När den förra Drömvinsten föll ut i Helsingborg, så skrev jag om att jag tyckte att vinnarna borde ge bort en del av pengarna. Inte för att dom måste, utan för att det vore roligt.

Jag har inte läst om några större, anonyma donationer i trakten, så jag antar att familjen som vann behöll det mesta (om inte allt) för sig själva.

Så himla tråkiga!

”Vadå, det var väl ändå familjen som vann pengarna och därmed får bestämma själva över dem?” Jo, förvisso – men vi pratar inte om att vinna en miljon och sedan skänka 10.000 kronor till Frälsningsarmén (en organisation jag ändå inte skulle stödja). Det handlade om 110 miljoner kronor. Även om man skulle skänka bort hälften av pengarna, så skulle familjen ändå ha 55 miljoner kronor kvar. Och jag menar inte att man måste skänka bort hälften eller ens en fjärdedel. Det hade räckt med tio procent, så skulle man kunnat göra något spektakulärt.

Än mer gäller det i det här fallet, när nu äntligen vinnaren är funnen. Eller funna, kanske jag ska säga, eftersom det handlar om ett par.

Nu pratar vi nämligen om 214 miljoner kronor. Om vi säger att paret skänker hälften till sina barn och sedan lever i ytterligare 50 år, så måste de göra av med ungefär 178.000 kronor i månaden innan pengarna tar slut. Då har vi inte ens tagit med räntan.

Så nog borde det väl finnas utrymme att göra något publikt, oväntat och… spektakulärt?

• Köpa en eller två storspelare till HIF och/eller Rögle – mannen uppgav ju sig vara sportintresserad.
• Släppa ut 100.000 kronor i hundralappar från Kärnan.
• Kontakta SVT/TV4 och berätta om att de har en programidé: I tio program ska de skänka bort en miljon kronor i varje till de som mest förtjänar/behöver det. Tror att det hade varit ett populärt program att titta på…
• Gömma 500.000 kronor någonstans och sedan utlysa en skattjakt.
• Skapa stipendier till skolbarn.
• Starta en stiftelse som skänker pengar till personer som gör hjältemodiga insatser för sina medmänniskor och djur.

Samtliga av dessa går dessutom att göra anonymt om man vill.

Samtliga av dessa går dessutom att göra utan att man får så lite pengar över att man inte kan göra allt annat man ville göra själv.

Så, kära ”mannen i 50-60-årsåldern med fru och två utflugna barn”, ha så väldigt roligt med era pengar – men fundera på om ni vill ”offra” lite av alla pengar för att göra något som skulle vara roligt för folk i allmänhet. Pengar är inte allt, men ni skulle skapa stora smilband.

Okej?

Nej, detta blir inget politiskt inlägg om nedläggningar av svenska regementen. Det handlar om det (med rätta) uppmärksammade fallet med 14-åriga ”Linnea” som togs upp av SVT:s Uppdrag Granskning nyligen.

Redan för några månader sedan såg jag faktiskt kampanjhemsidan för ”Oskar”. En sorts blogg där hans familj, främst hans storebror vad jag kunde se, berättade om våldtäktsanklagelsen ur deras perspektiv. De berättade ingående detaljer om fallet och uppmanade alla att protestera och skriva på för att ”Oskar” skulle friges. Jag såg även en kort videosekvens på Youtube, där Oskar hämtades av myndigheterna för att (tror jag) föras till någon ungdomsvårdsanstalt. ”Ett gripande ögonblick”, skrev familjemedlemmen som enligt egen uppgift hade svårt att hålla tårarna tillbaka.

Jag skrev aldrig på. Allt som stod på hemsidan kom ju ändå bara från ena parten, pojkens familj, och en intressepart kan generellt inte anses vara någon god källa.

Jag gick inte heller med i stödgruppen på Facebook. Inte bara för att jag aldrig såg att en sådan fanns, utan också för att jag vanligtvis är ganska restriktiv med vad jag ”engagerar” mig i. Det är väldigt lätt att både starta grupper på Facebook och gå i desamma. Man behöver inte ens ha tid att fundera – det är bara att klicka på en knapp och så har man skrivit sitt namn under… ja, vadå? (Detta innan man ens funderar på riskerna med att gå med i grupper som plötsligt kan byta både namn och inriktning.)

Jag engagerade mig med andra ord inte alls. Oskar och hans problem var snart glömda. Ända tills jag såg tv-programmet. Och insåg att inte alla hade gått min väg.

