Torsdag 17 september

Jag var tvungen att ta en bild på vårt motell innan vi lämnade detta ”tidigt” i morse:

Den blå bilen till vänster är vår hyrbil. En bekväm Toyota Camry som lyckligtvis har ett stort bagageutrymme.

Dagen blev lång. Längre än vi hade tänkt och planerat, vilket ledde till både roligare och mindre roligare saker…

Vi började med att äta frukost på Granny’s Restaurant en bit bort på samma gata. Jag nöjde mig med en ”short stack of pancakes” med lönnsirap. Jag förstår inte hur någon skulle kunna äta en ”full stack”, för det räckte och blev över med vad jag fick. Det verkade vara många lokala bybor som också åt frukost, vilket brukar vara ett gott tecken. Och gott var det.

Resmålet för dagen var Yellowstone, världens äldsta nationalpark och förmodligen USA:s mest välkända. Den är stor också; området motsvarar ungefär två procent av Sveriges yta. Vi körde in genom den östra ingången.

Vägen dit var väldigt vacker. Det kändes verkligen som Klippiga Bergen, även om det inte var lika ökenaktigt som landskapet vi kommer till så småningom.

Yellowstone är känd bland annat för sina varma källor. Det dröjde någon kilometer innan vi fick se det första exemplet:

Det luktade fränt av svavel. Ångorna steg upp från underjorden samtidigt som man hörde ett ständigt väsande, ungefär som om någon höll på att koka upp vatten under lock. Och det är väl ungefär det som sker, fast på naturens vis.

Vi körde vidare men stannade snart igen. Ett flertal bilar hade stannat på en parkeringsplats och folk kikade och pekade åt ett område en bit bort, så vi blev nyfikna. Vi fick reda på att man hade siktat en hjord med bisonoxar. Nu hade de dock gått iväg, så vi såg bara ryggarna på dessa enorma djur.

Men vi skulle snart få se mer av dom – mycket mer.

Plötsligt stannade alla bilar framför oss. På vägen kom nämligen en stor hjord gående, utan att de brydde sig det minsta om alla bilar.

En mäktig syn. Vi hade blivit förvarnade om att de kan verka lugna och tama, men att de är väldigt duktiga på att springa och att de utan förvarning kan bli aggressiva. Så vi såg ingen som vågade gå ur bilen. Men ta bilder genom sidorutan gick förstås bra.

Yellowstone är som sagt väldigt stort. Det går att köra igenom på en enda dag, men jag vet inte om jag rekommenderar det. Långa sträckor är mest skog och åter skog, men så plötsligt dyker det upp intressanta platser att stanna till vid.

Som vid de många varma källorna. Det luktar riktigt illa av svavlet (som ruttna ägg), men det är fascinerande att se hur underjorden ständigt pumpar upp kokande vatten eller lera och gyttja.

Man blir nyfiken på vad som döljer sig under jordskorpan. Hur ser det ut en meter ner? Tio meter? Går vi på en underjordisk vulkan som bara väntar på ett bra tillfälle att explodera?

Parken är dock inte enbart fylld med vackra vyer. Vi såg stora områden med vad som verkade vara helt död skog.

Varför de olika områdena hade så många döda träd vet jag inte. Kanske beroende på torka, på bränder eller på förändrad surhetsgrad i jorden. Jag vet att man vill påverka naturens utveckling så lite som möjligt i en nationalpark, så det är bara att acceptera – även om det ser lite tråkigt ut.

Tyvärr hade vi inte jättegott om tid på oss. Det fanns inget ledigt boende inne i parken (inget som hade överkomliga priser i alla fall), så vi var alltså tvungna att ta oss igenom hela parken på en dag.

Ännu värre var dock att en av de viktigaste vägarna var avstängd. Det gjorde att vår rundtur blev förlängd med många miles och därmed mycket tid.

