Måndag 14 september

En sak glömde jag nämna igår om Mall of America: Det fanns inte en klocka någonstans. Uppenbarligen ska inte kunderna veta hur länge de har varit där inne och slösat bort pengar.

Klockan var inget man tänkte direkt på idag. Landskapet har gått från kullar och skog till slätter och åkermark.

Ibland är det majs, ibland spannmål och ibland är det bara betesmarker som börjar vid motorvägen och sedan försvinner bort mot horisonten. Storslaget på ett sätt, men tråkigt på så många andra. Det blev timme efter timme med detta idag, vilket tog åtminstone på mina krafter. Tråkigaste sträckan hittills.

Men det fanns två höjdpunkter att glädjas åt. Nja, eller åtminstone en…

Den första var nämligen inte mycket att hänga i julgranen: Corn Palace i Mitchell, South Dakota.

När man först hörde beskrivningar, om ett helt hus byggt av majskolvar, så såg man någonting annat framför sig än det vi faktiskt såg: Ett hus med torn och tinnar, där ett antal majskolvar hade satts upp på väggarna för att bilda olika mönster och motiv.

Jag kan förstå att det blir svårt med bärigheten för ett hus som är helt byggt av majskolvar, men bättre än så här borde vara möjligt.

Insidan på ”palatset” är en vanligt sporthall, där det också har satts upp majskolvar. Tydligen är inte majskolvarna färgade utan framodlade för att få de färger de har. Känns lite grand som äppeltavlan i Kivik, fast i större skala.

Hela den lilla staden kretsade kring majspalatset, som besöks av en halv miljon människor årligen. Det fanns souvenirbutiker både inuti palatset och utanför. Till och med lyktstolparna hade spår av stadens stora attraktion, som har klätts med majskolvar nästan varje år i över hundra år.

En matbit senare, och en utsökt god chokladmilkshake, var det ut på vägarna igen.

Men långt om länge hände det saker. Plötsligt bröts de oändliga slätterna av mot skrevor i marken.

Vi hade anlänt till en av USA:s många nationalparker: Badlands.

Kontrasten mot det tidigare landskapet var helt enorm…

Det var värmen också. Tidigare hade vi mest suttit inne i den luftkonditionerade bilen och haft en hyfsat behaglig temperatur, men nu kände vi av hur mycket 33-34 grader kändes – både vid vindstilla och med heta vindar.

För säkerhets skull hade vi lytt rådet att fylla på med dricksvatten, i fall bilen skulle gå sönder mitt inne i parken. Här är nämligen ingen som helst täckning på mobilen.

Nationalparken är nästan 100.000 hektar stor och det går en välhållen väg igenom så att lata turister (dit vi räknas) kan köra igenom de viktigaste delarna på ungefär en timme. Med jämna mellanrum finns platser att stanna på för att titta på utsikten.

Det kändes som ett Grand Canyon i miniatyr.

Det finns även möjlighet att övernatta i parken med husvagn, men någon sådan har vi ju inte med oss. Synd, annars kunde det ha varit en upplevelse att vakna upp mitt i vildmarken och se solen gå upp.

Däremot fick vi se en av parkens små och få invånare:

Dessa otroligt söta små krabater kröp upp på vägen och man riskerade att köra över dom om man inte tog det försiktigt. De verkade inte alls vara rädda för människor, så gissningsvis är det många turister som matar dom. Gissningsvis är det inte tillåtet, men jag vet inte säkert.

Tyvärr fick vi inte syn på den svartfotade illern, som länge har varit utrotningshotad (och ett tag även förklarad som utdöd tills en liten population hittades) men som nu har börjat få fäste.

I morgon har vi tre planerade resmål. Alla tre borde vi kunna hinna med att klara av, men man vet aldrig hur det blir med trafik, värme och annat som är svårt att planera för.

Men jag har stora förhoppningar om att äntligen kunna se det som jag ser som en av resans absoluta höjdpunkter – ja, faktiskt den sak som nästan var orsaken till hela resan. Åtminstone för mig. Spännande, spännande…