Torsdag 1 oktober

Det blir inga bilder från den här dagen, för vi tog inte så många – och de vi tog är inte så intressanta att visa.

Den här dagen var nämligen mest inriktad på att försöka lämna tillbaka hyrbilen i ett stycke. Och att besöka några ställen på vägen.

Först ville vi leta upp San Franciscos brantaste gata. Den allra brantaste verkade enbart vara för gående och inte för biltrafik, så vi fick ta en annan som vi faktiskt kunde köra på. Men på vägen dit måste vi ha kört på den näst brantaste gatan, för attans så brant den var… Det var svårt att öva ”start i backe” i den, trots att jag körde automatväxlat, så då kanske ni förstår.

Så småningom begav vi oss söderut till Cupertino, som ligger i det så kallade Silicon Valley. Det är bara ett samlingsnamn på ett område där flera av världens största teknikföretag ligger, så det finns inga skyltar som berättar att man kommit dit. Man bara märker det.

Särskilt när man letar efter ett specifikt företag som vi gjorde idag, nämligen Apple.

(Förutom att Apples adress, 1 Infinite Loop, är kul för folk som kan programmering, så är faktiskt symbolen för kartapplikationen på iPhone en avbildning av hur adressen ser ut i Google Maps.)

Vi skulle bara besöka den affär som Apple har precis vid ingången till sitt huvudkontor. Där köpte vi lite kläder med äppellogga på, bland annat en t-shirt med texten ”I visited the mothership”. Dom säljer inga datorer eller iPodar där, men förutom kläder, nyckelringar, pennor och annat med äppelloggan på så finns det även spel, program och diverse elektroniktillbehör.

Märkligt nog blev jag tillfrågad i kassan om jag var anställd eller om jag var besökare. Emelie tolkade detta som att jag såg tillräckligt nördig ut för att kunna jobba på Apple. Haha!

Själv var jag tvungen att själv fråga en sak som jag har undrat länge: Varifrån kommer den speciella ”doft” som varje ny Apple-produkt har? Oavsett om man packar upp en ny iPod, en ny laptop eller en ny dator från Apple, så är det samma goda doft som känns. Som om de sprejade över någon form av ”teknikparfym” på alla sina saker. Är det metallen som används?

Jag frågade just detta till killen i kassan… som såg helt frågade på mig. ”Vad… menar du?” frågade han. Jag frågade igen och beskrev lite mer i detalj vad jag menade. Hans kvinnliga kollega, som egentligen var upptagen med en annan kund, kunde inte låta bli att snegla på mig när jag frågade. Nej, det där hade han aldrig märkt eller hört någonting om tidigare.

Okej. Men doften finns där likväl! Får se om jag hittar någon annan jag kan fråga om någon gång. Hehe!

Därefter använde vi oss av Apples toaletter. Det fanns inga vid butiken, så vi fick gå in på Apples huvudkontor för att använda deras. Kanske inte helt tillåtet, men varken vakten eller receptionisten verkade vilja stoppa oss. Själv gick jag inte dit för jag behövde inte, men tydligen fanns det en text ovanför spegeln på toaletten som sade ”Now take 20 seconds to debug”. Ännu ett programmeringsskämt!

Folket som jobbade på Apple såg inte särskilt nördiga ut. Det var mest yngre och män, men jag såg även lite äldre och flera kvinnor som gick omkring med id-bricka runt halsen eller fäst vid midjan. Någon hade en t-shirt med texten ”Keeper of the Code”. Nästan alla hade varsin äppellaptop under armen, oftast av nyare modell.

Sedan var det dags för Google, vars huvudkontor ligger drygt 10-15 minuter bort, att få ett besök. Där hittade vi dock ingen butik som hos Apple, så vi bestämde oss för att lämna väskorna på hotellet och sedan lämna tillbaka hyrbilen i god tid.

Nu sitter vi på ett hotell strax utanför SFO, San Franciscos internationella flygplats, och väntar på vårt flyg som ska gå i morgon.

Men vi ska inte åka hem. Inte riktigt än. Först ska vi till ännu ett resmål.

Det börjar på M.

M…ars? M…exico? M…ånen?

Detaljer kommer. Snart.

Onsdag 30 september

Det finns väl få fängelser som är lika kända eller ökända som Alcatraz. I Kalle Anka brukar fängelset förekomma under det logiska namnet Ankatraz.

Vi ville göra ett besök, men det brukar vara svårt att få biljetter. Nu har dock hösten kommit och därmed var det mycket lättare att – som vi – boka biljetter dagen före och ändå få en tid som passade oss.

Ön ligger en förvånansvärt kort bit ut från Pier 33 (runt 10 minuter), varifrån båtarna går ungefär en gång i halvtimmen. Sedan är man fri att tillbringa så mycket av dagen man vill på ön, så länge man åker tillbaka senast med sista färjan. Ett typiskt besök varar i ungefär två timmar, vilket även vårt gjorde.

