Man behöver inte ha åkt tåg i vinter för att veta att kollektivtrafiken i allmänhet och tågen i synnerhet har haft stora problem. Försenade tåg, inställda avgångar, evakueringar ute i skogen… I sanning en prövningens tid för alla resenärer.

Men det har också varit en prövning för personalen. HD har en artikel idag om hur en busschaufför, en trainmanager (ombordpersonal på tåget) och en lokförare upplevt tiden. Busschauffören känner sig ha klarat sig rätt bra från resenärernas frustration, medan tågpersonalen (av naturliga skäl, då förseningarna varit värst där) inte alltid haft det så roligt.

Värst var nog händelsen när en person hade blivit påkörd av tåget längre fram. Lokföraren:

Jag berättade vad som hänt, att det låg en död människa vid spåret men fick frågan om jag inte kunde köra ändå.

Själv har jag inte råkat ut för så mycket. Visst har jag märkt att resenärerna har varit frustrerade och irriterade ibland, men det är bara förståeligt. Å andra sidan så sitter jag rätt skyddad som lokförare jämfört med min ombordpersonal, som har en mycket mer utsatt situation än jag bakom min hyttdörr (som måste vara stängd under färd av säkerhetsskäl).

Jag jobbar rätt förebyggande också. Vi har ett antal förinspelade utrop i informationssystemet (”Vi står nu stilla vid en stoppsignal” exempelvis), men för mig är personliga utrop ett måste. Även om jag kanske ibland inte kan säga mer än just ”vi står stilla vid en stoppsignal”, så inbillar jag mig att det låter bättre att en levande människa säger det än en maskin. Ofta kan jag även berätta mer än så, exempelvis var vi står, vad signalen förmodligen beror på och hur länge vi kan tänkas få stå kvar. Ju mer information desto bättre.

När det blir riktigt besvärligt, som häromveckan när vi tvingades gå till sidan i Lindome under en längre tid för att ett lokalt pendeltåg hade havererat längre fram, så brukar jag öppna förarhyttsdörren. Då får jag ögonkontakt med de resenärer som sitter närmast och kan även svara på frågor. Oftast blir det en god stämning, där det skämtas om hur dom kanske blir försenade men att det är värre för mig som missar kafferasten. Finns det barn med, så brukar dom storögt titta in genom dörren för att se hur det ser ut i förarhytten.

Den enda ilska jag upplevt under senare tid var från en kvinna, som tyckte det var ”idiotiskt” att hennes biljett från Skånetrafiken inte gällde på SJ:s tåg – fastän det gick samma sträcka (Helsingborg-Malmö). Inte direkt ett vinterrelaterat ”problem”, men ändå. (Undrar om Kullaflyg får många klagomål från resenärer mellan Ängelholm och Stockholm för att dom inte accepterar SAS-biljetter..?)

Tills sist en reflektion över vad lokföraren också sade i reportaget:

Även om vi kommer fram två minuter för tidigt till en station så springer folk från tåget. Jag förstår inte det.

Jag har upplevt exakt samma sak! Det händer väldigt ofta, särskilt i Malmö. Om vi får fri lejd mellan Lund och Malmö, så kan man vara inne på Malmö C en 5-6 minuter före utsatt tid. Och ändå springer folk benen av sig. Utgår dom från att tåget kommit in för sent, eller försöker dom att ta en ännu tidigare buss nu när vi kom in tidigare än väntat?

Jag har många gånger tänkt fråga, men det är ju lite svårt att göra.

Jag har tidigare skrivit om tåg och diverse förseningar här, här, här och här.