Det är svårt att sia – särskilt om framtiden. (Vanligt djungelordspråk. Typ.)

Det var världens minst bevarade hemlighet på sistone: Apple skulle släppa en ny produkt den 27 januari – och alla var överens om att det skulle bli någon form av ”tablet-pc”, typ en laptop fast bara med en (tryckkänslig) skärm. De flesta diskussionerna verkade mer handla om vad den skulle kallas och mindre om specifikationerna och utseendet.

Men visst spekulerades det… Ryktena sade att Apple hade köpt upp så många skärmar i 10-tumsstorleken att de hade blivit en bristvara bland de asiatiska tillverkarna. Någon var övertygad om att den skulle köra Mac OS X (Macens operativsystem, ungefär som Windows 7 på en PC), medan andra menade på att produkten mest skulle påminna om en förvuxen iPod Touch.

När vi nu ser den färdiga produkten, iPad, så får man ju säga att den mer handlar om just en iPod Touch modell större än en ”riktig” datorplatta (eller vad man nu ska kalla det på svenska). Genast är användningsområdet mycket mindre än om iPad hade kört ett fullfjädrat operativsystem. Dåligt. Men är det tillräckligt dåligt för att inte den ska sälja så bra som Apple hoppas?

Apple har alltid varit duktiga på marknadsföring och på att skapa en hajp kring sina produktsläpp. Det väcker enorm nyfikenhet och uppmärksamhet, men det kan också bita dom i baken. Jag tror det sistnämnda inträffade den här gången, även om jag inte vet hur mycket som faktiskt berodde på Apple och hur mycket som berodde på att diverse bloggare och journalister – drabbade av masspsykos – försökte överträffa sig själva i spekulationer och påstådda ”bekräftade” rykten. Slutresultatet blev i varje fall det som jag anade: Ett antiklimax.

Dock måste man försöka att se och bedöma produkten i sig. Inte minst för att detta antiklimax mest drabbade alla oss teknikfrälsta som följt utvecklingen under så lång tid; resten av världen var ganska ovetande om vad som var på gång – och kommer kanske inte att stöta på iPad förrän de ser den användas ute på stan eller finns till försäljning i affären. Det är så lätt att bli hemmablind på IDG.se och tro att de åsikter som uttrycks där är de som gäller befolkningen i stort…

Så hur kommer Svensson (och motsvarande i andra länder) att reagera på iPad? Bra fråga. Hade jag vetat det, så hade jag antingen köpt Apple-aktier eller sålt dem (förutsatt i sista fallet att jag hade några från början). Nu kan jag bara, som alla andra, spekulera.

Första frågan jag kan ställa mig är om jag själv kan tänka mig att köpa en. Ja, möjligen. Jag vill först se den i verkligheten och känna hur den känns. Verkar den lätt bli varm? Är den så snabb i reaktionerna som det verkar i filmsnuttarna?

Nästa fråga är om jag verkligen behöver en iPad. Svaret är självklart ”NEJ!”. Men det är inte samma sak som att jag inte ska köpa den. Haha!

För hur mycket av det jag äger idag behöver jag egentligen? Egentligen? Mindre än jag tror och anar. Jag skulle kunna leva ett liv utan några datorer (för att nu ta ett ”extremt” exempel), men jag tror inte det hade varit så roligt.

Jag äger för närvarande en stationär dator, en bärbar dator och en smartphone. På alla tre maskiner kan jag kolla mejl, surfa, se på Youtube, chatta, sköta föreningsverksamheten och betala räkningar. Även om jag också gör andra saker (bildbehandlar, videoredigerar, formger och andra tyngre saker) när jag sitter vid datorn (ej med smartphonen), så är det de förstnämnda aktiviteterna som är vanligast förekommande. Jag skulle tro att detsamma gäller väldigt många människor, om man bortser från deras datoranvändande i jobbets tjänst.

De tyngre sakerna (bildbehandling etc) är inte något som iPaden är så jättebra på, skulle jag tro. Men det är inte tanken med den heller. Poängen med iPad, anser jag och många med mig tydligen, är just att göra de där ”vanliga” sakerna som jag skrev nyss: Mejla, surfa, se på Youtube… Då passar den plötsligt hur bra som helst.

