Tisdag 6 oktober

Tanken med vår femte och sista semestervecka var att vi skulle ta igen oss efter fyra veckors skumpande på amerikanska motorvägar. Känna på lite mycket sol, lyssna på tropiska fåglar, titta på exotiska blommor.

Men vi hade faktiskt en aktivitet inplanerad redan innan vi åkte hit: Besöka Pearl Harbor.

Visserligen ligger den berömda hamnen på en helt annan ö (vi är på Maui, PH ligger på ön Oahu – runt 150 kilometer bort), men det är inte mer än runt 15-20 minuters flygresa bort. Vi vet ju inte om vi någonsin kommer hit igen (Hawaii ligger ändå på andra sidan jorden) så då är det lika bra att besöka platsen när vi ändå är så nära.

Så vi bokade en ”aktivitetsresa” via Expedia, som faktiskt har ett kontor i receptionen på vårt hotell. Väldigt smidigt. Resan arrangerades av Polynesian Adventure Tours, som tydligen köptes upp av norrmännen för något år sedan.

Vi skulle förvisso ha kunnat fixa hela resan själva, men efter fyra veckor på det viset så kändes det skönt att betala en klumpsumma och få allt fixat åt en.

Så på tisdagen hämtades vi okristligt tidigt av företaget: 04.30 på morgonen. Vi kördes till huvudflygplatsen på Maui (det finns faktiskt hela tre flygplatser på ön), varifrån vi flögs till Honolulu och den väntande turistbussen.

Pearl Harbor (vars historia alla borde känna till) ligger väldigt nära flygplatsen, så det tog knappt tio minuter att åka dit. Men det är inte avståndet som är det krångliga – det är väntan. PH är nämligen extremt populärt att besöka, så alla biljetter släpps efter principen ”först till kvarn”. Det går tydligen inte att boka biljetter i förväg.

Så vår guide (tillika busschaufför) fick så snabbt som möjligt, trots den tidiga timman, ta oss till området och sedan springa in och hämta biljetter. Vi fick lyckligtvis plats på en av de tidiga turerna. Tydligen har andra turistgrupper fått vänta i upp till fyra timmar på att få komma in.

Just nu pågår en stor ny- och ombyggnad av hela turistområdet, så det var lite stökigt och bökigt. Vi tittade runt i souvenirshopen och på några av de artefakter som finns i den landbaserade museidelen. Bland annat finns här en hyfsat välbevarad japansk torped som användes under anfallet, men som aldrig exploderade och som hittades först för några år sedan.

Därefter var det vår tur att ta rundturen. Den inleddes med en 20-25 minuter lång filmvisning, en sorts dokumentär som berättade om anfallet – varför det hände, vad som hände och vad resultatet blev. Den var… ganska vinklad åt det patriotiska hållet, skulle jag vilja påstå.

Det märks att amerikanarna tar PH på stort allvar. Inte minst visades detta av att vi var förbjudna att ha med någon väska överhuvudtaget. Inga ryggsäckar, handväskor, magväskor, kameraväskor… ingenting som skulle kunna ”dölja någonting”.

Till slut fick vi åka ut till minnesplatsen för USS Arizona, ett av de fartyg som sänktes och som fortfarande ligger kvar på botten:

Fartyget sjönk med nästan tusen man ombord och vars kroppar aldrig har tagits upp, så fartyget fungerar som en jättestor sarkofag.

Det riktigt intressanta är att fartyget faktiskt fortfarande är i tjänst! Inte för att det någonsin kommer att kunna användas igen, men den amerikanska flottan vill väl låta det stå kvar i rullorna som en symbolisk gest.

Som ni ser på bilden ovan, så ligger fartyget inte särskilt långt under ytan. Vissa delar sticker till och med upp mer än så.

Vi såg en hel del olja på vattnet, vilket jag antog var resultatet av de många fartyg som passerar hela tiden. Men nu i efterhand har jag fått veta att det faktiskt är olja från USS Arizona, som fortfarande – nästan 70 år efter sänkningen – läcker runt en liter olja om dagen.

