas dock att jag – om jag hade bott i Bjästa – hade gjort det rätta och engagerat mig för Linnea, som Amanda gjorde. Nu såg jag aldrig något av påhoppen på Linnea och allt ont och dumt som skrevs om henne, så jag får trösta mig med att jag åtminstone inte blundade för vad som hände. Enda frågan som gnager i mitt huvud är om jag kanske själv borde ha insett att motparten, det vill säga tjejen som hade gjort den (enligt kampanjhemsidan) falska våldtäktsanmälan, inte tyckte det var så kul.

Det som gjorde mig mest konfunderad i reportaget var inte klasskompisarnas/ungdomarnas reaktioner. Ryktesspridningen var i full gång och väldigt lite var till Linneas fördel. På det viset är det väl bara ”logiskt” att dessa skulle falla in i ledet och efterapa samma sak som ”alla andra” redan sade.

Inte heller var det de vuxnas reaktioner som förvånade mig mest. Att unga inte alltid har en god känsla för faktagranskning och källkritik är väl en sak, men borde inte vuxna vara bättre? Jo. Men ju äldre jag blir, desto mer inser jag att de flesta ”vuxna” bara är barn som har råkat bli äldre. Jag är själv sådan. För egen del känns det som om jag fortfarande är en 20-22 år gammal, trots mina 35 år. Jag bara hoppas att jag agerar och resonerar med den erfarenhet och det förstånd som borde följa av vad jag har sagt och gjort och varit med om – för åldern i sig behöver inte betyda att jag faktiskt blivit smartare. Äldst är inte alltid visast.

Det som i stället fick mig att grubbla allra mest var Oskars familj.

Jag har inga barn (än), så jag kan inte säga säkert hur jag själv skulle reagera om mitt barn hade gjort något dumt eller var anklagad för något brott. Men jag hoppas, hoppas så ytterst innerligt att jag inte skulle försvara han/hon/dem in absurdum. Att jag aldrig säger ”men det är ju ändå mitt barn” och fortsätter tycka om en bevisad mördare.

Det framgick nämligen med all önskvärd tydlighet i reportaget att Oskar var skyldig till våldtäkten mot Linnea. Normalt är (vad jag vet och kan tänka mig) våldtäkter svåra rent juridiskt. Oftast finns inga utomstående vittnen som såg händelsen i sig – och när det väl finns bevis (till exempel i form av DNA-spår) så kan alltid förövaren säga att den andre parten var med på det hela. Men här erkände ju Oskar, om än i tredje förhöret (varpå han en tid senare drog tillbaka erkännandet), själv vad som hänt. Hans historia överensstämde dessutom till punkt och pricka med det Linnea hela tiden påstått.

Detta måste ju familjen ha känt till! Även om de till en början, kanske rent reflexmässigt och instinktivt, tog Oskars parti och gjorde allt för att skydda och försvara honom, så kan de inte ha varit blinda till erkännandet (som till och med finns inspelat!). Man kan vifta bort DNA-bevisning och vittnesmål och mycket annat (om man nu vill), men ett erkännande från Oskars egna läppar… hur i helvete förklarar och försvarar man detta för sig själv?

Kampanjhemsidan är borta. Facebook-gruppen likaså. Avskedsfilmklippet är raderat. Däremot är skolavslutningsfilmen, som Oskars mamma lade ut på Youtube, konstigt nog kvar.

Men varför är allt annat borta? Det kan väl inte ha varit några för familjen nya och sensationella uppgifter som framkom i SVT:s reportage? De måste ju själva ha rotat i och granskat allt som hade med fallet att göra. Vänt och vridit, frågat Oskar själv, funderat och konkluderat.

Jag kan bara anta att det kanske var först nu som sanningen faktiskt gick upp för familjen. Deras son/bror hade verkligen våldtagit Linnea.

Annars hade det väl varit all anledning att hålla igång hemsidan för att bemöta de orättfärdiga anklagelserna? Om inte annat, så nu när tittarstormen och människors raseri härjar som mest. ”Ja, jag vet att reportaget ställer Oskar i dålig dager, men det reportrarna ‘glömde’ att berätta var följande:” – och så en massa faktauppgifter där man på punkt efter punkt förklarar och försvarar.

I stället är det locket på. Oskars mamma, som enligt flera blogguppgifter gång på gång har blivit avstängd från Facebook efter att ha brutit mot användaravtalet när hon spytt ut galla mot både Linnea och andra, har varit helt borta från nätet sedan programmet sändes. Några påstår att det faktiskt var hon (eller någon i Oskars familj) som kontaktade UG-redaktionen för att de skulle ta upp fallet i programmet, men att det blev en vändning som de inte hade tänkt sig och att familjen försökte stoppa programmet från att sändas.

Jag hoppas att de lär sig av händelsen. Att alla föräldrar lär sig att deras ”kära” barn faktiskt kan vara monster och odjur de med.

Och jag hoppas att folk i gemen lär sig att inte ta rykten som sanningar, att försöka vara mer källkritiska. Det är nämligen avsaknandet av källkritik och (faktiskt!) lite sunt förnuft som i det mindre och beskedligare fallet får folk att vidarebefordra strunt som ”skicka detta meddelande vidare till alla du känner, annars börjar Facebook ta betalt för sina tjänster” – och som i det större och allvarligare får sådana olyckliga konsekvenser som det fick för Linnea.