Då var det pensionärsdags igen!

Idag ska jag ondgöra mig över folks oförmåga att hantera tangentbord. Det kan förvisso röra sig om en oförmåga att hantera det svenska språket i sig, men jag är hoppfull att det bara rör sig om en ren, teknisk okunskap.

Det handlar om ord som café, filé, idé, armé och andra ord som använder så kallade accenter.

Det verkar vara oerhört svårt för folk att veta hur man får fram ett é. Antingen struntar folk i ”den där lilla fnutten” ovanför och skriver bara ett e, eller så får man se alla möjliga varianter. Jag vet inte vilket som är värst. Här är två ord med några felaktiga varianter:

I några fall försöker folk med den nya favoriten apostrof, ‘, vilket är totalt dödfött. (Jag skriver ”favorit”, för det har tyvärr blivit otroligt populärt att skriva ”Kajsa’s affär”, ”Pelle’s pizzeria” och så vidare trots att det är TOTALT ONÖDIGT att göra så. Vad är det för fel med ”Kajsas affär”? ”Pelles pizzeria”? Arghh…)

Apostrofen går inte att placera ovanför bokstäver, för den ska inte vara där. Det är en accent som krävs. Jag förstår att skillnaden mellan ´ och ‘ kan vara liten rent visuellt, men den finns där.

Titta:

Och när folk väl fattar att det är just en ´ eller en ` (som i à la) som behövs, så gör dom ändå fel. Dom skriver nämligen först bokstaven som ska ha accenten och därefter på accenten. Fel fel fel.

Man trycker på accent-tangenten först och därefter på bokstaven som ska ha tecknet.

Annars blir det cafe´i stället för café. Mu¨sli i stället för müsli. Cre`me bru^le´i stället för crème brûlé.

Jag minns inte hur det funkar i Windows, men i Mac OS X så får man det visuellt väldigt pedagogiskt upplagt: Tryck på accenttangenten, så syns ”tilläggstecknet” och markören blir färgad för att illustrera att något (bokstaven) saknas.

Det kunde visserligen ha fungerat rent tekniskt genom att först trycka på bokstaven och därefter på accenten, men förmodligen har detta tillvägagångssätt sitt ursprung i att de gamla skrivmaskinerna fungerade precis så här. Accenten skrevs ut utan att valsen gick vidare, så att man slapp gå tillbaka och göra andra delen av teckenbygget.

Så nu vet ni. Och snälla, gör rätt i framtiden. Vi är många pensionärer, trots vår ålder, vars hjärtan inte tål alltför många språkliga dumheter.

Det har gått några dagar sedan vi kom hem från vår alldeles för långa semester. Ja, det känns faktiskt som om vi var borta lite för länge; fem veckor på resa – hur roligt man än har – tar på krafterna. Inte minst hinner man sakna både katten och alla andra något enormt mycket.

Nu känner man dessutom av konsekvenserna av en så lång frånvaro. Inte för att vi har blivit förkylda. Faktiskt har vi än så länge klarat oss från en sådan annars väntad bieffekt av att vistas i 30-gradig värme och sedan hem direkt till 5-10 grader. Men tidsomställningen gör sig ännu gällande. Vi har ändå levt den senaste månaden i helt andra tidszoner. Den sista veckan var vi ju till och med tolv tidszoner bort; längre bort än så kommer man inte på den här planeten.

En annan sak som börjar kännas av är tanken på hur mycket pengar som egentligen gick åt under resan. Två stora poster var betalda nästan helt redan innan vi åkte: Flyget och hyrbilen. Men vi visste att det skulle gå åt en hel del till hotell, mat och shopping.

Riktigt hur mycket det blev till slut har vi inte koll på. Jag tänkte göra en uppskattning och sedan publicera det ungefärliga resultatet här i bloggen så småningom – som hjälp till andra som funderar på att göra en liknande resa och är nyfikna på vad det egentligen kostar att göra en roadtrip i USA.

En sak kan jag redan redovisa: Mobilräkningen…

Jag vet att det är dyrt att ringa utomlands och ännu mycket dyrare att surfa mobilt, men i ena fallet så vill man ju kunna hålla kontakt med folk hemma på ett mer direkt vis och i andra fallet så var det närmast nödvändigt att dels hitta en ny GPS och dels hitta ett hotell till oss i Chicago.

