Söndag 20 september

Vi har haft väldig tur (eller är det en smula skicklighet iblandad också?) med våra körsträckor hittills. Vi har sällan kommit fram för tidigt eller för sent till något sevärt. Jag var annars väldigt orolig för att vi skulle behöva hoppa över några saker bara för att det inte passade med mat- och sovklockan.

Vår resa de kommande dagarna har dock varit svårare att få ihop. Vi visste att vi skulle åka från Salt Lake City till Las Vegas, men på vägen ville vi hinna med att se lite av Grand Canyon. Därmed skulle en 6-timmarsresa (helt överkomlig för en dagsetapp) förvandlas till minst en 14-timmarsresa.

Detta hade vi ursprungligen tänkt att dela upp på två dagsetapper, men så enkelt var det inte. Dels fanns det lite fler saker längs vägen att titta på, dels var det – otroligt nog – väldigt ont om ledigt boende längs vägen. Har alla börjat semestra i september nu för tiden? Mycket klokt (jag gör ju det själv), men irriterande.

Vi fick därför bestämma oss för att ta två nätter i ”öknen”. Tja, vi campar ju inte direkt under bar himmel, men på mindre orter blir det automatiskt ett mindre utbud av boende – och därmed ökar risken att vi så småningom hamnar på Bates Motel…

Riktigt så illa blev det nu inte, åtminstone inte på vårt första uppehåll som blev i den lilla, lilla orten Hatch i Utah med 127 invånare enligt den senaste räkningen.

Ännu ett tvättäkta motell, fast med en något otvättad heltäckningsmatta på rummen. Fast den kelna katten som tassade omkring var verkligen jättesöt.

Eftersom utelivet i Hatch inte verkade vara något att skriva hem om, om man nu inte räknar närbelägna Galaxy Diner, så begav vi oss iväg till nationalparken Bryce Canyon som bara låg en halvtimmes bilresa bort.

Bilden ovan tog jag inte ens inne i nationalparken utan på vägen dit! Ingen dålig pendlingsväg.

Och Bryce Canyon själv var inte dålig heller. Ett helt makalöst landskap bredde ut sig för våra fötter:

Ett stort område med väldigt många och väldigt spetsiga klippor, som badade i det sena eftermiddagsljuset.

Färgerna blev alltmer mättade ju längre ned solen gick. Och jag tog själv en runda ner i dalen på en stig där man egentligen rekommenderades att ha kängor, men jag hade bara sandaler på mig så det fick gå ändå.

En mycket trevlig upplevelse! Skönt också att luften var så sval som den var, med tanke på hur varmt och kvavt det har varit under nästan hela resan.

Faktiskt regnade det en liten kort stund innan vi körde till Bryce Canyon – och sent i går kväll i SLC så åskade det rejält. En av få gånger som vi har haft nederbörd.

Jag var länge orolig att vandringsleden inte skulle leda mig tillbaka till utgångspunkten, trots att skylten sade annorlunda, och att jag skulle vara tvungen att gå samma väg tillbaka. Men till slut började det gå uppför igen. Svettigt..!

Vi letade upp en restaurang på ett helt osannolikt ställe (tja, mitt i ingenstans), men som visade sig ha väldigt god mat. Det kändes konstigt att sitta inne i värmen och äta middag när det kändes som om det var mil till närmaste civilisation. Det var dessutom ett väldigt populärt ställe. När vi gick så stod det säkert tio personer om inte fler och väntade på att få bord.

En annan anledning till att vi valde att bo nära Bryce Canyon, förutom att det passade bra med tidsschemat, var det faktum att området har en av de mörkaste natthimlarna i Nordamerika. Vi hade ju märkt att himlen var ovanligt full av stjärnor (och dessutom av Vintergatan) när vi stannade till söder om Yellowstone häromnatten, så nu hoppades vi få upprepa den synen.

Det gjorde vi! Och den här gången lyckades jag faktiskt ta några bilder också.

Egentligen borde jag förstås ha haft ett bra stativ och ett bättre sätt att ställa skärpan på, men jag fick använda mig av den utrustning jag hade. Så jag ställde kameran på 30 sekunders exponering, lade den på biltaket och lät sedan självutlösaren sätta igång det hela.

Ett oväntat bra resultat, måste jag säga! Även om jag hade vidvinkelobjektiv (16 mm) så kunde det ändå inte omsluta hela himlen. Vi såg hur galaxens ”moln” spred sig från horisont till horisont. Ännu en mäktig upplevelse – och ännu en påminnelse om vad vi missar när vi envisas med att använda för starka lampor, riktade upp mot natthimlen helt i onödan.

Himlaljusen har varit på väg i tusentals år, ibland i miljontals år, och så försvinner det under de sista millisekunderna av sin resa – på grund av ljusföroreningar… Illa.

På bilden ovan ser ni en del av Vintergatan som försvinner ner mot horisonten, där solen gick ned drygt en timme tidigare men fortfarande lyser upp en liten del av himlen. Det röda till höger är en buske vid vägkanten som färgades av bilens positionsljus som vi lät vara tända (det var beckmörkt, så det var nästan tvunget). Nederst speglas natthimlen i biltaket.

Det blir nog inte mycket stjärntittande i morgon, men däremot hoppas vi äntligen kunna fånga en marklöpare. Nu blir det nämligen öknen på riktigt.