Tisdag 29 september

Idag var det shoppingdags! Vi har shoppat tidigare under resan, men nu ville vi göra en sista runda innan tiden rinner ut. Och på grund av den tidigare shoppingen så har behovet av fler väskor växt sig allt större.

Emelie var otroligt skicklig som lyckades få i både mina och hennes saker i en enda resväska, trots att man faktiskt får ha två resväskor (var!) vid resor till USA, så därför kan vi faktiskt ”kosta på oss” att ta med oss tre resväskor till.

Men först var det dags för en klassiker, som jag gjorde redan förra gången jag var på blixtbesök: Köra över Golden Gate-bron.

Och innan shoppingen blev det ett besök mitt inne i djupaste skogen. Vi åkte till Muir Woods strax norr om bron, som innehåller så kallad redwood eller amerikansk sekvoja.

Det är träden som kan bli över 100 meter höga och leva i över 1.000 år.

Dessutom kan stammen bli riktigt bred:

Vi trodde inte att redwoodträd fanns så långt söderut, så det var en trevlig överraskning när vi gjorde en sista minuten-googling och såg att Muir Woods fanns så nära och lättillgänligt. Fem dollar huvudet kostade inträdet, vilket vi betalade med glädje.

Redan några meter in på området fanns det första stora trädet. Men atmosfären, den härliga träddoften, kändes på långt håll. Faktiskt kändes luften här som den bästa vi har andats in på hela resan.

Jag var inte ensam om att ta bilder…

Men vi var inte heller ensamma svenskar på plats! Vi hittade två trevliga resenärer i form av Barbro och Ingemar (hoppas vi kom ihåg era namn rätt nu!) från Ödåkra som råkade vara på plats vid samma tillfälle.

De har också åkt runt lite i USA, fast med lite mindre bilande än vi. Fortsatt lycka till på er resa!

Vi lämnade skogen och for iväg till shoppingcentret, där vi köpte varsin resväska. Det får minsann räcka med tre väskor totalt, även om vi gärna skulle kunna handla ännu mer. Vissa saker är ju väldigt billiga jämfört med i Sverige.

Fast mest av allt kanske vi skulle handla med oss bensin. Den är superbillig.

Vi återvände till staden precis vid solnedgången. Vi kände oss för trötta för att gå ut och äta, så vi köpte hem lite thaimat och satte oss på rummet och mumsade framför tv:n.

Bilden ovan togs förresten av Emelie på väg hem från shoppingen. Väldigt duktigt gjort! Duktigare än när hon skulle skicka ett vykort till sin bror. Hon var så glad över att äntligen hitta en postlåda att hon lade på vykortet, utan att ha skrivit någon adress som mottagare… Hahaha! Vi får fixa ett nytt vykort, tror jag.

I morgon blir det ännu en klassiker. Och snart är det faktiskt slut på Coast To Coast.

Måndag 28 september

Med medköpt frukost (som vanligt från fantastiska Jamba Juice) lämnade vi Los Angeles med nedanstående avskedshälsning till oss:

Vi styrde skutan västerut.

Ja, faktiskt! I ens karta inuti huvudet så ligger Los Angeles alltid längst ut på västkusten, men det finns faktiskt en hel del USA kvar väster om L.A.

Vi hade resonerat kring vilken väg till San Francisco vi skulle köra. Jag har ju varit här förut och provat på båda vägarna: Dels motorvägen rakt igenom öknen, dels den berömda Pacific Coast Highway vid kusten. Den första går ”snabbt”, den andra tar mycket längre tid.

Vi prioriterade upplevelser framför en tidig ankomst till S.F., där vi ändå har ett antal dagar till att uppleva staden, så vi körde ut på PCH.

Högsommarvärmen har nu slutligen försvunnit, så det var en del dimma och mildare temperaturer som väntade oss. Fast vårt första uppehåll strålade av solsken. Vi besökte nämligen en liten del av Danmark:

Solvang heter en liten by som ligger några kilometer öster om PCH, så den är lätt att nå. Det bor bara runt 5.000 invånare i byn, som verkligen märker av sina danska grundare (från drygt 100 år tillbaka). Många skyltar har danskklingande namn och fraser och det finns gott om bagerier.

Vi köpte ett antal wienerbröd (som smakade precis som hemma!) och några mackor, som vi tog med oss för att kunna äta lunch i bilen. Resan var ju lång rent tidsmässigt och vi ville inte komma till S.F. för sent på kvällen.

Men en sak tog tid och fick ta sin tid, nämligen dagens andra resmål: Det smått otroliga Hearst Castle.

William Randolph Hearst var en superduperrik tidningsmagnat som verkligen levde ut alla fantasier när han lät bygga detta hus. Eller ”hus” förresten… Snarare ett palats. Eller flera stycken palatsliknande byggnader.

Hearst Castle skänktes till delstaten efter Hearsts död och har sedan dess varit öppet för allmänheten.

Ovan ser ni utomhuspoolen. Inte så illa…

Det fanns även gästhus på ägorna, vars interiör inte heller var någonting att skoja bort.

Byggnaderna ligger på en höjd några kilometer från kusten, så det är en fantastiskt utsikt åt i princip alla håll. Det finns 56 sovrum, 61 badrum, tennisbanor, bio och till och med ett eget flygfält.

Hearst ägde världens största privata zoo. Faktiskt finns det fortfarande zebror kvar som går runt på ägorna.

Huvudbyggnaden påminner om en spansk 1500-talskyrka. Eller kanske rentav en katedral? Otroligt imponerande!

Men det är inte bara yta. Även inomhus är det väldigt imponerande:

Förutom att låta bygga enligt gamla mönster, så hänger det gobelänger som är hundratals år gamla på väggarna. Bland annat…

Jag antar att Hearsts gäster blev väldigt imponerade när de blev inbjudna på sin tid, för vi nutida gäster stod mest och gapade när vi gick in i rum efter rum med helt fantastiska utsmyckningar. Killen hade gott om pengar, men han visste också hur han skulle använda dom.

Vårt besök, som totalt varade i nästan två timmar, avslutades med ett besök vid inomhuspoolen. Kakelplattorna var tydligen hämtade från Venedig och är delvis täckta av bladguld… Ska det göras, så ska det göras ordentligt.

Vi tog den översiktliga rundturen. Det finns flera andra, som var och en täcker olika delar. Vi missade därmed möjligheten att bland annat se Hearsts privata rum med bibliotek och sovrum, men jag åker gärna hit igen. Jag förstår att det är ett populärt utflyktsmål.

Bilfärden gick vidare norrut, förbi allt brantare vägar och allt vackrare vyer.

Dimman rullade ibland tät över vägen och upp över bergssidan, men vi slapp i alla fall köra i mörker på de slingrande vägarna.

Så småningom kom vi fram till San Francisco efter att ha kämpats med övriga trafikanter på de ständigt (verkar det som) fullbelagda motorvägarna… Nästan alla andra bilar verkade bara ha en person i varje, så vi var nästan ensamma i samkörningsfilen – där man måste vara två eller fler i bilen.

Nu väntar några dagar i S.F., vilket vi ser fram emot!