Men visst, jag drog efter andan när jag såg beloppet:

För knappt 30 minuters samtalstid i USA vill Telia ha runt 746 kronor. Det är nästan 25 kronor per minut. Jesus Amalia.

Men det värsta är förstås mobilsurfningen. För drygt 12 megabyte (vilket motsvarar några få besök på exempelvis Aftonbladets hemsida) vill Telia ha runt 1.500 kronor..! Det är 125 kronor per megabyte! Jesus H. Christ!

Som sagt, jag var medveten om att det var dyrt, men det känns ändå ofattbart… Fast det är ju tur att jag valde själv, med tanke på att det finns andra som har det värre och som inte ens var medvetna om det.

Onsdag 7 oktober

Man åker till Maui för att sola och bada, inte för att köra runt i en hyrbil.

Eller?

Jag blev lite, för att inte säga mycket, förvånad när Emelie plötsligt föreslog att vi skulle byta en dag på stranden/vid poolen mot en rundresa på ön. Hon som är så soltokig! Och att hyra en bil dessutom, när vi suttit i en hyrbil i flera veckor…

Men jag var förstås inte sen att hänga på. Ligga och sola är inget som står överst på min lista över favoritaktiviteter. Så en snabbokning hos Avis senare hade vi skaffat oss en jeep. Eller jag kanske ska skriva Jeep, för det var ”originalet” vi hyrde. Inte det mest bensinsnåla alternativet, men vi visste att vägen vi skulle köra nog kunde behöva ett fordon som klarade både det ena och det andra.

Är det så dåliga vägar på Maui då? Nej, inte generellt. Men alla vi har pratat med har nämnt just ”The Road to Hana” som väldigt farlig. Vägen till den lilla byn Hana på Mauis östkust är inte så lång, men det tar tid att köra dit. Dels för att det finns mycket vackert längs vägen som man vill stanna och titta på, men framför allt för att den är slingrig till tusen. Uppskattningsvis runt 600 tajta kurvor och 54 broar – där nästan alla bara går att passera med ett fordon i taget.

I princip alla rekommenderade också att man tar sig dit på ett av två sätt: Köpa plats hos ett professionellt resebolag eller, om man är mer våglig, hyra en bil och köpa en särskild ljud-cd som berättar var allting är. Att bara hyra bil och försöka ta sig fram i blindo rekommenderades inte, för då skulle man missa allt det fina.

Jag och Emelie valde det sista alternativet… Inte av snålhet (cd:n kostade mellan 10 och 20 dollar), utan mer av äventyrslusta. Och det funkade rätt bra!

Först och främst kan jag meddela att bara vägen i sig är otroligt fin. Jag hade varit fullt nöjd att bara köra längs denna vackra sträcka utan att stanna på något särskilt ställe, men upplevelsen toppas förstås av små stopp på vackra platser.

Som den på bilden ovan. Vi förstår att den norra delen av ön föredras av de som vill surfa, för här fanns riktigt stora och fina vågor.

Havet och vågorna var lätta att upptäcka (konstigt nog…), men hur skulle vi hitta allt annat som var fint att titta på? Det skulle tydligen inte finnas någon vidare skyltning om var de olika ”intressepunkterna” fanns.

Den första av dessa, Twin Falls, var dock inte svår att missa – men vi gjorde det ändå. Vi skyller (vår vana trogen) på vår GPS-navigator.

Vi hade nämligen fått en karta av Avis när vi hämtade ut bilen och på denna fanns några intressepunkter längs Hana-vägen utsatt. Med hjälp av denna och vår Tomtom så listade vi ut var vattenfallen borde finnas. När vi så plötsligt såg en massa bilar parkerade vid sidan och skylten ”Twin Falls Market” tidigare än väntat, så antog vi att detta bara var en frukt- och matförsäljning som var uppkallad efter vattenfallen. Så vi körde vidare… för att ett tag senare inse att Tomtomen hade visat fel och att vi redan hade passerat vår destination.

Men vi struntade i att köra tillbaka. Och lärde oss av vår läxa.

När vi så stötte på en massa parkerade bilar vid sidan igen, så parkerade vi också (hyfsat lagligt; här fanns ingen ordentlig parkeringsplats) och begav oss rakt in i djungeln/regnskogen för att se vad som fanns att se.