Därmed inte sagt att jag är utan fel och brister. Jag har också gått på nitar och jag har inte alltid gjort det rätta i alla situationer. Jag hoppas dock att jag – om jag hade bott i Bjästa – hade gjort det rätta och engagerat mig för Linnea, som Amanda gjorde. Nu såg jag aldrig något av påhoppen på Linnea och allt ont och dumt som skrevs om henne, så jag får trösta mig med att jag åtminstone inte blundade för vad som hände. Enda frågan som gnager i mitt huvud är om jag kanske själv borde ha insett att motparten, det vill säga tjejen som hade gjort den (enligt kampanjhemsidan) falska våldtäktsanmälan, inte tyckte det var så kul.

Det som gjorde mig mest konfunderad i reportaget var inte klasskompisarnas/ungdomarnas reaktioner. Ryktesspridningen var i full gång och väldigt lite var till Linneas fördel. På det viset är det väl bara ”logiskt” att dessa skulle falla in i ledet och efterapa samma sak som ”alla andra” redan sade.

Inte heller var det de vuxnas reaktioner som förvånade mig mest. Att unga inte alltid har en god känsla för faktagranskning och källkritik är väl en sak, men borde inte vuxna vara bättre? Jo. Men ju äldre jag blir, desto mer inser jag att de flesta ”vuxna” bara är barn som har råkat bli äldre. Jag är själv sådan. För egen del känns det som om jag fortfarande är en 20-22 år gammal, trots mina 35 år. Jag bara hoppas att jag agerar och resonerar med den erfarenhet och det förstånd som borde följa av vad jag har sagt och gjort och varit med om – för åldern i sig behöver inte betyda att jag faktiskt blivit smartare. Äldst är inte alltid visast.

Det som i stället fick mig att grubbla allra mest var Oskars familj.

Jag har inga barn (än), så jag kan inte säga säkert hur jag själv skulle reagera om mitt barn hade gjort något dumt eller var anklagad för något brott. Men jag hoppas, hoppas så ytterst innerligt att jag inte skulle försvara han/hon/dem in absurdum. Att jag aldrig säger ”men det är ju ändå mitt barn” och fortsätter tycka om en bevisad mördare.

Det framgick nämligen med all önskvärd tydlighet i reportaget att Oskar var skyldig till våldtäkten mot Linnea. Normalt är (vad jag vet och kan tänka mig) våldtäkter svåra rent juridiskt. Oftast finns inga utomstående vittnen som såg händelsen i sig – och när det väl finns bevis (till exempel i form av DNA-spår) så kan alltid förövaren säga att den andre parten var med på det hela. Men här erkände ju Oskar, om än i tredje förhöret (varpå han en tid senare drog tillbaka erkännandet), själv vad som hänt. Hans historia överensstämde dessutom till punkt och pricka med det Linnea hela tiden påstått.

Detta måste ju familjen ha känt till! Även om de till en början, kanske rent reflexmässigt och instinktivt, tog Oskars parti och gjorde allt för att skydda och försvara honom, så kan de inte ha varit blinda till erkännandet (som till och med finns inspelat!). Man kan vifta bort DNA-bevisning och vittnesmål och mycket annat (om man nu vill), men ett erkännande från Oskars egna läppar… hur i helvete förklarar och försvarar man detta för sig själv?

Kampanjhemsidan är borta. Facebook-gruppen likaså. Avskedsfilmklippet är raderat. Däremot är skolavslutningsfilmen, som Oskars mamma lade ut på Youtube, konstigt nog kvar.

Men varför är allt annat borta? Det kan väl inte ha varit några för familjen nya och sensationella uppgifter som framkom i SVT:s reportage? De måste ju själva ha rotat i och granskat allt som hade med fallet att göra. Vänt och vridit, frågat Oskar själv, funderat och konkluderat.

Jag kan bara anta att det kanske var först nu som sanningen faktiskt gick upp för familjen. Deras son/bror hade verkligen våldtagit Linnea.

Annars hade det väl varit all anledning att hålla igång hemsidan för att bemöta de orättfärdiga anklagelserna? Om inte annat, så nu när tittarstormen och människors raseri härjar som mest. ”Ja, jag vet att reportaget ställer Oskar i dålig dager, men det reportrarna ‘glömde’ att berätta var följande:” – och så en massa faktauppgifter där man på punkt efter punkt förklarar och försvarar.