Jag läste följande i en tidningsartikel:

There’s a myth out here – that when the last survivor dies, she will stop crying tears of oil for her crewmen to come back.

Som jag skrev tidigare, så innehåller fartyget de som dog ombord i samband med attacken. Men graven fylls fortfarande på faktiskt. De besättningsmän på USS Arizona som överlevde attacken ber ofta att deras aska ska förvaras på fartyget efter deras död. Så flottan tar hand om urnan, öppnar en lucka i fartyget och sänker ner denna. Sedan förs namnet på besättningsmedlemmen upp på en särskild tavla bredvid den stora tavlan vid minnesmonumentet, där samtliga besättningsmedlemmar är uppräknade med namn och tjänstgöringsgrad.

Efter besöket fick vi en rundtur med bussen i Honolulu och kringliggande område.

Honolulu har runt en miljon invånare, så staden känns nästan för stor för att ligga på ”småöarna” Hawaii. Här blir sällan under 20 grader varmt, oavsett när på dygnet, så här var varmt och skönt kan jag lova.

En av stans stora attraktioner är Waikiki Beach, mest känd för sina många surfare skulle jag tro.

Oj, så fin strand! Fin sand, azurblått vatten och breda, långlivade vågor… Och fyllt till bredden med allehanda lyxhotell förstås. Vi råkade gå rakt igenom ett på vår väg till vattnet och det var verkligen lyx utan dess like. Bo här nästa gång?

Sedan var det tillbaka till Pearl Harbor. Det var nämligen inte bara USS Arizona som stod på programmet idag utan även USS Missouri, ett fartyg som inte ens var färdigbyggt när anfallet kom. Jag antar att det var lättare rent logistiskt att ta denna rundtur separat och på eftermiddagen, annars hade vi lika gärna kunnat ta allt på samma gång.

Skeppet har tagits ur drift, främst för att det inte längre finns något behov av slagskepp av den sorten, och är nu enbart ett flytande museum.

Ahh, så skönt att kunna återuppleva lite av min tjänstgöring i svenska flottan. Precis som när jag sköt med KSP-58 på HMS Norsten.

USS Missouri hann inte kämpa så länge under andra världskriget innan kriget var över, men hon spelade en stor roll vid krigsslutet. Det var nämligen på hennes däck som japanerna skrev under kapitulationspapperna. Det stället är idag markerat på följande vis:

Benet och foten tillhör vår guide, som var oerhört kunnig och pratade nästan oavbrutet. Han verkade kunna allt om fartygets byggnation, uppdrag, bestyckning, besättning och de många anekdoter som finns (som fartygsspökena).

Innan fartyget sent omsider togs ur drift, så användes hon till och med vid det första Irak-kriget (i början av 1990-talet). Sjökortet över Persiska viken var fortfarande upplagt i stridsledningscentralen.

Efter fartygsbesöket var det dags för lite mat innan flyget hem skulle gå. Jag och Emelie hittade till vår lycka en Panda Express, så vi åt oss mätta där innan vi upptäckte att det även fanns en Jamba Juice precis i närheten – där vi tog en efterrätt i form av en stor jordgubbsdryck fullproppad med vitaminer.

Fullproppad med humor var vår guide/busschaufför Leo, som verkligen gjorde dagen extra njutbar. Han var också full med intressant information om allt som vi åkte förbi och besökte. Tyvärr glömde vi att ge honom någon dricks, men det är å andra sidan inte första gången vi glömmer att ge folk det…

Dricks borde nästan vår flygvärdinna på planet hem haft också. Den roligaste flygvärdinnan vi har upplevt! En bra avslutning på en väldigt lång dag.

Men vi är inte trötta på upplevelser än. I morgon, onsdag, har vi faktiskt hela dagen inbokad igen.