Fredag 25 september

Det var en mardröm rent trafikmässigt att ta sig dit och tillbaka, trots (eller på grund av) att vi tog motorvägen, och det var rejält kostsamt att komma in… men det var det värt.

Disneyland har ju stått på min ”önskelista” sedan jag var liten. (Eller det var kanske mest Disneyworld i Florida, eftersom det är större, men Disneyland är ju originalet.) Nu kom jag inte hit förrän i vuxen ålder, men det var nog bara tur med tanke på hur många saker jag hade velat köpa annars.

För här finns massor att köpa. Kläder, köksprylar, mat, godis, smycken… allt finns med Disney-loggan på.

Även de flesta av attraktionerna är förstås riktade mest mot yngre, även om vi vuxna också kunde ha roligt på en del.

Vi började med Indiana Jones-attraktionen. Utanför varje attraktion fanns en skylt som berättade hur lång kötid som det uppskattningsvis krävdes. På IJ stod det 25 minuter, men det tog faktiskt mindre tid än så.

Det gjorde inte så mycket i och för sig, för själva köandet var också en upplevelse. Det hade lagts ner mycket energi på att skapa en bra atmosfär inför åkturen. Det kändes som om man var i en IJ-inspirerad djungel någon gång på 1930-talet. När man klev in i ”templet” så blev det ännu mer filmkänsla. Riktigt snyggt gjort!

Själva åkturen var också bra. Man satt i en bil som ganska våldsamt ”skuttade runt” i olika delar av grottan/templet. Fartfyllt och roligt!

Nästa attraktion var den mest kända, åtminstone för oss: Space Mountain.

Just i år var det tydligen lite speciellt. Eftersom det ”snart” är Halloween, så var hela Disneyland dekorerat därefter. Och Space Mountain hade ett spöktema kallat ”Space Mountain: Ghost Galaxy”. Hur detta skilde sig från den vanliga åkturen vet jag inte, förutom att man såg lite ”spöken” under den väldigt snabba turen.

Lika snabb var inte kön till själva attraktionen. Det stod att kötiden beräknades till 60 minuter när vi ställde oss… och det stämde tyvärr ganska bra. De långa kötiderna gjorde att vi inte åkte lika mycket som vi kunde ha gjort. Vi trodde ändå att vi hade valt en bra dag med tanke på att det var en vanlig fredag, men det var väldigt gott om folk ändå.

En annan sak det fanns gott om var personal. Jag tror vi räknade till 10-15 personer som enbart hjälpte folk att parkera i parkeringshuset..! Otroligt välorganiserad del för övrigt.

Det vimlade av personal överallt. Fast de kallas tydligen inte ”staff” utan ”crew” eller ”cast”. Alla är ”skådisar”, en del av illusionen om att detta är ett fantasiland. Bra tanke. Och det funkar rätt bra också.

Oj, jag hade verkligen älskat det här stället när jag var liten. Nu tyckte jag mest det var kul att titta på hela ”spektaklet”. Otroligt amerikanskt, med pampiga parader och musikuppvisningar med jämna mellanrum, samtidigt som man fick sliskig musik genom båda öronen och ljuvliga dofter genom näsan. Disneykoncernen vet verkligen vad dom gör.

Walt Disney själv står förstås staty på hedersplatsen, mittemellan ingången och sagoslottet, tillsammans med Musse Pigg.

Det märks förresten väldigt mycket att Musse Pigg är så mycket mer populär i USA än Kalle Anka, som man såg väldigt lite av. Om jag ska bedöma hur många t-shirts, tröjor, skinnjackor(!), byxor och paraplyer med mera som fanns med Musse respektive Kalle så skulle jag tro att Musse står för 90-95 procent.

Tråkigt nog. Kalle är ju favoriten för mig och de flesta andra Disney-fanatiker i Sverige/Norden. Det sistnämnda har jag för mig i alla fall.

Förutom kläder och liknande, så var det en massiv försäljning av mat, kakor, dryck och godis.

Dock ska jag inte säga att det var särskilt dyrt något av det. Ja, förutom maten då. Men t-shirts och sådant var förstås kostsamt men inte hutlöst dyrt som man kanske annars hade kunnat tro. Vi köpte dock inte något klädesplagg, för det har vi redan gjort vad vi ska tidigare på resan. Det blev till slut bara en kylskåpsmagnet som en liten påminnelse om var vi varit.

