Onsdag 7 oktober

Man åker till Maui för att sola och bada, inte för att köra runt i en hyrbil.

Eller?

Jag blev lite, för att inte säga mycket, förvånad när Emelie plötsligt föreslog att vi skulle byta en dag på stranden/vid poolen mot en rundresa på ön. Hon som är så soltokig! Och att hyra en bil dessutom, när vi suttit i en hyrbil i flera veckor…

Men jag var förstås inte sen att hänga på. Ligga och sola är inget som står överst på min lista över favoritaktiviteter. Så en snabbokning hos Avis senare hade vi skaffat oss en jeep. Eller jag kanske ska skriva Jeep, för det var ”originalet” vi hyrde. Inte det mest bensinsnåla alternativet, men vi visste att vägen vi skulle köra nog kunde behöva ett fordon som klarade både det ena och det andra.

Är det så dåliga vägar på Maui då? Nej, inte generellt. Men alla vi har pratat med har nämnt just ”The Road to Hana” som väldigt farlig. Vägen till den lilla byn Hana på Mauis östkust är inte så lång, men det tar tid att köra dit. Dels för att det finns mycket vackert längs vägen som man vill stanna och titta på, men framför allt för att den är slingrig till tusen. Uppskattningsvis runt 600 tajta kurvor och 54 broar – där nästan alla bara går att passera med ett fordon i taget.

I princip alla rekommenderade också att man tar sig dit på ett av två sätt: Köpa plats hos ett professionellt resebolag eller, om man är mer våglig, hyra en bil och köpa en särskild ljud-cd som berättar var allting är. Att bara hyra bil och försöka ta sig fram i blindo rekommenderades inte, för då skulle man missa allt det fina.

Jag och Emelie valde det sista alternativet… Inte av snålhet (cd:n kostade mellan 10 och 20 dollar), utan mer av äventyrslusta. Och det funkade rätt bra!

Först och främst kan jag meddela att bara vägen i sig är otroligt fin. Jag hade varit fullt nöjd att bara köra längs denna vackra sträcka utan att stanna på något särskilt ställe, men upplevelsen toppas förstås av små stopp på vackra platser.

Som den på bilden ovan. Vi förstår att den norra delen av ön föredras av de som vill surfa, för här fanns riktigt stora och fina vågor.

Havet och vågorna var lätta att upptäcka (konstigt nog…), men hur skulle vi hitta allt annat som var fint att titta på? Det skulle tydligen inte finnas någon vidare skyltning om var de olika ”intressepunkterna” fanns.

Den första av dessa, Twin Falls, var dock inte svår att missa – men vi gjorde det ändå. Vi skyller (vår vana trogen) på vår GPS-navigator.

Vi hade nämligen fått en karta av Avis när vi hämtade ut bilen och på denna fanns några intressepunkter längs Hana-vägen utsatt. Med hjälp av denna och vår Tomtom så listade vi ut var vattenfallen borde finnas. När vi så plötsligt såg en massa bilar parkerade vid sidan och skylten ”Twin Falls Market” tidigare än väntat, så antog vi att detta bara var en frukt- och matförsäljning som var uppkallad efter vattenfallen. Så vi körde vidare… för att ett tag senare inse att Tomtomen hade visat fel och att vi redan hade passerat vår destination.

Men vi struntade i att köra tillbaka. Och lärde oss av vår läxa.

När vi så stötte på en massa parkerade bilar vid sidan igen, så parkerade vi också (hyfsat lagligt; här fanns ingen ordentlig parkeringsplats) och begav oss rakt in i djungeln/regnskogen för att se vad som fanns att se.

Vilken labyrint! En bambuskog, där de flesta stigarna inte var så breda och fina som den på bilden ovan, ackompanjerades av lera och vattenpölar. Vi hade ingen aning om vart vi skulle gå, så vi gick efter de röster vi hörde och frågade de personer vi mötte. Det märktes att de andra hade köpt Hana-cd:n, men det gick trögt för dom också. Den hade tydligen underlåtit att berätta hur svårt det var att ta sig fram…

Så småningom kom vi fram till en liten flod, som flöt fram över stenar och som senare övergick i ett vattenfall. Vackert! Och vacker omgivning.