Faktiskt även när man äger så många liknande prylar som jag gör. Om jag bara vill slösurfa, så sätter jag mig inte gärna vid den stationära datorn. Då är en stund i soffan med den bärbara i knät mycket trevligare. Hör jag att mejlen plingar till, så kollar jag hellre den på min iPhone än går till någon av datorerna. Men ännu bättre hade förstås varit om jag hade haft en tunn, lagom stor skärm som kunde ligga länge i standby (upp till en månad på iPad, enligt Steve Jobs själv, även om jag är väldigt tveksam) och sedan var redo för action så fort man tog upp den. Lätt att ta med sig, lätt att ha på bordet eller i knät, lätt att gömma undan.

Och om den skulle kunna platsa även i mitt teknikintensiva hem, så borde den kunna passa ännu mer hos folk som ännu inte har skaffat sig en bärbar dator. Som ersättning för en ”riktig” dator tror jag inte alls på den, men just som ”surfplatta” vore den närmast idealisk. Tyst, lätt, lagom stor.

Att bara stirra sig blind på specifikationerna är bara dumt. Genast såg jag jämförelser med andra ”surfplattor”, där iPadens specifikationer inte stod sig långt. Apple är ju varken först eller (naturligt nog) störst inom det här området, men till skillnad från liknande produkter så får man med iPaden ännu en väg in i Apples eget och väl förslutna ekosystem. Något som bör undvikas in i döden enligt vissa, men för personer som köper idén (däribland undertecknad) så är detta en stor fördel. Jag älskar smidigheten det innebär att överlåta allt vad heter synkning, musik- och programköp på en leverantör. Att jag dessutom kan köra mina redan införskaffade iPhone-program på iPaden är perfekt.

Möjligheten att läsa elektroniska böcker på iPaden är förstås också trevligt, medan min högsta önskan är att Apple slutligen får med film- och tv-bolagen på att även vi européer ska kunna hyra och köpa film via iTunes och inte bara amerikanerna. (Ja, jag vet att det finns omvägar att uppnå detta, men jag vill ha svensk text och svenska filmer också.)

Den avgörande frågan är dock hur mycket den kommer att kosta. Att den (enklaste modellen) ”bara” kostar 499 dollar, jämfört med de tusen dollar som förutspåddes, måste ses i sitt sammanhang. Jag är ytterst övertygad om att Apple själva spred ut ryktet om 1.000-dollarsprislappen för att kunna ”överraska” alla om hur ”billig” den egentligen blev…

En gissning som har framförts är runt 5.000 kronor för den billigaste modellen, en siffra jag tror är ganska nära sanningen. Och då får man ju bara grundmodellen, med det minsta minnesutrymmet och wifi (inte 3G). Å andra sidan… Jag spekulerar vilt om att många kommer att nöja sig med just denna version. Varför ha mer utrymme, när man så enkelt kan strömma både musik, filmer och bilder från sin stationära dator? Jag gör det redan idag med min iPhone. Och är efterfrågan på en ”mobil” iPad, där man kan surfa via 3G-nätet, så stor? Särskilt inte om man (hoppas, hoppas!) kan surfa via uppkopplingen på sin iPhone.

Som sagt, det är svårt att sia. Så här i efterhand kändes det ganska självklart att Apple skulle fortsätta att dra nytta av sina enorma framgångar med App Store och därmed välja bort Mac OS X. Frågan är om det var det bästa valet. Och frågan är om jag kan motivera ännu ett inköp av en teknisk pryl…

Som lokförare har man ibland hinder i vägen: Obehöriga i spåret, Banverkets arbeten, kundvagnar (jepp, låg en vid stationen i Ödåkra en tidig morgon) och så (naturligt nog) andra tåg.

Nedfallna träd har jag dock lyckligtvis inte råkat ut för ännu. En stor anledning till detta är förstås att Banverket på allvar har börjat säkra spåren genom att helt enkelt såga ner träd som står för nära. När man numera kör från Hässleholm upp mot Alvesta, så känns det som om man kör på en motorväg. En bred gata rakt igenom den i övrigt täta granskogen.

Nödvändigt? Ja, verkligen! Det räcker att ett enda träd lägger sig över spåret, och drar med sig kontaktledningen i fallet, för att tågtrafiken ska lamslås. Oftast på båda spåren. Det är då vi får läsa artiklar om hur passagerare har varit ”fångar” på tåget i flera timmar (även om det i just detta fall handlade om en påkörd älg, ett annat problem).