Vi råkade gå förbi precis när det var dags att hala den amerikanska fanan (med den kaliforniska republikens björnflagga precis under) på ”torget”, så det var nationalsång och hand på hjärtat som gällde – utom för oss svenska turister förstås. Ceremonin efterföljdes av en John Philip Sousa-march. Mycket passande.

Runt hela området går en liten järnväg, med passagerartåg som avgår med jämna mellanrum. Man kan hoppa av och på var man vill på de fyra, fem stationer som finns.

Det kostar inget extra att åka med tåget. Faktum är att när väl inträdesbiljetten till Disneyland är betald, så är alla attraktioner kostnadsfria. Tydligen användes särskilda pappersbiljetter till var och en av attraktionerna tidigare, men så småningom ansågs det smidigare om allt var inkluderat i entrépriset.

Entrén kostade förresten 72 dollar per person, vilket är runt 500 kronor.

Dyrare än exempelvis Lisebergs inträde på 80 kronor, men då måste man även räkna till ett åkpass på 290 kronor – vilket gör att ett motsvarande besök på Liseberg ändå kostar 370 kronor. Och då ingår inte ett personligt möte med Sally och Jack Skellington…

Det jag blev mest överraskad över var hur litet Törnrosas slott var i verkligheten. Jag visste att det inte skulle vara ett slott i fullstorlek, men nu kändes det nästan som en miniatyr. Förmodligen har jag inbillat mig för mycket när jag sett slottet på bilderna i Kalle Anka när jag var liten.

Kvart över nio på kvällen var det dags för fyrverkerierna. Vi hade små funderingar på att stanna så länge, men när klockan var runt åtta så kände vi att en så lång väntan inte skulle vara värt det. Dessutom ville vi inte gärna fastna i de myriader av människor som vi antog skulle storma ut till parkeringen direkt efteråt. (Däremot var det massor av människor som var på väg in i parken när vi gick. Gissningsvis var detta personer som bodde på Disneys hotell och som nu återvänder för att se fyrverkerierna.)

Det var förresten lite Kivks marknad-varning över dagen. Det var många som trängdes med sina barnvagnar inne på området. Varför?! Hur mycket tror ni att dessa småttingar uppfattar av Disneyland? Jag hade förmodligen varit skitsur på mina föräldrar om de hade tagit med mig till Disneyland när jag var 1-2 år och inte några år senare när jag faktiskt hade kunnat njuta av besöket. Haha!

På den här resan blir det inte mycket tid över till annat vid dagens slut än att lägga upp bilder och skriva om vad som hänt. Men jag försöker hålla mig uppdaterad om vad som händer hemma. Så jag läser HD, Sydsvenskan och några andra svenska tidningar. Det händer också att jag laddar ner senaste Dagens Eko som poddradio.

Min vana trogen kommenterar jag också tidningsartiklar lite då och då, när denna möjlighet finns och jag tycker att jag har något att bidra med.

Jag märker att HD inte är särskilt tacksamma över detta. Eller så är de för stolta för att kunna erkänna fel. Nu har jag nämligen råkat ut för exakt samma sak tre gånger – så nu tänkte jag berätta om det, som den käppviftande pensionär med alldeles för mycket fritid jag inte är eller har.

Den första ”incidenten” inträffade i början av resan, när jag läste den här artikeln om en kvinna som råkat ut för en av de många trafikolyckorna på E6:an vid Glumslöv (i samband med vägarbetet där). I artikeln stod en formulering som var ungefär följande: ”När hon nu en dryg vecka senare läser om fredagens seriekrockar på samma plats som hon själv förolyckades påverkas hon starkt.”

Ordet ”förolyckas” används, vad jag vet, enbart om personer som har dött – men det gjorde hon ju inte. Därför skrev jag en kommentar till artikeln som påpekade just detta och undrade om det möjligen hade glömts ett ”nästan” framför ordet.

Ett halvt dygn senare såg jag att artikeltexten hade rättats – och att min kommentar hade tagits bort..!

Tyckte någon på HD att det var onödigt att min kommentar stod kvar när nu artikeln var korrekt? Eller tyckte artikelförfattaren att det var pinsamt att ha gjort ett så grundläggande språkligt misstag?

