Lördag 12 september

Det är väl ett kinesiskt ordspråk som lyder ”Även en tusenmilaresa börjar med ett steg”? Jag kan fylla på och säga att ”även en tusenmilaresa består av flera små steg”.

USA må nämligen vara stort, men så länge man tar den här långa resan – som faktiskt är nästan tusen mil lång – i mindre etapper så är den väldigt överkomlig. Vissa dagar kör man längre, andra lite mindre.

Idag, lördag, blev det längre. Vi började köra i lagom tid från ett Chicago i morgondimma och styrde kosan mot nordväst. Motorvägarna här är oftast av väldigt god kvalitet, men det märks ibland smärtsamt mycket hur det kan skilja från en delstat till en annan. Vägen kan vara jämn och fin och nyasfalterad, men så, direkt när man har passerat från delstat A till B, blir det plötsligt sprickor och ojämnheter… Jag inbillade mig att motorvägar var en federal angelägenhet, men tydligen inte.

Vägtullar finns här också på sina ställen. Vår GPS varnar oss för dessa, men vi undviker dom inte. De alternativa vägarna är oftast alldeles för små och/eller ligger för långt bort. Och det kostar oftast inte mer än en eller några dollar att köra in på betalvägarna.

På de flesta ställena är betalningsprocessen automatisk. Vår biluthyrare, Hertz, har installerat en liten låda bakom backspegeln som innehåller sändare till de två största vägtullssystemen i landet. När man ska passera en vägtull, öppnar man tillfälligt lådan och kör sakta igenom tills sändaren har ”pratat” med avgiftskontrollen och så får man grönt ljus och kan köra vidare. Oerhört smidigt. Dessa avgifter betalar man sedan till Hertz efter uthyrningsperiodens slut. Det lär ju bli några dollar när resan är över…

Längs motorvägarna finns servicestationer med ojämna mellanrum. Här finns, förutom bensin, massor av matalternativ. Här kan finnas allt från i Sverige kända kedjor som McDonald’s, Subway och Burger King till för oss lite mer okända matställen som Taco Bell, Wendy’s och Arby’s, liksom mer lokala alternativ. Så har det i alla fall varit hittills på vår resa. Vi får se hur det ser ut när vi kommer in i mer obebodda delar av landet.

Idag gjorde vi vårt första besök på McD.

Första besöket här i USA, kanske ska tilläggas. Haha! Det var för att äta lunch i en liten by som heter Winona i Wisconsin. Väldigt fräsch restaurang, där halva delen bestod av en barnavdelning som var åtskild från resten med en ljudisolerad glasskiva. Tack, den idén får ni gärna sprida till Sverige.

Vår färdväg idag var väldigt vacker. Ett böljande landskap med massor av skog och slingrande vägar. Ännu bättre blev det när vi vek av motorvägen för ett speciellt ändamål (kommer lite längre ner).

Vi såg ovanligt många motorcyklar idag. Allt från enstaka förare till hela ”gäng” som åker ihop. Noterbart var att flera saknade hjälm. Antingen finns det ingen hjälmlag här eller så struntar folk helt enkelt i det.

Vad var vår anledning att avvika från motorvägen då? Jo, som rubriken på dagens inlägg antyder, så var vi faktiskt i Stockholm idag. Fast inte det Stockholm som man normalt menar utan en liten, liten ort på gränsen mellan Wisconsin och Minnesota:

Jag vet inte hur ofta dom ändrar skyltarna om invånarantalet, men jag kan tänka mig att det bodde max 97 personer i den här lilla byn – som tydligen grundlades 1851 av Eric Peterson. Ett bra val av plats för en ”stad”, för det var väldigt vackra omgivningar.

Här flaggades det med både amerikanska och svenska flaggan minsann. Och när vi hittade en butik som sålde svenska och skandinaviska saker, var vi bara tvungna att gå in.

Butiken hette Ingebretsen’s av Stockholm. Det var en mycket märklig upplevelse att gå runt och plötsligt hitta chokladkakor från Marabou, lingonsylt från Felix och böcker om Pettsson och Findus – mitt inne i den amerikanska djupa skogen.

Butiksinnehavaren(?), som (vad jag förstod) hade skandinaviska rötter långt tillbaka, berättade att vi inte direkt var de första turisterna från Sverige som tittade in. Det kom faktiskt förbi en och annan. För inte så länge sedan hade de besök av en man som hade satt sig för att besöka samtliga ”Stockholm” i hela USA. Det lär ha varit en intressant resa.

Vi kunde givetvis inte lämna butiken utan att köpa något, så jag och Emelie köpte en dalahäst – en typisk svensk sak som vi faktiskt inte äger sedan tidigare. Ganska kul att den nu är köpt här!

Det var sent på lördagseftermiddagen, men de flesta av de små butikerna var fortfarande öppna. Jag köpte en gammal bild i en butik som väl närmast kan liknas som en blandning av antikvariat och hmm, någonting annat.

En mysig och stillsam ort, som tydligen lever upp rejält under sin stora årliga konstutställning. Det finns massor av aktiviteter och arrangemang under året, så orten är långtifrån död – även om man skulle kunna tro det om man bara kör förbi utan att stanna.

Någon timme senare var vi framme vid vårt slutmål för dagen: Minneapolis. I morgon blir det mer shopping, men nu på ett något större ställe…