Vilken labyrint! En bambuskog, där de flesta stigarna inte var så breda och fina som den på bilden ovan, ackompanjerades av lera och vattenpölar. Vi hade ingen aning om vart vi skulle gå, så vi gick efter de röster vi hörde och frågade de personer vi mötte. Det märktes att de andra hade köpt Hana-cd:n, men det gick trögt för dom också. Den hade tydligen underlåtit att berätta hur svårt det var att ta sig fram…

Så småningom kom vi fram till en liten flod, som flöt fram över stenar och som senare övergick i ett vattenfall. Vackert! Och vacker omgivning.

Nu visste vi hur vi skulle göra för att klara oss utan en Hana-cd: Vi skulle bara kolla efter var det samlades parkerade bilar och sedan gå dit andra verkade gå eller komma ifrån. Det fanns nämligen så pass många turister som faktiskt hade köpt cd:n att vi kunde åka snålskjuts på dessa.

Men vi fick inte så mycket nytta av denna kunskap. Vår tid längs vägen var begränsad. Av vilken anledning framgår så småningom.

Några platser besökte vi dock. Mauis egen version av Edens lustgård, en botanisk trädgård, var värd vår tid. Inte minst för att man därifrån hade en bra utsikt över klippan som var med i Jurassic Park (en av överflygningsscenerna).

Vi såg en rätt rolig sak under detta besök. Roligt för oss, mer pinsam/jobbig för mannen som orsakat det hela. Han hade nämligen tagit en liten kurva i en backe för snävt, så bilen stod till hälften ute i luften. Han kom varken fram eller tillbaka, så personalen hade satt ut varningskoner runt bilen i väntan på att hjälp skulle anlända. Vi tog en snabb bild, men jag lägger inte ut den i bloggen.

Ett annat ställe vi stannade på var en av de få rastplatser som fanns. Där kryllade det av katter och höns, blandade om vartannat! Vi räknade till över tjugo katter och det fanns säkert minst lika många höns där.

Vi har ingen aning om var dessa djur hörde hemma. Det fanns inga hus synliga i närheten och jag har inte kunnat hitta några byggnader när jag har undersökt området via Google Maps och Google Earth. Jag har även sett på nätet att tidigare besökare på platsen har reagerat över djuren. Ett mysterium!

Annars blev det mest snabba stopp, där vi vevade ner rutan och jag eller Emelie tog en bild och sedan snabbt körde vidare. Mer än så hade vi inte tid till. Och mer än så hann man faktiskt inte, för det var ganska livlig trafik på vägen – åtminstone på den norra vägen till Hana. Så det gällde att gasa på för att inte bli påkörda bakifrån när vi kanske stod mitt på en bro.

För det var en sak som folk hade varnat oss för och som verkligen gällde: Lokalbefolkningen kör som dårar! De håller hög fart och bromsar sällan eller aldrig, hur smalt det än kan vara vid möten. Det är heller inga små fordon de kör heller. Vi var inte ensamma om att köra Jeep – eller större.

Fast själva vägen var, om än snirklig och smal, inte så illa som ryktet/legenden sade. Förmodligen är vi härdade efter bergsvägarna vi körde under vår roadtrip.

Då var det värre när vi körde från Hana, på väg söderut runt ön. Vi ville nämligen inte köra samma väg tillbaka. Så i stället fick vi uppleva det som jag utan tvekan utnämner till den sämsta väg jag har kört på någon gång. Det kommer att dröja länge innan jag gnäller på dålig asfalt hemma… Här var flera kilometer med ett totalt genomuselt lapptäcke som dom försökte kalla asfalt. Ibland hade vi inte ens det utan fick köra på grusvägar eller ännu sämre.

Allt för att komma så fort upp till toppen av Haleakala som möjligt.

Haleakala är vulkanen (eller sköldvulkanen, heter det tydligen i detta fall) som dominerar hela östra Maui. Vi har aldrig sett toppen av den, eftersom den hela tiden har varit dolt i moln. Det var på toppen av denna som vi tänkte göra det som varit på gång länge men som fått vänta ända tills nu:

Byta förlovningsringar med varandra!

Men vi kom i sista stund innan solen gick ned. De sista solstrålarna höll på att försvinna bland molnen och det var lite kyligt (vi var klädda i shorts och t-shirts, till skillnad från andra besökare varav en del gick klädda i täckjacka) men stunden värmde.