Några dagar senare var det dags igen.

Jag läste en artikel om att en polisbil hade krockat med en älg ”på E6:an utanför Örkelljunga”. Nu går ju inte E6:an ens i närheten av Örkelljunga utan det handlade förstås om E4:an. Dessutom reagerade jag på att artikeln hade ”nattwebb@na.se” som artikelförfattare. Na.se är ju Nerikes Allehanda – varför skulle dom skriva artiklar åt/på HD? Båda dessa saker skrev jag i en kommentar.

Lite senare var artikeln ute igen. Rättad till E4:an, ”nattwebb@na.se” borttagen som författare och min kommentar borta…

Igår var det så dags. Ännu en gång.

HD hade tidigare skrivit om att ett antal s-politiker hade hoppat av byggnadsnämnden i Perstorp i protest. Igår kom en uppföljande artikel, där det sades att ”kommunchefen” hade kritiserat de båda avhopparna. Men i själva brödtexten framgick det tydligen att det var kommunstyrelsens ordförande som hade kommit med kritiken, vilket är något helt annat.

Jag påpekade i artikelkommentaren just detta. Jag funderade på att även nämna någonting om att jag hoppades att kommentaren skulle stå kvar, även om rubriken rättades, men tänkte att jag skulle se vad som hände.

Och det som hände var precis samma sak som de två andra gångerna: Artikeln rättades, medan min kommentar mystiskt försvann. (Bevis för att rubriken var annorlunda tidigare kan göras genom att söka på formuleringen.)

Så… varför skriver jag nu allt detta? Måste jag tvunget ha beröm för att jag hittar fel i HD:s artiklar?

Nej, det måste jag inte. Jag tycker bara det är intressant att HD så konsekvent tar emot och rättar (vilket självklart är bra), men inte med ett endaste ord nämner att det tidigare stod fel. Jag tycker sådant borde framgå. Jämför med New York Times som alltid publicerar rättelser, ibland ganska många sådana. De har inga problem med att erkänna att de har gjort fel, tvärtom är de närmast stolta över att kunna visa upp sina mänskliga brister utan omsvep. De vill ju, som alla andra sanningssökande tidningar, göra rätt.

Jag ser också till hur artikelkommentarer och rättelser fungerar på IDG.se, en sajt jag ofta besöker och vars artiklar från olika populärtekniska tidskrifter jag då och då kommenterar. Där är dels kommentarerna från läsarna flitigare och där välkomnas också rättelser. Vid inkomna rättelser ändras artikeln – medan kommentaren står kvar, inte sällan i sin tur kommenterad av en redaktör eller av artikelförfattaren själv som tackar för att läsaren hjälpt till att rätta felaktigheten.

Jag föredrar IDG-folkets hantering framför det uppenbarligen otacksamma HD.

Torsdag 24 september

Vi tog en rejäl sovmorgon denna sista dag i Las Vegas. Dels för att vi ville njuta av vårt lyxiga hotell så länge som möjligt, dels för att vårt nästa resmål – Los Angeles – inte låg så många timmar bort. Runt fyra timmar, vilket är ingenting för oss som är vana vid många fler timmar i bilen i sträck.

Men oj, vad varmt det var… Även om vi har AC i bilen, så skiner solen rakt in på den som kör och det känns. Nu var det säkert strax under 40 grader i skuggan när det var som värst.

En enda sevärd sak hade jag skrivit upp att jag ville se längs vägen: En korsande väg som har ett mycket annorlunda namn…

Skylten stod precis vid motorvägsavfarten, så vi saktade bara ner lite och så tog Emelie en bild på den så att vi kunde köra vidare direkt. Det är effektiv semester det!

Los Angeles är en väldigt stor stad. Utspridd till tusen, så när det var en timme kvar till hotellet så började de första husen dyka upp – och de tog inte slut. Motorvägen blev bredare, det blev fler motorvägar och avfarter och det blev allt svårare att köra rätt. Trots att vi hade GPS:en till hjälp, så körde vi ändå fel några gånger. Det var helt enkelt för mycket att hålla reda på och för täta vägbyten för att vi skulle förstå. Plus att det som sagt var både soligt och väldigt varmt – och så hamnade vi i vår första riktiga trafikstockning.