I stället är det locket på. Oskars mamma, som enligt flera blogguppgifter gång på gång har blivit avstängd från Facebook efter att ha brutit mot användaravtalet när hon spytt ut galla mot både Linnea och andra, har varit helt borta från nätet sedan programmet sändes. Några påstår att det faktiskt var hon (eller någon i Oskars familj) som kontaktade UG-redaktionen för att de skulle ta upp fallet i programmet, men att det blev en vändning som de inte hade tänkt sig och att familjen försökte stoppa programmet från att sändas.

Jag hoppas att de lär sig av händelsen. Att alla föräldrar lär sig att deras ”kära” barn faktiskt kan vara monster och odjur de med.

Och jag hoppas att folk i gemen lär sig att inte ta rykten som sanningar, att försöka vara mer källkritiska. Det är nämligen avsaknandet av källkritik och (faktiskt!) lite sunt förnuft som i det mindre och beskedligare fallet får folk att vidarebefordra strunt som ”skicka detta meddelande vidare till alla du känner, annars börjar Facebook ta betalt för sina tjänster” – och som i det större och allvarligare får sådana olyckliga konsekvenser som det fick för Linnea.

Man behöver inte ha åkt tåg i vinter för att veta att kollektivtrafiken i allmänhet och tågen i synnerhet har haft stora problem. Försenade tåg, inställda avgångar, evakueringar ute i skogen… I sanning en prövningens tid för alla resenärer.

Men det har också varit en prövning för personalen. HD har en artikel idag om hur en busschaufför, en trainmanager (ombordpersonal på tåget) och en lokförare upplevt tiden. Busschauffören känner sig ha klarat sig rätt bra från resenärernas frustration, medan tågpersonalen (av naturliga skäl, då förseningarna varit värst där) inte alltid haft det så roligt.

Värst var nog händelsen när en person hade blivit påkörd av tåget längre fram. Lokföraren:

Jag berättade vad som hänt, att det låg en död människa vid spåret men fick frågan om jag inte kunde köra ändå.

Själv har jag inte råkat ut för så mycket. Visst har jag märkt att resenärerna har varit frustrerade och irriterade ibland, men det är bara förståeligt. Å andra sidan så sitter jag rätt skyddad som lokförare jämfört med min ombordpersonal, som har en mycket mer utsatt situation än jag bakom min hyttdörr (som måste vara stängd under färd av säkerhetsskäl).

Jag jobbar rätt förebyggande också. Vi har ett antal förinspelade utrop i informationssystemet (”Vi står nu stilla vid en stoppsignal” exempelvis), men för mig är personliga utrop ett måste. Även om jag kanske ibland inte kan säga mer än just ”vi står stilla vid en stoppsignal”, så inbillar jag mig att det låter bättre att en levande människa säger det än en maskin. Ofta kan jag även berätta mer än så, exempelvis var vi står, vad signalen förmodligen beror på och hur länge vi kan tänkas få stå kvar. Ju mer information desto bättre.

När det blir riktigt besvärligt, som häromveckan när vi tvingades gå till sidan i Lindome under en längre tid för att ett lokalt pendeltåg hade havererat längre fram, så brukar jag öppna förarhyttsdörren. Då får jag ögonkontakt med de resenärer som sitter närmast och kan även svara på frågor. Oftast blir det en god stämning, där det skämtas om hur dom kanske blir försenade men att det är värre för mig som missar kafferasten. Finns det barn med, så brukar dom storögt titta in genom dörren för att se hur det ser ut i förarhytten.

Den enda ilska jag upplevt under senare tid var från en kvinna, som tyckte det var ”idiotiskt” att hennes biljett från Skånetrafiken inte gällde på SJ:s tåg – fastän det gick samma sträcka (Helsingborg-Malmö). Inte direkt ett vinterrelaterat ”problem”, men ändå. (Undrar om Kullaflyg får många klagomål från resenärer mellan Ängelholm och Stockholm för att dom inte accepterar SAS-biljetter..?)

Tills sist en reflektion över vad lokföraren också sade i reportaget:

Även om vi kommer fram två minuter för tidigt till en station så springer folk från tåget. Jag förstår inte det.

Jag har upplevt exakt samma sak! Det händer väldigt ofta, särskilt i Malmö. Om vi får fri lejd mellan Lund och Malmö, så kan man vara inne på Malmö C en 5-6 minuter före utsatt tid. Och ändå springer folk benen av sig. Utgår dom från att tåget kommit in för sent, eller försöker dom att ta en ännu tidigare buss nu när vi kom in tidigare än väntat?

Jag har många gånger tänkt fråga, men det är ju lite svårt att göra.

Jag har tidigare skrivit om tåg och diverse förseningar här, här, här och här.