Nu visste vi hur vi skulle göra för att klara oss utan en Hana-cd: Vi skulle bara kolla efter var det samlades parkerade bilar och sedan gå dit andra verkade gå eller komma ifrån. Det fanns nämligen så pass många turister som faktiskt hade köpt cd:n att vi kunde åka snålskjuts på dessa.

Men vi fick inte så mycket nytta av denna kunskap. Vår tid längs vägen var begränsad. Av vilken anledning framgår så småningom.

Några platser besökte vi dock. Mauis egen version av Edens lustgård, en botanisk trädgård, var värd vår tid. Inte minst för att man därifrån hade en bra utsikt över klippan som var med i Jurassic Park (en av överflygningsscenerna).

Vi såg en rätt rolig sak under detta besök. Roligt för oss, mer pinsam/jobbig för mannen som orsakat det hela. Han hade nämligen tagit en liten kurva i en backe för snävt, så bilen stod till hälften ute i luften. Han kom varken fram eller tillbaka, så personalen hade satt ut varningskoner runt bilen i väntan på att hjälp skulle anlända. Vi tog en snabb bild, men jag lägger inte ut den i bloggen.

Ett annat ställe vi stannade på var en av de få rastplatser som fanns. Där kryllade det av katter och höns, blandade om vartannat! Vi räknade till över tjugo katter och det fanns säkert minst lika många höns där.

Vi har ingen aning om var dessa djur hörde hemma. Det fanns inga hus synliga i närheten och jag har inte kunnat hitta några byggnader när jag har undersökt området via Google Maps och Google Earth. Jag har även sett på nätet att tidigare besökare på platsen har reagerat över djuren. Ett mysterium!

Annars blev det mest snabba stopp, där vi vevade ner rutan och jag eller Emelie tog en bild och sedan snabbt körde vidare. Mer än så hade vi inte tid till. Och mer än så hann man faktiskt inte, för det var ganska livlig trafik på vägen – åtminstone på den norra vägen till Hana. Så det gällde att gasa på för att inte bli påkörda bakifrån när vi kanske stod mitt på en bro.

För det var en sak som folk hade varnat oss för och som verkligen gällde: Lokalbefolkningen kör som dårar! De håller hög fart och bromsar sällan eller aldrig, hur smalt det än kan vara vid möten. Det är heller inga små fordon de kör heller. Vi var inte ensamma om att köra Jeep – eller större.

Fast själva vägen var, om än snirklig och smal, inte så illa som ryktet/legenden sade. Förmodligen är vi härdade efter bergsvägarna vi körde under vår roadtrip.

Då var det värre när vi körde från Hana, på väg söderut runt ön. Vi ville nämligen inte köra samma väg tillbaka. Så i stället fick vi uppleva det som jag utan tvekan utnämner till den sämsta väg jag har kört på någon gång. Det kommer att dröja länge innan jag gnäller på dålig asfalt hemma… Här var flera kilometer med ett totalt genomuselt lapptäcke som dom försökte kalla asfalt. Ibland hade vi inte ens det utan fick köra på grusvägar eller ännu sämre.

Allt för att komma så fort upp till toppen av Haleakala som möjligt.

Haleakala är vulkanen (eller sköldvulkanen, heter det tydligen i detta fall) som dominerar hela östra Maui. Vi har aldrig sett toppen av den, eftersom den hela tiden har varit dolt i moln. Det var på toppen av denna som vi tänkte göra det som varit på gång länge men som fått vänta ända tills nu:

Byta förlovningsringar med varandra!

Men vi kom i sista stund innan solen gick ned. De sista solstrålarna höll på att försvinna bland molnen och det var lite kyligt (vi var klädda i shorts och t-shirts, till skillnad från andra besökare varav en del gick klädda i täckjacka) men stunden värmde.

Sedan gick vi runt och tittade på utsikten och såg hur himlen blev allt mer djupblå medan stjärnorna började visa sig på himlen. Inte konstigt att det finns ett observatorium på Haleakala.

En perfekt avslutning på en perfekt dag.

I morgon är vår sista dag på Maui och vi har inget annat inplanerat än att packa och sedan vänta på att flyga hem. Det kommer att ta runt 22 timmar att komma till København, förutsatt att inga förseningar sker, och sedan ska vi ju dessutom ta oss upp till Helsingborg.

Jobbigt. Men sedan är vi – äntligen – hemma. Fem veckor på resande fot får räcka. Det ska bli skönt med en svalkande höst.