En av Yellowstones mest kända attraktioner, Old Faithful, låg så pass illa till att vi var tvungna att köra en lång omväg för att kunna se den. Detta innebar att vi skulle komma hem väldigt sent till hotellet, men samtidigt… Man kan inte gärna besöka Yellowstone utan att se denna kända gejser.

Och när vi väl var där, så bestämde vi att vi inte skulle vänta hur länge som helst på att den skulle få sitt utbrott. Kanske en 15-20 minuter? Under tiden verkade aktiviteten i gejsern öka, så vi förlängde väntetiden. Sedan började det samlas mer och mer folk. Kanske vänta lite till?

Till slut hade vi väntat så länge och så mycket folk samlats, så då var det bara att sitta kvar tills den slutligen fick sitt utbrott.

Det varierar hur hög strålen blir, men den brukar vara ett tiotal meter. Det kändes lite som ett antiklimax när det inte blev så hög stråle just den här gången, men vi får vara nöjda med att faktiskt ha sett ett utbrott. Sannolikheten att man kommer hit igen är väl inte så stor – även om man aldrig ska säga aldrig.

Klockan hade nu blivit så mycket att det började skymma rejält. Vi hade ännu inte ätit någon middag, så vi besökte en av de restauranger som finns på området. Där var det dock lång kö, och de högsta matpriser vi har sett hittills tror jag, så vi bestämde oss för att köra vidare och äta av det vi hade i bilen i form av bananer och annat.

Ett vägarbete, som höll på mitt i natten, gjorde att vår resa söderut blev än mer försenad och det hade hunnit bli helt beckmörkt.

Fast det var inget ont i sig. Det var nämligen molnfritt och vi bestämde oss så småningom för att stanna till vid en rastplats någonstans inne i parken – eller snarare i Grand Teton, nationalparken som ”avlöser” Yellowstone i söder.

Och vilken syn! Himlen var alldeles täckt av stjärnor. Starkt lysande stjärnor – och över himlavalvet sträckte sig Vintergatan ut i hela sin prakt. Jag minns att jag såg Vintergatan när jag var liten, men det var inte lika imponerande som det vi såg här.

Så här mitt inne i en nationalpark, långt från alla störande ljusföroreningar, kunde det alltså se ut… En upplevelse som alltför få får göra.

Nu hade klockan blivit ännu mer sen, så vi körde på. Lite för mycket. Vägen var helt tom och helljuset gav mig en bra överblick, så jag gasade på…

Plötsligt fylldes backspeglarna av blinkande lampor i rött, vitt och blått. En polisbil! Vi skulle bli stoppade av en polisbil..!

Precis som i filmer och tv-serier. Och precis som i Cops så visste jag att vi skulle sitta kvar i bilen och inte göra några plötsliga rörelser…

Det visade sig vara en patrullbil tillhörande parkförvaltningen, så man kan säga att det var parkpolisen. Jag vevade ner rutan och fick lämna över mitt körkort och bilens registreringsbevis. Jag visste att jag hade kört för fort, men frågan var hur mycket och vad straffet skulle bli. Skulle körkortet bli indraget? Skulle jag hamna i arresten? Skulle mitt resesällskap tvingas lösa ut mig via borgen?

Efter några minuter kom parkpolisen tillbaka och lämnade tillbaka körkortet och registreringsbeviset. Jag fick bannor för att jag hade kört för fort (73 mph på en 55-väg, vilket motsvarar ungefär 115 km/h på en 90-väg), men jag klarade mig undan med en skriftlig varning.

Puh! Om det var för att han ville vara snäll mot ett antal svenska turister eller om hans patrullbil saknade rätt utrustning för att fälla en fortkörare vet jag inte, men jag var väldigt tacksam. Jag körde en bra bit under hastighetsgränsen under resten av bilresan, som inte varade i mer än runt 20 minuter.

I morgon blir det ännu mer söderut – i lagliga hastigheter – och sedan lite välbehövlig avkoppling.