Jag är inte bara ett stort Star Trek-fan – jag gör en medlemstidning också.
Sedan två år tillbaka har jag huvudansvaret för att producera CronoWatch, medlemstidningen för Trekkers i Södra Sverige. Nästan samtidigt bytte tidningen ”tillverkningsprocess” och därmed även utseende. Tidningen gick äntligen från att vara ett medlemsblad tryckt på en laser- eller bläckstråleskrivare hemma till att tryckas digitalt på en extern firma. Mycket dyrare, men mycket bättre också.
Mycket smidigt också. Förr fick man alltså skriva ut samtliga blad på en skrivare, sedan samla sidorna och häfta dessa, varpå man vek sidorna på mitten och så var det dags för nästa steg: Stoppa i kuvert, slicka igen och frankera. Det sista momentet är fortfarande kvar, men nu skickar jag bara en tryckfärdig PDF till vårt tryckeri och så dyker en hög med tidningar upp en vecka senare. Snart kanske hela processen är helt automatiskt.
Fast tidningen ska ju fortfarande fyllas med innehåll, en uppgift som inte alltid är helt enkel. Faktiskt är den aldrig särskilt enkel. Artiklar ska samlas in, fotografier tas eller letas upp – och sedan väntar pusslandet med att få in alltsammans på ett snyggt sätt.
Vad handlar artiklarna om? Ja, mycket om Star Trek naturligt nog. Men vi skriver även om annan science fiction och ibland även om teknik, vetenskapliga rön och spel. Allt sådant som vi tror att medlemmarna är intresserade av.
En helsida i varje nummer ägnas enbart åt ”Star Trek in the news”, där vi tar upp stort och smått som har med ST att göra. Det kan vara allt från en ST-skådis som har köpt ett nytt hus till att ST har förekommit på något udda eller intressant ställe. Med tanke på att ST inte längre produceras i lika hög skala som för några år sedan (senaste tv-serien lades ner 2005), så kanske man kan tro att inget händer på ST-fronten, men det är alltså fel. Franchisen lever i högsta grad.
Det som är svårast, men också roligast, är att hitta en bra bild till förstasidan.
Helst ska det vara något som illustrerar en artikel inne i tidningen. Det lyckas för det mesta, men inte alltid.
Lyckligtvis finns Internet – och därmed tusentals med talangfulla konstnärer som gärna bidrar med sina verk till ingen kostnad. Hittar jag en snygg bild på nätet som jag tycker passar så mejlar jag helt enkelt upphovsmannen och frågar om han/hon tillåter att vi använder bilden i tidningen. Det enda vi kan erbjuda (eftersom vi är en fattig ideell förening) är credit i tidningen och ett eget exemplar, men hittills har ingen vägrat oss tillstånd.
Nästa år fortsätter produktionen av tidningen och hittills har jag inga tankar på att se mig om efter någon efterträdare. Det är helt enkelt för kul!
Tvärtom ska jag se om jag kan sprida intresset för Star Trek ännu mer på ett helt annat sätt, men om den tanken blir verklighet återstår att se. Jag kommer att berätta om det här i bloggen i så fall.
Då var det äntligen dags för del två i nostalgifrossandet av gamla tv-serier. (Del 1 kan läsas här.)
Jag nämnde bara Star Trek i förbifarten sist, vilket många som känner mig och mitt ST-intresse kanske tycker är konstigt. Det var väl ändå en tv-serie jag följde slaviskt när jag var mindre?
Nix, inte under 1980-talet i alla fall (vilket egentligen är det årtionde jag fokuserar på här). Jag vet knappt om jag kände till ST innan SVT en kväll visade den första ST-filmen – som jag såg mest för att det var science fiction. Ingen höjdare till film (tyckte jag varken då eller senare), men en tid senare visades uppföljaren. Och den gillade jag mycket mer.
Men det var tack vare Danmarks TV2 som jag slutligen blev fast. En kväll i veckan (tror det var måndagar) visades TNG, samma kväll som jag brukade vara på flygflottiljen i Ljungbyhed. Jo, faktiskt. I något svagt ögonblick hade jag anmält mig till en grupp som en kväll i veckan bussades till Ljungbyhed, för att väcka intresset för försvaret i allmänhet och flygvapnet i synnerhet. Vi hämtades och lämnades med militärbuss på stationen i Åstorp. (Jag minns faktiskt att vi en kväll på tillbakavägen blev stoppade av polisen eftersom bussen kört för fort. Samtliga killar i bussen (jag minns inte att det fanns några tjejer som delade vårt flygintresse) skramlade pengar till vår stackars värnpliktiga chaufförs fortkörningsböter.)
Hur som helst – därmed var jag tvungen att spela in TNG-avsnitten och se dom i efterhand. Vissa gillade jag så mycket att jag aldrig spelade över dom igen (tror nog jag kan hitta något avsnitt fortfarande bland mina föräldrars videoband).
Men guldepoken kom när Sky One började visa TNG-avsnitt varje vardagskväll… Först en gång vid 17-tiden och sedan repris vid 23-tiden. Jag grät (nästan) blod när kanalen krypterades i september 1993 och det bara var boende i Storbritannien och på Irland som fick köpa tv-boxarna. Jag funderade till och med på att svartimportera en box till Sverige.