Det var lite blåsigt och ruggigt igår, så det vackra vädret idag med solsken var en trevlig och varm överraskning. Även vår smått förvirrade introduktionsguide påpekade att man faktiskt kunde se ända bort till andra sidan bukten.

Det var valfritt att vandra runt på egen hand eller att följa den rundtur som finns genom att lyssna på en 45 minuter lång ”audio tour”. Vi valde rundturen. I hörlurarna fick man höra både fångvaktare och fångar som faktiskt varit på Alcatraz, ihop med ljudillustrationer, samtidigt som man rörde sig från plats till plats för att se vad dom pratade om. Väldigt bra gjort!

Inget ställe man som fånge ville tappa tvålen på…

Ön är inte så stor och det är inte fängelset heller. Som mest fanns här ett hundratal fångar, men det var tydligen aldrig helt fullbelagt.

Här skulle nämligen bara fångar som var särskilt råa eller rymningsbenägna sitta. Som det stod i ett av många citat som fanns uppsatta:

If you break the rules, you go to prison. If you break the prison rules, you go to Alcatraz.

Det var ett hundratal turister som vällde av från varje ankommande båt, inklusive vår, så det var tidvis rätt så trångt. Men man kunde välja att pausa ljuduppspelningen när man ville, så det gjorde jag ibland för att kunna få lugn och ro att ta bilder.

De flesta inblandade, både fångvaktare och fångar, verkade vara överens om att Alcatraz inte var något roligt ställe att vara på. Fångarna led av naturliga skäl, men också fångvaktarna tyckte det var tråkigt att vara på en isolerad ö tillsammans med farliga och våldsamma personer.

Det var ju inte helt riskfritt. Särskilt pratade man om flyktförsöket på 1940-talet som resulterade i flera döda bland både fångar och fångvaktare. En blodig historia.

Fångvaktarna kunde åtminstone åka över till San Francisco när de ville, men för fångarna måste det ha varit ren tortyr att vara så nära staden. Någon fånge berättade om hur det vissa kvällar, när vinden låg rätt, kunde höras skratt och musik från nöjesställena vid piren. Så nära och ändå så långt borta.

Ovan syns vaktcentralen, varifrån fängelset styrdes/övervakades. Precis som för fångarna, så fick vi besökare inte komma in där. Annars var det ganska öppet överallt för oss, även om det inte verkade finnas så många ställen inuti byggnaderna att upptäcka.

”Ljudturen” var som sagt väldigt bra, men den tog inte upp andra delar med ön som också hade varit intressant att höra om. Dels tänker jag på öns militära historia (här låg ju från början ett fort) och dels tänker jag på den nästan två år långa ockupation av indianer som genomfördes i slutet av 1960- och början av 1970-talet.

Den sistnämnda hade jag inte hört någonting alls om, men när jag har läst om den i efterhand på nätet så verkar det finnas material nog för att bli minst en film. Märkligt nog verkar det mest ha blivit en dokumentär av det och några böcker.

På plats i souvenirbutiken satt en äldre man och signerade böcker. Det visade sig vara en före detta fånge på Alcatraz, som skrivit en bok om sina upplevelser. Det måste kännas lite konstigt att vara tillbaka på det här viset.

Lustigt(?) nog finns det personer som suttit på Alcatraz som fortfarande sitter i fängelse..! Två stycken, båda män i 70-årsåldern, som just nu sitter på olika fängelser. Åtminstone den ene verkar sitta av samma fängelsestraff fortfarande. Tror han satt inne på 15-75 år för massmord och rån. Något annat än straffen hemma i Sverige.

Vi tog båten tillbaka till stan och gick sedan till berömda Pier 39, där vi åt varsin hot dog. Det är nog den enda sortens amerikansk snabbmat som vi ännu inte har ätit av under resan.

Pier 39 är inte minst känt för sina många sjölejon. Vi undrade hur många som egentligen skulle vara på plats och svaret var… många!

Vilket ljud dom förde! Och vilken lukt… Man kunde stå länge och titta på dom, men inte så länge och lukta på dom. Det stank gammal fisk lång väg.

Men dom var otroligt söta! Vissa verkade inte kunna ligga still, medan andra låg och solade utan att bryr sig det minsta om allt oväsen och alla rörelser.

Spårvagn tillbaka till hotellet och sedan middag ute, innan vi avslutade med ett biobesök på en närbelägen (och väldigt stor) galleria. Vi såg den jättefina och ovanliga filmen 9.

Till sist bokade vi hotell för vår sista natt i San Francisco. I morgon är det några få saker kvar att besöka innan vi lämnar tillbaka hyrbilen och väntar på att flyget ska gå. Förhoppningsvis kraschar vi inte bilen under de få kilometrar som är kvar på resan.