För den som zoomar in var vi går och åker på kartorna, likt den ovan, så kommer dagens färd att te sig något hoppig. Det är så höga byggnader i Chicago att GPS:en har svårt att få någon vidare värst bra mottagning. Därför ser det ut som om vi har hoppat mellan skyskraporna, men det har vi alltså inte.

Däremot har vi (nästan) gått vilse bland dom. Eftersom vi har varit duktiga på att köra långa sträckor, så hade vi tid nog att stanna i Chicago två nätter. Därmed hade vi en helt ledig dag i Chicago utan några särskilda ”måsten”, vilket vi tyckte var skönt.

Dagen skulle som vanligt börja med frukost, vilken vi hade tänkt inta inne i de centrala delarna av staden. Vårt hotell låg väldigt nära tunnelbanan, så vi började gå längs med denna i förhoppningen om att snart hitta en station. Vi upptäckte ganska snart att grannskapet inte var alldeles… tilltalande. Hotellet var väldigt fint och fräscht, men omgivningarna bestod mest av ödetomter, rivningshus och igenbommade butiker.

Även om det var fullt dagsljus och mitt på dagen, så kändes det inte helt säkert att gå där vi gick. Det blev inte bättre av att promenaden blev längre än vi trodde. Närmaste station låg nämligen närmare tre kilometer norrut, så det blev en ofrivilligt lång bensträckare före frukosten (som även denna intogs på Starbucks).

Vi löste varsitt dagspass på kollektivtrafiken och var redo för upptäckter.

Teresia gick ut mot havet (eller snarare sjön; Lake Michigan) medan Mattias ville se en baseballmatch på riktigt. Inget dåligt tillfälle att göra det på heller. Klockan 13.20 var det nämligen match mellan Chicago Cubs och Cincinnati Reds, som spelades på klassiska Wrigley Field i norra Chicago. Jag och Emelie åkte med Mattias dit för att se om det fanns några hyfsat billiga biljetter kvar. Inte för att varken jag eller Emelie är särskilt intresserade av baseball, men det hade varit en kul upplevelse.

Tyvärr fanns det bara dyrare platser kvar, där den billigaste biljetten kostade över 60 dollar eller drygt 400 kronor. Vi stod och velade en bra stund i den tryckande värmen (solen sken hela dagen och det var närmare 25 grader varmt) innan vi bestämde oss för att hellre ta en promenad i staden. Mattias var dock ”game” och löste en biljett och gick in.

Jag och Emelie tog då tunnelbanan tillbaka en bit och gick av på en station på måfå.

Vi kom rakt upp i varuhuset Macy’s, vilket vi även gjorde när vi klev av tunnelbanan i Washington första gången! Det första vi träffade på var köksavdelningen, där det fanns massor av märkesvaror från Martha Stewarts kollektion. Jag var på jakt efter en parfym som jag hört om för länge sedan och sedan tillfälligt fick lukta på i Los Angeles, så vi gick till parfymavdelningen.

Genast blev vi närmast överfallna av expediter som ville att vi skulle lukta på den ena parfymen efter den andra. Ju längre in i getingboet vi kom, desto värre. En kvinnlig expedit (eller tja, det fanns bara kvinnliga anställda där vi var) hjälpte oss att hitta herravdelningen, men först efter att vi hade provluktat tre olika sorters parfym och fått höra vilka särskilda erbjudanden som fanns just idag just för oss. Ack, så utvalda vi kände oss.

Plågan var inte slut där. Med sju(!) pappersbitar med parfymprover i handen fick vi ”hjälp” av en expedit som verkade ha slagit sig i backen på att sälja något till oss, helst flera saker om det gick. Där var det rätt skönt att kunna ha svenskan som ”hemligt språk” och den vägen komma överens om bästa strategin för hur vi skulle kunna komma undan med livet i behåll, med expediten trodde att vi pratade om parfymerna…

Pust! Ut igen på gatan och in i en park som innehöll den enda attraktion i Chicago som jag verkligen ville se: Jättebönan i metall:

Den roligaste skulpturen jag har stött på någon gång! Det går inte att se att den är hopsatt av olika delar, så det är som en stor… jätteböna i metall, som sagt. Folk flockades runt den och verkade tävla om att ta den roligaste bilden. Och det gick att ta riktigt roliga bilder.

Chicago var också i övrigt väldigt roligt att fotografera. Plötsligt kände man igen en plats som använts under inspelningarna av den fantastiskt bra filmen De omutbara. Eller så såg man bara en vacker byggnad som sköt upp mot himlen.

Det blev många och svettiga timmar på gatorna, men så här i efterhand känner vi att vi tog ett bra beslut. Baseballmatchen, som för övrigt slutade 6-4 i Cubs favör, hade tydligen hållit på i närmare fyra timmar och så länge hade vi inte stått ut. Inte på världens tråkigaste sport.

I stället fick vi se allt annat än tråkiga byggnader. Jag skulle ha kunnat fyllt kamerans minneskort med bilder på vackra saker.

Överallt syntes, så klart, den amerikanska flaggan vajande högt och stolt. Men på flera ställen var den hissad på halv stång. Det är ju den 11 september idag, åtta år sedan terroristattackerna, vilket uppmärksammades bland annat på tv där man fick se presidentparet delta i en minnesstund. Fast mer än så märkte inte vi. Affärerna var öppna som vanligt och folk verkade inte annorlunda från igår. Tiden går.

Mot slutet av vår stadspromenad kom vi så till stadens enda Apple Store. En inte oväntat vacker byggnad med snygg design. Fullproppad med folk på dess båda våningar, även om de flesta verkade mer intresserad av att surfa på nätet, skriva på Facebook och svara på mejl än att köpa några produkter. Haha!

Mest intressant var nog Genius Bar, där man kan få hjälp med sina Apple-produkter om någonting strular. Det fanns även en avdelning som enbart verkade vara inriktad på att få hjälp med att fylla sina iPods med musik (som om det är särskilt svårt) och så flera utbildningsställen. Det fanns nog minst en tio anställda på bottenvåningen och ungefär lika många på ovanvåningen. Det behövdes.

Ingenting köptes dock, även om den nya iPod Nano känns lockande…

Det var jätteskönt att bara vandra omkring i staden utan något egentligt mål. Det kändes som om vi fick se och smälta intrycken mycket bättre än om vi hade rusat från A till B till C.

Vi fick faktiskt en bonusrunda. Eftersom vi hade gått alldeles för långt i morse innan vi kom till en tunnelbanestation, så visste vi ju inte vilken station vi skulle gå av på för att komma så nära hotellet som möjligt. Så jag och Emelie hoppade på den tunnelbanelinje vi antog var rätt och åkte iväg. Men det var inte helt rätt. Vi var på väg alldeles för långt söderut, vilket vi lyckligtvis upptäckte genom att jag hade med mig min GPS.

I kväll har vi sedan allesammans beställt hem kinamat till hotellet, som tog sin lilla tid att anlända men som var billigt och gott. Vi fick med spåkakor!

Det är förvisso lördag i morgon, men vi hade inte tänkt vila utan i stället ge oss ut på vägarna igen. Det blir svenskbygder hade vi tänkt.