Tisdag 22 september

Vi har sovit på bättre och på sämre hotell och motell de här veckorna, men detta i Flagstaff var dåligt på två sätt: Dels saknade det otroligt nog nätuppkoppling, vilket gjorde att jag inte kunde lägga upp måndagens blogginlägg i tid. (Otroligt nog fanns det ju till och med trådlöst Internet på lilla New Bryce Inn uppe i Hatch, mitt ute i ingenstans!) Dels fortsatte godstågen att köra förbi hela natten – med lokförare som älskade att tuta ofta och länge.

Idag var jag och Emelie riktigt dåligt klädda, åtminstone inledningsvis. Vi var som vanligt klädda i t-shirts och kortbyxor, men utomhus var det oväntat kallt. Det måste ha varit mellan 10 och 15 grader varmt, vilket är långt under vad vi har upplevt tidigare. Kanske hösten slutligen är på väg här också?

Det blev inte mycket bättre vid vårt första resmål för dagen: Det mycket omtalade och berömda Grand Canyon.

Jag kan inte neka till att kylan förstörde lite av upplevelsen för mig, men utöver det… så var jag faktiskt inte jätteimponerad.

Låter det konstigt? Tja, vi har ju ändå varit ute i över två veckor och sett den ena fantastiska saken efter den andra, så när man nu kommer fram till ett… stort hål i marken, så blir man mest ”jaha..?”.

Både jag och Emelie tyckte att Bryce Canyon var mycket häftigare att se. Det hjälpte förstås inte att Grand Canyon såg mycket blekare ut än man sett på de flesta bilder.

Man undrade vart färgerna hade tagit vägen.

Förklaringen fanns på en informationstavla i närheten. Förutom att lite morgondis kunde ”förstöra” en del av utsikten, så berodde de bleka färgerna faktiskt på luftföroreningar..! Det här är ju en nationalpark, så det är långt till närmaste industri, men luftföroreningar kan röra sig långt och når även ända hit.

Smog i Grand Canyon… Det låter någonting det.

Ett uppenbart problem var förstås också att det var svårt att ta in hur stort GC egentligen är. Utan referenspunkter, utan någonting att jämföra med, så var det mest ett hål i marken.

Så snabbt man blir bortskämd på upplevelser, haha!

Även nästa resmål blev lite av ett gäspande för mig: Hoover Dam. En gång i tiden var det världens största vattenkraftverk, men har nu halkat ner till 35:e plats. Det är fortfarande en imponerande skapelse, men för den som inte vill lägga ett antal dollar i inträdes- och parkeringskostnader, så ser man mest betong.

Däremot kunde jag förstås glädja mig åt att motorvägen fortfarande leddes rakt över själva dammen. En ny motorvägsbro, som såg helt enorm ut, håller på att byggas en bit bort och långt över det hela och när den är klar så kommer man inte lika nära – åtminstone inte utan att betala.

En intressant detalj var att vi passerade en säkerhetskontroll en bit före. Men de flesta vinkades bara förbi, även vår bil, så frågan är om de letade efter någon speciell eller bara tog in sådana som såg ut som terrorister.

Framåt kvällen närmade vi oss så den stad där vi ska tillbringa åtminstone två nätter: Det oförlikneliga Las Vegas.

Och nu blev jag faktiskt rejält imponerad.

Staden är… helt overklig. Det är inte bara de höga byggnaderna som imponerar utan allt runtomkring. Här finns ju Frihetsgudinnan, Eiffeltornet, en pyramid och en massa annat som känns som om det passar enbart på ett ställe: Här.

För att lyxa till det så har vi tagit in på ett hotell som utan tvekan slår allt annat vi har bott på. Vi fick ett jättefint rum med balkong. Jag ska lägga upp bilder på det i morgon. Nu är det dock dags att sova.

Måndag 21 september

Det blev ändrade planer idag. Mattias kände sig lite krasslig efter gårdagen, så det dröjde ett tag innan vi visste hur vi skulle göra med schemat den närmaste tiden.

Medan vi väntade kunde vi ta en lugn frukost på Galaxy Diner tvärsöver gatan. Det såg fräschare ut på hemsidan än jag trodde att det var, så vi provade – och blev positivt överraskade. För en gångs skull fick man dessutom normalt stora portioner och inte de överdrivna megaportioner som annars är normen här.

Till slut kunde vi köra iväg mot vårt planerade resmål för dagen: Flagstaff i Arizona.

Vi lämnade New Bryce Inn, och en mycket söt och kelen katt och en Coca Cola-maskin utomhus, och körde söderut.

Vi stannade till för lite förfriskningar och fick då tag i ännu en påse godis med ett märkligt namn:

Swedish Fish?! Vad är det för svenskt med dessa godisfiskar? Det finns visserligen liknande godisfiskar i Sverige, men jag kan inte påstå att de är specifikt svenska.

På påsens baksida fanns varningstexten ”To be enjoyed as part of a healthy, active lifestyle” och en länk till myndighetssidan www.mypyramid.gov. Hmm…

Södra Utah visade sig vara grönare än vi anade. Skulle inte öknen komma snart?

Jodå, den kom. Och med den kom en av de saker som vi hoppats fånga…

En marklöpare!

Det var helt och hållet Emelies förtjänst. Jag hade ju lite grand trott att dom skulle rulla fritt över prärien och vägarna, men det krävs tydligen mer vind än vad vi hade idag. Plötsligt sade Emelie att det fanns massor av marklöpare en bit från vägen, så vi stannade.

Och där fanns jättemånga i många olika storlekar. Egentligen ville jag ta med en i bilen för att kunna ta med mig hem, men vi har redan tillräckligt mycket i bagageluckan.

Vi hade egentligen två inplanerade aktiviteter idag. Båda blev strukna.

Tyvärr. Men sånt händer på en resa som denna, där vi är beroende av många olika saker för att allt ska flyta på.

Den första fick vi stryka för att det visade sig att vi behövde ett särskilt tillstånd för att besöka platsen. Detta var vi tvungna att ansöka om i förväg och inte ens då var det säkert att vi skulle få komma eftersom efterfrågan var så stor.

Den andra strök vi för att vara mer säkra på att Mattias skulle kunna vara med på nästa dags aktiviteter, som faktiskt är viktigare än mycket annat vi har gjort och varit på. Dessutom var vi väl inte särskilt sugna på att behöva lägga pengar på en guide, som vi hade varit tvungna att göra.

Därmed kom vi ganska tidigt till Flagstaff och vårt hotell. Tidigare än vi anade, för Arizona går tydligen på ”Pacific time”, vilket innebär att vi nu är inne i den fjärde och sista tidszonen för resan – och att vi därmed ”vunnit” en timme.

Vi firade med att köpa hem mat och äta på rummet. Tjejerna valde kinesiskt medan jag och Mattias valde Pizza Hut. På vägen tillbaka lyckades jag i det närmaste köra över Teresias fot… Sorry about that!

Flagstaff är bland annat känt för att det passerar rejält många godståg genom området. Det kan vi intyga!

Vårt hotell ligger drygt hundra meter från en järnvägsräls, där det kommer nya godståg med jämna mellanrum. Långa dessutom. Jag räknade till runt 94 vagnar i ett tåg och till runt 135 vagnar i ett annat. Det sistnämnda hade dessutom mestadels vagnar där två containrar var staplade ovanpå varandra. En otrolig mängd gods som fraktades i dessa!

I morgon blir det norrut igen – och sedan till den mest lysande staden i trakten.