Det är svårt att sia – särskilt om framtiden. (Vanligt djungelordspråk. Typ.)

Det var världens minst bevarade hemlighet på sistone: Apple skulle släppa en ny produkt den 27 januari – och alla var överens om att det skulle bli någon form av ”tablet-pc”, typ en laptop fast bara med en (tryckkänslig) skärm. De flesta diskussionerna verkade mer handla om vad den skulle kallas och mindre om specifikationerna och utseendet.

Men visst spekulerades det… Ryktena sade att Apple hade köpt upp så många skärmar i 10-tumsstorleken att de hade blivit en bristvara bland de asiatiska tillverkarna. Någon var övertygad om att den skulle köra Mac OS X (Macens operativsystem, ungefär som Windows 7 på en PC), medan andra menade på att produkten mest skulle påminna om en förvuxen iPod Touch.

När vi nu ser den färdiga produkten, iPad, så får man ju säga att den mer handlar om just en iPod Touch modell större än en ”riktig” datorplatta (eller vad man nu ska kalla det på svenska). Genast är användningsområdet mycket mindre än om iPad hade kört ett fullfjädrat operativsystem. Dåligt. Men är det tillräckligt dåligt för att inte den ska sälja så bra som Apple hoppas?

Apple har alltid varit duktiga på marknadsföring och på att skapa en hajp kring sina produktsläpp. Det väcker enorm nyfikenhet och uppmärksamhet, men det kan också bita dom i baken. Jag tror det sistnämnda inträffade den här gången, även om jag inte vet hur mycket som faktiskt berodde på Apple och hur mycket som berodde på att diverse bloggare och journalister – drabbade av masspsykos – försökte överträffa sig själva i spekulationer och påstådda ”bekräftade” rykten. Slutresultatet blev i varje fall det som jag anade: Ett antiklimax.

Dock måste man försöka att se och bedöma produkten i sig. Inte minst för att detta antiklimax mest drabbade alla oss teknikfrälsta som följt utvecklingen under så lång tid; resten av världen var ganska ovetande om vad som var på gång – och kommer kanske inte att stöta på iPad förrän de ser den användas ute på stan eller finns till försäljning i affären. Det är så lätt att bli hemmablind på IDG.se och tro att de åsikter som uttrycks där är de som gäller befolkningen i stort…

Så hur kommer Svensson (och motsvarande i andra länder) att reagera på iPad? Bra fråga. Hade jag vetat det, så hade jag antingen köpt Apple-aktier eller sålt dem (förutsatt i sista fallet att jag hade några från början). Nu kan jag bara, som alla andra, spekulera.

Första frågan jag kan ställa mig är om jag själv kan tänka mig att köpa en. Ja, möjligen. Jag vill först se den i verkligheten och känna hur den känns. Verkar den lätt bli varm? Är den så snabb i reaktionerna som det verkar i filmsnuttarna?

Nästa fråga är om jag verkligen behöver en iPad. Svaret är självklart ”NEJ!”. Men det är inte samma sak som att jag inte ska köpa den. Haha!

För hur mycket av det jag äger idag behöver jag egentligen? Egentligen? Mindre än jag tror och anar. Jag skulle kunna leva ett liv utan några datorer (för att nu ta ett ”extremt” exempel), men jag tror inte det hade varit så roligt.

Jag äger för närvarande en stationär dator, en bärbar dator och en smartphone. På alla tre maskiner kan jag kolla mejl, surfa, se på Youtube, chatta, sköta föreningsverksamheten och betala räkningar. Även om jag också gör andra saker (bildbehandlar, videoredigerar, formger och andra tyngre saker) när jag sitter vid datorn (ej med smartphonen), så är det de förstnämnda aktiviteterna som är vanligast förekommande. Jag skulle tro att detsamma gäller väldigt många människor, om man bortser från deras datoranvändande i jobbets tjänst.

De tyngre sakerna (bildbehandling etc) är inte något som iPaden är så jättebra på, skulle jag tro. Men det är inte tanken med den heller. Poängen med iPad, anser jag och många med mig tydligen, är just att göra de där ”vanliga” sakerna som jag skrev nyss: Mejla, surfa, se på Youtube… Då passar den plötsligt hur bra som helst.

Faktiskt även när man äger så många liknande prylar som jag gör. Om jag bara vill slösurfa, så sätter jag mig inte gärna vid den stationära datorn. Då är en stund i soffan med den bärbara i knät mycket trevligare. Hör jag att mejlen plingar till, så kollar jag hellre den på min iPhone än går till någon av datorerna. Men ännu bättre hade förstås varit om jag hade haft en tunn, lagom stor skärm som kunde ligga länge i standby (upp till en månad på iPad, enligt Steve Jobs själv, även om jag är väldigt tveksam) och sedan var redo för action så fort man tog upp den. Lätt att ta med sig, lätt att ha på bordet eller i knät, lätt att gömma undan.

Och om den skulle kunna platsa även i mitt teknikintensiva hem, så borde den kunna passa ännu mer hos folk som ännu inte har skaffat sig en bärbar dator. Som ersättning för en ”riktig” dator tror jag inte alls på den, men just som ”surfplatta” vore den närmast idealisk. Tyst, lätt, lagom stor.

Att bara stirra sig blind på specifikationerna är bara dumt. Genast såg jag jämförelser med andra ”surfplattor”, där iPadens specifikationer inte stod sig långt. Apple är ju varken först eller (naturligt nog) störst inom det här området, men till skillnad från liknande produkter så får man med iPaden ännu en väg in i Apples eget och väl förslutna ekosystem. Något som bör undvikas in i döden enligt vissa, men för personer som köper idén (däribland undertecknad) så är detta en stor fördel. Jag älskar smidigheten det innebär att överlåta allt vad heter synkning, musik- och programköp på en leverantör. Att jag dessutom kan köra mina redan införskaffade iPhone-program på iPaden är perfekt.

Möjligheten att läsa elektroniska böcker på iPaden är förstås också trevligt, medan min högsta önskan är att Apple slutligen får med film- och tv-bolagen på att även vi européer ska kunna hyra och köpa film via iTunes och inte bara amerikanerna. (Ja, jag vet att det finns omvägar att uppnå detta, men jag vill ha svensk text och svenska filmer också.)

Den avgörande frågan är dock hur mycket den kommer att kosta. Att den (enklaste modellen) ”bara” kostar 499 dollar, jämfört med de tusen dollar som förutspåddes, måste ses i sitt sammanhang. Jag är ytterst övertygad om att Apple själva spred ut ryktet om 1.000-dollarsprislappen för att kunna ”överraska” alla om hur ”billig” den egentligen blev…

En gissning som har framförts är runt 5.000 kronor för den billigaste modellen, en siffra jag tror är ganska nära sanningen. Och då får man ju bara grundmodellen, med det minsta minnesutrymmet och wifi (inte 3G). Å andra sidan… Jag spekulerar vilt om att många kommer att nöja sig med just denna version. Varför ha mer utrymme, när man så enkelt kan strömma både musik, filmer och bilder från sin stationära dator? Jag gör det redan idag med min iPhone. Och är efterfrågan på en ”mobil” iPad, där man kan surfa via 3G-nätet, så stor? Särskilt inte om man (hoppas, hoppas!) kan surfa via uppkopplingen på sin iPhone.

Som sagt, det är svårt att sia. Så här i efterhand kändes det ganska självklart att Apple skulle fortsätta att dra nytta av sina enorma framgångar med App Store och därmed välja bort Mac OS X. Frågan är om det var det bästa valet. Och frågan är om jag kan motivera ännu ett inköp av en teknisk pryl…