Sedan gick vi runt och tittade på utsikten och såg hur himlen blev allt mer djupblå medan stjärnorna började visa sig på himlen. Inte konstigt att det finns ett observatorium på Haleakala.

En perfekt avslutning på en perfekt dag.

I morgon är vår sista dag på Maui och vi har inget annat inplanerat än att packa och sedan vänta på att flyga hem. Det kommer att ta runt 22 timmar att komma till København, förutsatt att inga förseningar sker, och sedan ska vi ju dessutom ta oss upp till Helsingborg.

Jobbigt. Men sedan är vi – äntligen – hemma. Fem veckor på resande fot får räcka. Det ska bli skönt med en svalkande höst.

Tisdag 6 oktober

Tanken med vår femte och sista semestervecka var att vi skulle ta igen oss efter fyra veckors skumpande på amerikanska motorvägar. Känna på lite mycket sol, lyssna på tropiska fåglar, titta på exotiska blommor.

Men vi hade faktiskt en aktivitet inplanerad redan innan vi åkte hit: Besöka Pearl Harbor.

Visserligen ligger den berömda hamnen på en helt annan ö (vi är på Maui, PH ligger på ön Oahu – runt 150 kilometer bort), men det är inte mer än runt 15-20 minuters flygresa bort. Vi vet ju inte om vi någonsin kommer hit igen (Hawaii ligger ändå på andra sidan jorden) så då är det lika bra att besöka platsen när vi ändå är så nära.

Så vi bokade en ”aktivitetsresa” via Expedia, som faktiskt har ett kontor i receptionen på vårt hotell. Väldigt smidigt. Resan arrangerades av Polynesian Adventure Tours, som tydligen köptes upp av norrmännen för något år sedan.

Vi skulle förvisso ha kunnat fixa hela resan själva, men efter fyra veckor på det viset så kändes det skönt att betala en klumpsumma och få allt fixat åt en.

Så på tisdagen hämtades vi okristligt tidigt av företaget: 04.30 på morgonen. Vi kördes till huvudflygplatsen på Maui (det finns faktiskt hela tre flygplatser på ön), varifrån vi flögs till Honolulu och den väntande turistbussen.

Pearl Harbor (vars historia alla borde känna till) ligger väldigt nära flygplatsen, så det tog knappt tio minuter att åka dit. Men det är inte avståndet som är det krångliga – det är väntan. PH är nämligen extremt populärt att besöka, så alla biljetter släpps efter principen ”först till kvarn”. Det går tydligen inte att boka biljetter i förväg.

Så vår guide (tillika busschaufför) fick så snabbt som möjligt, trots den tidiga timman, ta oss till området och sedan springa in och hämta biljetter. Vi fick lyckligtvis plats på en av de tidiga turerna. Tydligen har andra turistgrupper fått vänta i upp till fyra timmar på att få komma in.

Just nu pågår en stor ny- och ombyggnad av hela turistområdet, så det var lite stökigt och bökigt. Vi tittade runt i souvenirshopen och på några av de artefakter som finns i den landbaserade museidelen. Bland annat finns här en hyfsat välbevarad japansk torped som användes under anfallet, men som aldrig exploderade och som hittades först för några år sedan.

Därefter var det vår tur att ta rundturen. Den inleddes med en 20-25 minuter lång filmvisning, en sorts dokumentär som berättade om anfallet – varför det hände, vad som hände och vad resultatet blev. Den var… ganska vinklad åt det patriotiska hållet, skulle jag vilja påstå.

Det märks att amerikanarna tar PH på stort allvar. Inte minst visades detta av att vi var förbjudna att ha med någon väska överhuvudtaget. Inga ryggsäckar, handväskor, magväskor, kameraväskor… ingenting som skulle kunna ”dölja någonting”.

Till slut fick vi åka ut till minnesplatsen för USS Arizona, ett av de fartyg som sänktes och som fortfarande ligger kvar på botten:

Fartyget sjönk med nästan tusen man ombord och vars kroppar aldrig har tagits upp, så fartyget fungerar som en jättestor sarkofag.

Det riktigt intressanta är att fartyget faktiskt fortfarande är i tjänst! Inte för att det någonsin kommer att kunna användas igen, men den amerikanska flottan vill väl låta det stå kvar i rullorna som en symbolisk gest.