Den senaste tiden har jag sett hur även Västkustbanan förbi Ängelholm har fått sin beskärda (pun intended) del av trädgallringen. Fast jag höll på att sätta kaffet i halsen (eller chokladen; jag dricker inte kaffe) när jag läste om den kommande avverkningen i Pålsjö skog. Jag hade inte ens tänkt på att det behövs sågas ner träd även där… Trots att det bara var så sent som i november 2009 som nedfallna träd i Pålsjö skog satte tvärstopp för tågtrafiken.

1.200 träd låter mycket. Men den siffran är inte så överraskande ändå. När folk gnäller över lång tid det tar för elbolagen att fixa ”brandgator” vid elledningarna, så inser dom nog inte hur många träd det kan finnas längs med en hundra meter lång sträcka – särskilt inte om man behöver planera en tio, femton år framåt i tiden, så att inte nya trädproblem uppstår direkt, och man därför måste avverka ett bra antal meter ut från spåren, ledningarna eller vad som nu ska skyddas.

Ser man till en flygbild över området, så är det ungefär följande område (det röda) som berörs:

Större delen av Pålsjö skog lämnas alltså orörd i detta sammanhang, men närmast järnvägen kommer det högst troligen inte att se särskilt kul ut.

Vad göra då?

Tja, jag är ju stor anhängare av att gräva en tunnel till spåret. Dels för att Pålsjö skog helt ska slippa att ha en järnväg rakt igenom sig. Och dels för att vi äntligen, äntligen ska få ett dubbelspår även norr om Helsingborg. Just nu är sträckan Helsingborg-Ängelholm en flaskhals utan dess like.

I väntan på att det händer (saken har diskuteras väldigt länge), så kan jag mycket väl tänka mig att man sänker ner järnvägen i Pålsjö skog, bygger över det hela och sedan planterar buskar och träd ovanpå. Fult i ett antal år, men sedan ser man ingenting av järnvägen. (För övrigt en tanke jag tagit upp tidigare i bloggen, när jag skrev om försenade tåg.)

Vad läsarna tycker framgår tydligt av läsarkommentarerna. Däremot låter en del utrop i stil med Robert Gustavssons ”Stoppa bron!”. Jag menar, ”Stoppa västkustbanan”… Den byggdes på 1880-talet… En del verkar dessutom tro att det hela handlar om Hallandsåsen och kan inte förstå att man sågar ner träd för ”en eventuell tidsvinst”.

Själv vill jag inte heller att träden sågas ner. Varför jag kommer med följande förslag:

Banverket låter bli att såga ner träden. Som motprestation är det inte en käft som får protestera när tågen är sena när det ramlar ner träd på spåret. Okej?

Så här ser det förresten ut när man kör tåg genom Pålsjö skog norrut (kommer i mitten av filmen):

Jag är lite ambivalent när det gäller djurparker.

Å ena sidan tycker jag det är fel att vilda djur hålls inspärrade och tvingas begränsa sina naturliga beteenden. Å andra sidan är djurparker ibland (om än i ett fåtal fall) en nödvändighet för att rentav trygga vissa djurarters överlevnad. Man ska heller inte bortse från effekten av att människor (kanske inte minst unga sådana) får se och uppleva djur på nära håll och inte bara i böcker och på film, så att dessa (förhoppningsvis) lär sig uppskatta och respektera djuren och därmed verkar för deras fortsatta existens även utanför djurparken.

Den tragiska händelsen i Skånes Djurpark i Höör får mig att tro att det nog inte funkar att ha så pass vilda djur som vargar inspärrade, åtminstone inte på det sättet som gjordes. Ett fåtal vargar lyckades ta sig ut, trots ”vargsäkra” staket, vilket fick till följd att hela vargbesättningen sköts.

Det sistnämnda känns instinktivt så himla, himla fel. Som lekman har jag liten förståelse för varför en hel vargbesättning ska dödas för att några ur flocken har tagit sig ur. Ansvariga på djurparken försvarar sig med att när vargarna en gång har fått uppleva friheten, eller fått se andra ta sig dit, så vill de bara en sak: Ut. Ganska naturligt i och för sig för vargarna (eller för vilken kännande individ som  helst), men hade det inte varit bättre att försöka hitta andra lösningar innan beslutet togs om masskjutning?