Fram kom vi till slut. Och det första vi gjorde i Los Angeles? Vi gick och tvättade.

Vi tvättade när vi var i Minneapolis, men nu var det definitivt behov igen.

Så vi åkte ut på tvättomatjakt. Första stället verkade bara ta hand om kemtvätt, så vi lämnade vårt Koreatown och åkte in i de mer spanska kvarteren. Där hittade vi en tvättäkta(!) tvättomat.

Nästan alla instruktioner stod på spanska. Inte det lättaste att tyda. Men besökarna (eller om det var ägarna själva?) var hjälpsamma och visade oss vilsna turister från exotiska Sverige hur man fick igång tvättmaskinerna.

Tvättmedlet hade däremot instruktioner på koreanska av någon anledning, så där fick vi förlita oss mer på känsla…

Det känns lite… underligt att vara tillbaka i Los Angeles. Det är nästan fyra år sedan jag var här första gången. Hollywoodskylten står kvar, smogen ligger tät och det är fullt med bilar och människor.

Nu när vi har nått västkusten på kortare tid än vi hade tänkt, så tänkte vi ta det lite lugnare. Vi stannar i Los Angeles ett antal dagar innan vi kör till vårt sista resmål: San Francisco.

Men det blir inget softande på hotellet, åtminstone inte direkt. I morgon hade vi tänkt uppfylla ännu en gammal barndomsdröm jag har haft.

Det är ingen idé att lägga upp någon GPS-karta för den här dagen. Det blev mest vandringar inomhus och då går det inte att spara var man har gått.

För det här är väl en av få städer i USA där det faktiskt är bättre och lättare att gå för att komma någonstans än att köra bil…

Biltrafiken vid The Strip är nämligen oerhört intensiv. Lika intensiv som arkitekturen här är galen. Se själva ett exempel på bilden ovan! Ett mini-New York med skyskrapor, Frihetsgudinna och en bergochdalbana som inramning.

Sagoslottet som syns i förgrunden hör dock till hotellet Excalibur, vars inriktning ni kan gissa…

Jag har varit på Casino Cosmopol i Malmö och jag har sett filmer och tv-avsnitt om Las Vegas, så jag var förberedd på det hav av enarmade banditer som ganska snart dök upp. Men jag visste inte att det var så otroligt fritt.

Vårt hotell (MGM) är sammankopplat med ett annat hotell, som i sin tur har förbindelse med ett tredje och ett fjärde.

Det gick alltså att gå från hotell till hotell och därmed från casino till casino utan att behöva gå ut på gatan emellan. Nu är det inte alla hotell/casinon som är sammankopplade på det här viset, men när så är fallet så är det väldigt smidigt.

Det finns nämligen ingen särskild koll på vilka som går in och ut. Ingen legitimationskontroll, ingen uppskattning av ålder. Inte som när man går in på Cosmopol i Malmö, där man måste visa id, bli genomsökt, lämna blodprov och fylla i blanketter om organdonation innan man kommer in. Däremot så är man förstås kontrollerad på annat vis; det hänger drösvis med kameror i taken (diskreta, men man ser dom) och det finns gott om personal som kan se vilka gäster som är närvarande. En 15-åring skulle förmodligen inte kunna vandra runt särskilt länge bland spelmaskinerna. 21-årsgräns råder.

Spelade vi då? Självklart!

Jag hittade en spelautomat som passade mig: En datoriserad enarmad bandit med Alien-tema. Jag stoppade in en dollarsedel, vilket räckte till några ”drag”. Plötsligt klingade det till (elektroniskt) och jag hade vunnit!

Det går hela tiden att ”ta ut” vinsten, så jag tryckte på en knapp varpå jag erhöll den ”cashout voucher” som jag håller på bilden ovan. Hela 1 dollar och 85 cent! Nästan en fördubbling av min insats.

Vouchern går att lösa in hos en kassör eller att spela vidare med i en annan spelautomat. Vi valde det senare, så att även Emelie fick prova på att spela. Hon hade dock inte samma tur som jag, så efter några få drag (som varade i max 30 sekunder totalt) var pengarna borta. Jag visste att vi skulle ha slutat medan vi låg på topp…

Utan att egentligen tänka på det, så hade vi gått rätt långt längs The Strip, huvudgatan i Las Vegas. Fast vi gjorde det som sagt inomhus, tack vare den labyrint av gångar och passager som finns.