Som ni ser på bilden ovan, så ligger fartyget inte särskilt långt under ytan. Vissa delar sticker till och med upp mer än så.

Vi såg en hel del olja på vattnet, vilket jag antog var resultatet av de många fartyg som passerar hela tiden. Men nu i efterhand har jag fått veta att det faktiskt är olja från USS Arizona, som fortfarande – nästan 70 år efter sänkningen – läcker runt en liter olja om dagen.

Jag läste följande i en tidningsartikel:

There’s a myth out here – that when the last survivor dies, she will stop crying tears of oil for her crewmen to come back.

Som jag skrev tidigare, så innehåller fartyget de som dog ombord i samband med attacken. Men graven fylls fortfarande på faktiskt. De besättningsmän på USS Arizona som överlevde attacken ber ofta att deras aska ska förvaras på fartyget efter deras död. Så flottan tar hand om urnan, öppnar en lucka i fartyget och sänker ner denna. Sedan förs namnet på besättningsmedlemmen upp på en särskild tavla bredvid den stora tavlan vid minnesmonumentet, där samtliga besättningsmedlemmar är uppräknade med namn och tjänstgöringsgrad.

Efter besöket fick vi en rundtur med bussen i Honolulu och kringliggande område.

Honolulu har runt en miljon invånare, så staden känns nästan för stor för att ligga på ”småöarna” Hawaii. Här blir sällan under 20 grader varmt, oavsett när på dygnet, så här var varmt och skönt kan jag lova.

En av stans stora attraktioner är Waikiki Beach, mest känd för sina många surfare skulle jag tro.

Oj, så fin strand! Fin sand, azurblått vatten och breda, långlivade vågor… Och fyllt till bredden med allehanda lyxhotell förstås. Vi råkade gå rakt igenom ett på vår väg till vattnet och det var verkligen lyx utan dess like. Bo här nästa gång?

Sedan var det tillbaka till Pearl Harbor. Det var nämligen inte bara USS Arizona som stod på programmet idag utan även USS Missouri, ett fartyg som inte ens var färdigbyggt när anfallet kom. Jag antar att det var lättare rent logistiskt att ta denna rundtur separat och på eftermiddagen, annars hade vi lika gärna kunnat ta allt på samma gång.

Skeppet har tagits ur drift, främst för att det inte längre finns något behov av slagskepp av den sorten, och är nu enbart ett flytande museum.

Ahh, så skönt att kunna återuppleva lite av min tjänstgöring i svenska flottan. Precis som när jag sköt med KSP-58 på HMS Norsten.

USS Missouri hann inte kämpa så länge under andra världskriget innan kriget var över, men hon spelade en stor roll vid krigsslutet. Det var nämligen på hennes däck som japanerna skrev under kapitulationspapperna. Det stället är idag markerat på följande vis:

Benet och foten tillhör vår guide, som var oerhört kunnig och pratade nästan oavbrutet. Han verkade kunna allt om fartygets byggnation, uppdrag, bestyckning, besättning och de många anekdoter som finns (som fartygsspökena).

Innan fartyget sent omsider togs ur drift, så användes hon till och med vid det första Irak-kriget (i början av 1990-talet). Sjökortet över Persiska viken var fortfarande upplagt i stridsledningscentralen.

Efter fartygsbesöket var det dags för lite mat innan flyget hem skulle gå. Jag och Emelie hittade till vår lycka en Panda Express, så vi åt oss mätta där innan vi upptäckte att det även fanns en Jamba Juice precis i närheten – där vi tog en efterrätt i form av en stor jordgubbsdryck fullproppad med vitaminer.

Fullproppad med humor var vår guide/busschaufför Leo, som verkligen gjorde dagen extra njutbar. Han var också full med intressant information om allt som vi åkte förbi och besökte. Tyvärr glömde vi att ge honom någon dricks, men det är å andra sidan inte första gången vi glömmer att ge folk det…

Dricks borde nästan vår flygvärdinna på planet hem haft också. Den roligaste flygvärdinnan vi har upplevt! En bra avslutning på en väldigt lång dag.

Men vi är inte trötta på upplevelser än. I morgon, onsdag, har vi faktiskt hela dagen inbokad igen.