Nu kändes det som om det gick snabbt, alldeles för snabbt. Så pass snabbt att djurparken inte ens kunnat uppdatera sin hemsida och där berätta vad som hänt och varför. Därför kan man fortfarande läsa dels om vilka vargar som ”finns” i djurparken och dels att Skånes Djurpark deltar i kampanjen ”Det Europeiska Rovdjursåret”… I stället för att få information från det mest naturliga stället, så fick jag ladda hem djurparkens pressmeddelande via HD:s hemsida.

I stället fylls nu tidningarnas nätupplagor med läsarkommentarer från båda ”falanger”, både ”vargälskare” och ”varghatare” om man ska generalisera stort och klumpigt. När ska företag och organisationer lära sig?

Om jag tvunget ska erkänna mig till någon av dessa grupper, så hör jag definitivt mer till ”vargälskarna”. Jag tycker nämligen att vargen, precis som andra djur (rovdjur eller ej), har rätt att existera – på så naturliga villkor som är möjligt i denna av människor så påverkade värld.

Innebär detta att vargen ska få ”springa runt” var den vill? Nej. Men jag har så väldigt svårt att förstå människor som bor ute i skogen och är rädda för vargen och därför inget hellre vill att se den död, överkörd, förgiftad, styckad, uppbränd och alltigenom utplånad.

NEWSFLASH: Det finns djur i skogen!

Ja, ni läste rätt! Inne bland träden, och ibland även utanför dessa, finns det djur! Stora, små, mörka, ljusa, flygande, krypande… allt! Dom bor där! Det är deras hem!

Att komma gråtande i media och säga ”buhu, det finns vargar i skogen” är lika fånigt som att jag som stadsbo skulle säga ”buhu, det finns bilar i staden”. Vilken överraskning för oss båda!

Det riktigt ”roliga” är ju när jägarna beklagar sig över att deras jakthundar blir dödade av vargen… Så det är okej att med hund och vapen och olika tekniska hjälpmedel jaga och döda djur, men när naturen slår tillbaka – då är det inte roligt längre? ”Buhu, vargen dödade min jakthund. Så nu kan jag inte döda vargen.”

Vad gäller jakthundar, så borde man väl för djävulen åtminstone anta att det finns risker med att vistas ute i skogen? Är det inte en del av spänningen med att jaga?

Fast ni jägare grät väl floder när ni hörde att Skånes Djurpark på egen hand, med egen personal, hade skjutit vargarna. Att skjuta inhägnade djur är väl det mest optimala sättet att jaga på: Ingen risk för en själv, ingen risk för ens jakthund – bara att rikta pipan genom stängslet och trycka av vid rätt ögonblick. Vilken upplevelse! Och helt ofarligt dessutom!

Bah. Hade jag kunnat, så hade jag utrustat alla rovdjur med frickin’ laser beams attatched to their heads för att utjämna oddsen lite.

Vad gäller tamhundar, skolbarn och huskatters utsatthet i skogen, så har jag följande råd: Sätt upp staket. Släpp inte ut katten. Gå aldrig ensamma.

Och flytta in till staden om ni nu tycker det är så förskräckligt att det finns djur. Ute. I. Skogen.

Geocaching 2 januari 2010

Map your trip with EveryTrail

Idag var vi på skattjakt. Geocaching är något jag började med för något år sedan, men tyvärr utövar väldigt sällan. Kanske beror det på uppfattningen att det kräver en massa förbedelser, men det gör det faktiskt inte. Det är bara att leta upp några som ligger hyfsat nära, ladda GPS-navigatorn och sedan ge sig ut.

Dock kan det ta tid. Det gjorde det i alla fall idag.

Vi hade sju geocachar som vi skulle leta upp, men eftersom dagsljuset tog slut snabbt (och det var riktigt bitande kyla) så hann vi bara besöka fem av dessa. Men det var bara två cachar vi lyckades hitta. I åtminstone två av fallen berodde detta högst troligen på att det låg snö just där cacharna borde ha varit. Snön var runt en decimeter tjock och riktigt hård, så det var ingen idé att försöka gräva.

Det känns som om nästa skattjakt får ske när det har blivit lite varmare. Idag var det alldeles för kallt och rått.

Vi tröstade oss med tacos till middag när vi kom hem och gårdagens kladdkaka till efterrätt. Det kompenserade rätt mycket. Haha!