Men nu hamnar jag utanför ämnet. Åter till nostalgin på 1980-talet.
Nästa tv-serie som jag minns mycket starkt var något så ovanligt som dansk science fiction: Crash.
Jag har aldrig sett något liknande, varken storymässigt eller visuellt. En pojke upptäcker plötsligt att hans rum går att flyga ut i världsrymden med. Han styr med sin skrivbordslampa – och är på jakt efter en serietidning som blivit värd 10.000 kronor. Serietidningen är stulen av en ondskefull figur som flyger runt i rymdskepp som ser ut som drakar.
Riktigt läbbiga saker. Särskilt när man ser deras röda, glödande ögon. (Emelie, läser Du det här?)
Intressant nog är serien dubbad. Eller tja, ändå inte riktigt. Man hör inte skådisarnas egna röster. I stället finns en berättarröst som både säger vad som händer och vad personerna säger, samtidigt som man hela tiden hör en olycksbådande musik i bakgrunden.
Jag hittade inte något videoklipp på Youtube (kanske mest beroende på att sökordet ”crash” leder till antingen klipp från filmen med samma namn eller till en massa bil-, buss-, båt- och flygkrascher), men däremot har DR faktiskt lagt upp samtliga 13 avsnitt på nätet. Mycket trevligt! (Glöm bara inte att trycka på ”Høj” under ”Båndbredde” innan du kör helskärm, så att du kan se serien i hela sin härliga vhs-kvalitet.)
När jag nu ändå är inne på skandinaviska serier, så måste jag ju nämna en norsk serie som jag tror de flesta ler igenkännande åt: Brødrene Dal.
Jag tror bara att jag såg de två första serierna, Professor Drøvels hemlighet och Spektralsteinene, eftersom de två sista gjordes så sent (1993 respektive 2005).
Förutom alla märkliga vändningar i serien och de många skämten, så minns jag särskilt musiken som spelades till eftertexterna:
En serie jag skrattade läppen av mig till var ‘Allå ‘allå, ‘emliga armén, som har visats så många gånger att ”alla” borde ha sett den vid det här laget. Tyvärr gjordes det fler avsnitt mot slutet än det fanns material till, så jag såg aldrig de sista säsongerna, men jag har många glada minnen från den serien.
Serien är i sig en parodi på Hemliga armén, också det en brittisk tv-serie, som var ett seriöst drama. Faktiskt såg jag även många avsnitt av den. Särskilt minns jag den dramatiska musiken till för- och eftertexterna:
Lika dramatisk var inte musiken till Spanarna på Hill Street i den där amerikanska staden som aldrig nämns vid namn. Jag minns inte hur många avsnitt jag såg av serien (det kan max ha varit ett trettiotal), men det kändes som om varje vardagskväll avslutades med signaturmelodin:
Oj, så 1980-tal… Jag minns också att Sven Melander (ganska säker i alla fall) och några andra gjorde en parodi som hette Hanarna på Spill Street, men den tycks vara bortglömd på nätet.
En serie som tydligen har gått i repris många gånger är På kurs med Kurt. Nej, inte Kurt Olsson, det här var långt före den karaktären gjorde entré i televisionen.
Här måste jag ta tillfället i akt och berömma användaren erikbe99 på Youtube. Jag har ingen aning om vem han är (inte minst då jag inte har gjort någon efterforskning), men om han skulle visa sig jobba på SVT:s programarkiv så skulle jag inte bli förvånad.
Han har i varje fall lagt ut många och fantastiskt underhållande små klipp från tv-perioden som jag växte upp med. Bara en sådan sak som alla vinjetter till Aktuellt och Sportspegeln och andra program. Eller alla hallåor som har passerat revy. Kika in på hans kanal genom att klicka på hans länk ovan. Där kan ni hitta godbitar som denna:
Oj oj oj, det märks att utvecklingen har gått framåt.
Till sist, eftersom jag märker att jag kan skriva om väldigt många fler program och därför förmodligen kommer att göra en del 3 så småningom, så får jag nämna en av de serier jag gillade mest av alla.
Normalt sett brukar en svensk titelöversättning låta väldigt dum eller fånig, men i det här fallet tävlar den svenska versionen med den amerikanska i dumhet. Eller är det bara jag som tycker att ”Titta han flyger” låter lika fånigt som ”The Greatest American Hero”?
Herrejesus, vad jag ville ha den röda dräkten och kunna flyga iväg någonstans…
Signaturmelodin har använts i ett Seinfeldt-avsnitt, faktiskt ett av de bästa som gjordes. Det är avsnittet när Elaine ”förväxlas” med den fiktiva Susie, vilket får helt bisarra följder.
Lika bisarr är (som vanligt) George, som får nys om att hans flickvän Allison håller på att göra slut med honom. Han ser därför till att gömma sig för henne, eftersom – enligt hans logik – ”if she can’t find me, she can’t break up with me”… Därmed fick vi höra hur hans telefonsvarare låter:
Senaste kommentarer