Utomhus var det nästan omänskligt att vandra. Solen sken från klarblå himmel och det fanns mycket liten vind att tala om. Den enda temperaturangivelse jag såg pratade om runt 42 grader C, men min bedömning är att det snarare handlade om runt 35 grader. Varmt var det i vilket fall!

Allt av vikt ligger längs The Strip, så gatan är (som sagt) väldigt trafikerad. På gatorna trängs bilarna och på trottoarerna trängs människorna.

På trottoarerna trängs också de många, oftast män av mexikanskt ursprung, som hela tiden försöker få folk att ta emot deras små reklamblad. Det handlar mestadels om nakna flickor, som man kan ”boka”. Nu är prostitution tydligen inte tillåtet just i Las Vegas utan bara i vissa andra delar av Nevada, men hur som helst är det väldigt aggressiv marknadsföring av dessa ”trottoarmän” med känt resultat:

Annars var det faktiskt ganska rent och snyggt. Även om det var mycket folk i rörelse, inte minst utomhus på kvällen, så kändes det aldrig stökigt.

Det enda som var irriterande var, förutom ”trottoarmännen”, de många och ibland högljudda reklambudskap som verkade komma från ingenstans. ”Get your free points here! Register and…” bla-bla-bla.

Vi drog oss tillbaka till hotellet under den värsta värmen och lade oss vid poolen. Märkligt nog fick vi gratis isvatten där hur mycket vi ville.

Jätteskönt att första bada lite i poolen och sedan ligga och torka på en solstol i denna värmen!

Framåt kvällen gick vi ut igen och kände då direkt skillnaden. Det var ett mycket mer behagligt klimat att vandra omkring såhär kring kvällningen och dessutom var staden mycket vackrare när man faktiskt såg byggnaderna och inte behövde kisa hela tiden. De många lamporna hjälpte förstås också att höja flärden.

Allra vackrast var den berömda fontänen vid Bellagio, en bit nerför gatan från oss sett.

Oj, så pampigt! Vi fick rysningar i kroppen när vi såg hur vattenspelet och musiken samverkade. Det här var verkligen en av de saker man har hört så mycket om – och som man inte blev besviken på!

Besviken kunde man inte heller bli på de fantastiska inredningar som hotellen ståtar med. Vi gick en runda inom berömda Caesars Palace och gapade nästan över både storleken och den magnifika utstyrseln. Allt, från entrén till lobbyn till casinot till restaurangerna till affärerna, var… överdådigt vackert.

Det mesta var förmodligen i plast eller liknande material, men det såg verkligen fantastiskt ut.

Däremot blev vi aldrig kloka på om det rådde rökförbud eller inte. Vi såg många skyltar om rökförbud, men vi såg också många som satt med en cigarett i ena handen och en banditarm i den andra. Det måste i varje fall ha varit en god ventilation, för det luktade inte direkt rök. Bara… gammal hotellmatta.

Precis som på Mall of America, så fanns här inte en enda klocka så långt ögat kunde se. Det fanns inga fönster heller, så det är inga problem att sitta ett halvt dygn vid spelautomaterna och spelborden utan att ha någon uppfattning om hur lång tid det har gått.

Det är kanske tur att Las Vegas ligger nära Hooverdammen, för staden lär dra en hel del elektricitet.

Detta gäller särskilt Luxorpyramiden, vars ljus från toppen syns långa vägar. Hotellet påstår på sin hemsida att ljuset, som är den starkaste ljusstrålen i världen, till och med syns från rymden. Kostnaden för ljuset ligger på runt 350 kronor i timmen…

Nästan lika mycket som vi betalade för våra rum på MGM Signature. Haha!

På tal om det så lovade jag att visa några bilder på rummet sist, så här kommer de:

Det var en riktigt bekväm säng, måste jag säga. Jag och Emelie har kommit överens om att vi ska höja vår säng ett snäpp, för vi har verkligen börjat gilla att ha höga sängar.

Badrummet var jättefint. Två handfat, stor dusch och en jacuzzi.

Det kommer vi inte att ha på vårt nästa hotell på vårt nästa resmål… dit vi ska i morgon.