Tisdag 15 september

Ännu en otroligt varm dag. Hittills på resan har vi bara haft regn en enda gång och det varade inte särskilt länge. Temperaturen har väl som lägst varit någonstans mellan 20 och 25 grader och i övrigt pendlat kring 30-strecket. Hade vi inte haft AC i bilen så hade vi inte uppskattat resan lika mycket som vi gör.

Dagens första resmål var ett av de mest klassiska besök man kan göra, inte minst som boende i USA:

Mount Rushmore kan jag minnas har figurerat i ett flertal filmer – däribland Superman 2 (där de tre skurkarna byter ut ansiktena till sina egna), North by Northwest (där Eve Marie Saint och Cary Grant jagas av skurkar vid monumentet) och National Treasure 2.

Det var kul att se monumentet i verkligheten, om än inte särskilt upphetsande. Efter runt tio minuter verkade de flesta besökare ha hittat färdigt och vänder i stället blickarna mot den närbelägna restaurangen, där även vi så småningom intog en lunch i form av bisonburgare.

Mount Rushmore är lite kontroversiellt. Berget där ansiktena höggs in är heligt för indianerna och de hävdar sedan länge att de haft rätt till berget sedan en gammal överenskommelse med den amerikanska staten. På 1970-talet hölls en manifestation i protest ovanpå ansiktena. En bit bort byggs förresten Crazy Horse Memorial, som också kan ses som en protest. Det är en skulptur som, när den står färdig, kommer att vara större än presidentporträtten – ja, faktiskt den största skulpturen i världen. Fast de har hållit på sedan 1948 och är långt, långt ifrån att bli klara. Så här såg den ut i juni 2008.

Vi körde igenom de vackra Black Hills norrut tills vi kom till Deadwood, en gammal westernstad som har fått ge namn till den populära tv-serien. Vi kunde dock inte höra att de svor mer här än på övriga ställen…

Staden grundades och hade sin höjdpunkt i slutet av 1800-talet när general Custer kom tillbaka efter en expedition till området och meddelade att man hade hittat guld. Genast växte Deadwood (och andra städer) upp, fulla av prostitution, spel och laglöshet.

Åtminstone spelverksamheten lever tydligen kvar, för var och varannan byggnad var full med enarmade banditer. Vi fick leta länge innan vi hittade ett ställe som kunde servera en kopp kaffe.

Deadwood skulle kunna ha en stor potential att bli ett trevligt resmål, men tyvärr har man tillåtit byggnation av ett antal hus som inte alls passar in i den övriga stadsmiljön. Det påminde lite om Åstorps centrum, där ett fåtal vackra byggnader flankeras av fyrkantiga monster i betong. Tragiskt.

Bättre då med det tredje och sista resmålet för dagen och det som får figurera som navet på hela resan: Devils Tower i Wyoming.

Det är inte bara Amerikas första nationalpark, berget spelar också en stor roll i filmen Närkontakt av tredje graden. Jag hade en märklig upplevelse angående detta berg för drygt fyra år sedan, en händelse som gjorde att jag bestämde mig för att en gång i livet besöka platsen.

Och nu har jag gjort det!

Berget är drygt 400 meter högt och syntes på lång väg. Fast det är svårt att riktigt bedöma hur stort det egentligen är. På avstånd ser det stort ut, på nära håll ser det litet ut. Förmodligen är det ”räfflorna” på bergets sida som lurar ögat. Man tror att dessa inte är så stora.

Det är tillåtet att bestiga berget, om man först hämtar tillstånd från parkmyndigheten, så vi såg att åtminstone två personer höll på att göra detta vid vårt besök. Då kunde man verkligen se hur stort det är:

Den större ringen är området som motsvarar den mindre ringen på bilden. Hade vi inte sett att maken(?) fotograferade den bergsklättrande frugan(?) så hade vi förmodligen inte upptäckt den lilla figuren på bergssidan.

Exakt hur Devils Tower har bildats råder det viss osäkerhet kring, men landskapet har förändrats genom årmiljonerna och troligen har vatten och erosion varit med och hjälpt den hårda bergarten att stå ut på det sätt det gör.

En av av de gamla indianlegenderna är bra nog att återberätta:

Sju indianflickor var ute och lekte vid floden när en björn började att jaga dom. Flickorna började springa tillbaka mot byn, men björnen var alldeles nära dom. Då hoppade flickorna upp på en mindre sten och började be till stenen: ”Snälla stenen, hjälp oss!” Stenen hörde flickornas bön och började höja sig själv högre och högre, tills björnen inte kunde nå dom. Björnen fortsatte att klösa längs väggarna ända tills flickorna var uppe i himlen. Där finns dom än idag i form av stjärnbilden Plejaderna. Björnen fortsätter att jaga flickorna över himlen, för han är stjärnbilden Stora björnen.

Namnet Devils Tower (som ska skrivas utan apostrof-s, således inte Devil’s Tower) är inte det ”riktiga” namnet på berget. Någon av de tidiga ”upptäckarna” påstod att en indianstam i närheten hade kallat berget ”Bad God’s Tower”, som senare blev det nuvarande namnet, men ingen annan har lyckats spåra detta.

Det finns flera vandringsleder som går runt berget, men vi valde den kortaste (två kilometer) som dessutom – till vår stora förvåning – var asfalterad! Man uppmanades att inte gå utanför stigen, för det finns skallerormar i området.

Det fanns rätt gott om flugor och myror också, så man stannade inte gärna kvar på samma ställe alldeles för länge.

Någon ”landningsbana” bakom berget, som i scifi-filmen, fanns dock inte… Däremot fanns det fler av dessa underbart söta små varelser som kallas präriehundar:

Det var förbjudet att mata dom, men inget hindrade förstås alla oss turister från att ta bilder. Särskilt inte när de är så oblyga att de kommer fram till vägen för att kika närmare på oss apor i våra metallburar.

I morgon blir det en dag med enbart köra, köra, köra. Får se vad det blir för bilder då. Förmodligen inga roliga.