Fredag 18 september

Ett av våra viktigaste hjälpmedel på vår resa är utan tvekan GPS:en. Vi har en TomTom GO 930 som har både europeiska och nordamerikanska kartor. Med de förstnämnda testade jag dess tillförlitlighet hemma i Sverige innan vi åkte. Den verkade fungera väldigt bra, även om den saknade vissa adresser på småorter.

Men här i USA har den ibland visat sig rejält konstig. Förmodligen är det inte GPS:ens fel utan kartmaterialet som ska hängas, men det är lika irriterande ändå.

Framförallt har problemen uppstått när vi har kört på motorvägar, inte minst med flera filer. Ibland har vi haft fyra parallella filer där GPS:en har sagt till oss ”håll till vänster”, men enbart av anledningen att det fanns en helt vanlig avtagsväg till höger. Andra gånger när de fyra filerna verkligen har delat sig, med två filer till vänster och två till höger, så har den inte sagt ett ljud…

Idag var den återigen väldigt konstig, men det upptäckte vi inte direkt. Vi skulle åka från Jackson i Wyoming till Salt Lake City i Utah. Vi valde som vanligt ”snabbaste vägen”. Det finns även alternativ som ”kortaste vägen”, men den kortaste vägen (som GPS:en alltid påpekar) är inte alltid den snabbaste eftersom de vägarna kan vara små och därmed ha lägre hastighetsbegränsning.

Efter ett tag ser jag på min handhållna GPS att vi i princip är på väg mot norr – när SLC ligger nästan rakt söderut! Sedan blev det nordväst, väst, en del sydväst… Efter ett tag var vi äntligen längre söderut än Jackson, men då vände vägen norrut igen! Det tog säkert två timmar innan vi äntligen nådde den motorväg som GPS:en ville åt och kunde börja köra söderut.

Den beräknade ankomsttiden höll vi väldigt bra, men vi var ändå nyfikna på om detta verkligen var den allra bästa vägen.

Och nu när jag har jämfört GPS-loggen med vad Google Maps föreslår som ressträcka, så ser jag att även GM tycker att vår väg är den bästa. Men… den har även två alternativa vägar som båda tar ungefär 5 timmar att köra, där den ena är 8 miles kortare och den andra är hela 33 miles kortare… Med andra ord: Vi måste dubbelkolla med GM innan vi förlitar oss helt på GPS:en.

Nåväl, det blev en trevlig väg att köra. Och utan vår ”felkörning” så hade vi kanske inte fått se Idaho.

Inte för att det var så mycket mer än stora spannmålsfält att titta på. Här är det verkligen massor av bevattningsutrustning som används i jordbruket. Hoppas att de har gott om grundvatten att ta av.

Vi åkte även igenom en del småorter, vilket alltid är roligt.

Vi såg till exempel bilhandlaren på bilden ovan, som hade en ”Monster Sale” och som, för att illustrera detta, hade en jättestor uppblåsbar dinosaurie. Lägg även märke till ”vimplarna” eller vad man ska kalla dom.

Jag vet inte hur seriös en svensk bilhandlare skulle framstå med dessa ”tillbehör”…

Jag ska bara visa en bild till, för mycket mer än så här tog vi inte kort på längs med vägen idag.

Nu är inte jag någon expert på lastbilar, men jag vill minnas att i princip samtliga lastbilar i Sverige har en ”trubbig” front. Alltså som den här.

Här i USA tror jag inte att jag har sett en enda lastbil hittills med trubbig front. Alla, inklusive den på bilden, har en spetsig front med motorn framför föraren. Gärna med två stora avgasrör bakom hytten. Undrar varför det är en sådan skillnad mellan länderna?

Nu är vi i alla fall framme i Salt Lake City och här ska vi bo i två nätter. Vi förtjänar en dag utan bilkörande. I morgon blir det sightseeing i denna märkliga stad.