Söndag 13 september

Denna natt bodde vi, oväntat nog, på det lyxigaste hotellet hittills på vår resa. Inte ens hotellet i Washington kommer nära.

Inte för att det var meningen att vi skulle bo så bra. Vi letade efter ett hotell som var nära det vi ville besöka nästa dag och hittade ett som var rimligt i pris (runt 680 kr per par) och som såg trevligt ut. Då råkade vi hamna på Cambria Suites i Bloomington. Jag rekommenderar det varmt! Otroligt mycket värde för pengarna.

Dagen började (efter frukost) med ett besök på Ikea..!

För en svensk är det närmast ett måste att besöka ett Ikea om man ser ett på vägen och det här låg i princip rakt över gatan. Inuti såg det ut som förväntat: Svenska namn på varorna, men med engelska texter och amerikanska priser. Vi noterade inte om det var billigare eller dyrare än hemma, men vi antar att det var billigare.

Roligaste detaljen var en helt enormt stor fläkt i taket på ta själv-avdelningen, som tillverkades av ett företag med ett mycket passande namn:

Men det stora resmålet denna dag var det som låg precis bredvid Ikea: Mall of America, USA:s största shoppingcenter. Faktiskt är det ”bara” Nordamerikas näst största, eftersom det största finns i Kanada, men med sina 230.000 kvadratmeter butiksyta, 20.000 parkeringsplatser och över 520 affärer (utplacerade på fyra våningar) så är MoA en ganska imponerande syn ändå…

Det är väldigt välhållet och känns säkert att vistas i. Inga ungdomsgäng som springer runt precis. Det finns personal precis överallt, även om man inte alltid ser vilka det är.

Komplexet består av en stor kvadrat, där butikerna ligger längs med kanterna (flankerade av två stora parkeringshus i öster och väster) och med ett stort nöjesfält i mitten. Allt under tak förstås. Inte illa att kunna åka bergochdalbana inomhus.

Legobitar i lösvikt! Varför fanns inte det när jag var liten? Alltid saknade man någon bit som hindrade en från att bygga sitt mästerverk.

Det fanns gott om affärer (exakt vilka kan ses på länken ovan) och gott om matställen också. Och allt var väldigt, väldigt amerikanskt. Med andra ord hade vissa affärer ganska påträngande expediter. Dock inte alla, ska poängteras.

Efter ett antal timmar kände vi att vi hade fått ut allt vad vi ville av stället och styrde kosan först söderut och sedan västerut. Nu börjar vi på allvar komma ut i ”ingenstans”.

Ett självporträtt blev det också på oss: