(OBS! Nedanstående text i lila är en lång historia om hur GPS-problemet löste sig. Hoppa gärna över om tekniskt intresse saknas. )

Ja, det blev som sagt ingen trevlig avslutning på gårdagen… Inget allvarligt förstås. Ingen som blev skadad eller sjuk eller något som orsakade några större problem, utan mer sådant som åtminstone jag blev besviken över.

Motellet var, som jag också nämnde, inte något vidare. Det luktade inte gott och det var inte så välstädat som man kunde förvänta sig. Bland annat såg vi en intorkad urinfläck på toasitsen. Till råga på allt fungerade inte det trådlösa nätverket som det skulle, så vi kom inte åt Internet – därav den långa väntan tills jag kunde lägga upp den dagens inlägg.

I stället fick jag använda mig av det som jag hoppades kunna undvika: Surfa via mobilen.

Det är inga problem att surfa på laptopen via mobilen, men det finns två saker som gör att man helst inte gör det här i USA: Det ena är att det är fantastiskt dålig täckning för 3G. Jag kanske bara använder fel teleoperatör, men någon gång borde det ju vara bra täckning tycker jag. Det andra är att det kostar ohemuligt mycket. En megabyte (och hur mycket Internet får man för en sådan nu för tiden?) kostar hela 120 kr! Men inte ens SMS är billiga. 4 kronor per meddelande vill dom ha.

Men jag kände mig tvungen att åtminstone använda mobilsurfen lite grand. När jag testade den handhållna GPS:en i morse, så var det nämligen samma som förut: Den vägrade att hitta några satelliter. Därmed kunde jag inte längre ”spela in” vår resväg. Och det kändes väldigt, väldigt tråkigt. Så jag ville se om det antingen fanns någon affär i närheten som kunde fixa problemet – eller som kanske sålde en billig och fungerande GPS.

Efter lite letande, som säkert kostade sina 100 kr i uppkopplingskostnader om inte mer, hittade jag en Best Buy-affär (ungefär som OnOff eller Siba, fast större) som sålde Garmin-produkter. Vi tog oss till ett Starbucks (vi vill ogärna bryta traditionen) för att äta frukost och sedan till butiken. Den visade sig vara rejält stor!

Den hade väldigt trevlig personal också, som snart visade mig till den enda handhållna GPS:en som fanns i butiken (de hade däremot massor av bilnavigatorer). Den var av enklare modell än den jag hade, men verkade fylla sin funktion. Dessutom kostade den bara knappt 800 kronor.

Men jag hann inte mer än bryta förpackningen och sätta i batterierna förrän jag upptäckte att den otroligt nog inte hade en USB-kontakt utan en stenålders RS-232-kontakt. Så hur skulle jag föra över ”det inspelade” till datorn? In igen i butiken och fråga. En vänlig expedit hjälpte mig att försöka hitta en sladd med passande kontakt, men en sådan var omöjlig att finna. Efter ett besök på butikens Geek Squad (kul namn!), med undertiteln Computer Support Task Force, kom slutligen rådet att jag skulle åka till en jakt- och fiskebutik som låg i andra änden av stan.

Så vi gjorde detta. Butiken visade sig vara en upplevelse i sig. Den tillhörde Bass Pro-kedjan och dess insida var som en blandning av natur (träd, buskar, uppstoppade djur) och teknik (metspön, båtar, kläder, kikarsikten). De hade ett stort utbud av handhållna GPS:er, men ingen passande sladd. I så fall fick jag beställa direkt från Garmin, men det var förstås inget alternativ för min del.

Så… efter en snabb fundering tog jag beslutet att plocka upp plånboken än en gång och köpa ännu en GPS..! Ja, jag vet, det är många pengar, men nu hade nästan halva dagen gått till att försöka fixa problemet. Att då åka vidare utan att få någon lösning kändes bara fel. Dessutom kostar GPS-mottagarna så pass mycket mindre här i USA att jag borde kunna sälja dom hemma i Sverige utan någon större förlust (kanske till och med till vinst) när jag kommer hem.

Därefter kunde vi äntligen ge oss av från Toledo, Ohio och köra vidare västerut.

Fast egentligen var det söderut mot Dayton vi skulle ha kört enligt vår planering. Anledningen till att vi ändrade oss var för att det enda som fanns att titta på där var det amerikanska flygvapnets stora museum, som också råkar vara världens största flygmuseum. Men det var bara jag som var intresserad av att åka dit och inte ens jag hade något större flygintresse, så vi bestämde oss för att skippa Dayton. En av säkert flera ändringar längs med vägen.

I stället kom vi nu väldigt nära det kända universitetet Notre Dame som låg några timmar västerut, så vi svängde av vägen för att ta oss en titt.

Vi passade även på att äta lunch på Legends of Notre Dame, som låg på campuset. Riktigt god mat! Och vi fick kranvatten (tror vi i alla fall) att dricka där varken vattnet eller isen smakade klor. I sanning värt att nämna. Även deras toaletter var av högsta klass. (Också värt att nämna!)

Överhuvudtaget var universitetet otroligt fint och rent. Byggnaderna var vackra och såg ut som om de var byggda alldeles nyligen, även om det skiljer rätt många år mellan de äldsta och de nyaste husen. Inget klotter, inga gamla tuggummin på marken, bara välklädda studenter som gick, cyklade eller joggade. Till och med löven föll vackert mot marken.

Skolan har en stark katolsk bakgrund och profil, så jag hade nog inte platsat in så bra, men i ett annat liv skulle jag definitivt ha velat gå där. Atmosfären var på topp.

Vi fick hjälp i besökscentret med att hitta de två saker på området som vi hade tänkt se lite snabbt: Administrationsbyggnaden med den gyllene domen och det som lustigt nog kallades för Touchdown Jesus. Det är en målning på universitetsbiblioteket föreställande Jesus med uppsträckta armar. I och med att målningen kan ses från universitetets stadium, där man spelar amerikansk fotboll, så ser det ut som om Jesus är en domare som visar tecknet för ”touchdown”.

Vattenpölen framför biblioteket och Jesus-målningen var inte så djup som vi trodde. Botten var svartmålad och vattnet blåfärgat(!) för att öka effekten.

Hopp in i bilen igen och vidare mot nästa utflyktsmål: Ännu en outlet!

Jag hade egentligen inte tänkt handla något, men jag hittade en fin pikétröja inne på Ralph Lauren och sedan fanns det ju en del fint inne på Tommy Hilfiger också… Visa-kortet fick verkligen jobba den här dagen. Jag får räkna på senare hur mycket som återstår av reskassan.

Efter drygt två timmar pustade vi ut med en fika och gav oss iväg igen, nu med bagaget nästan proppfullt av väskor och inköp. Vi får snart skaffa en större bil.

Innan vi lämnade området var jag tvungen att ta ett kort på det stora kolkraftverket som låg precis i närheten:

Solen höll på att gå ner, men eftersom vi hade kommit in i delstaten Indiana så hade vi automatiskt vunnit en timme tack vare att vi var i en ny tidszon. Trevligt!

Den timmen behövdes, för en bit utanför Chicago (som var vårt slutmål för dagen) fick plötsligt bil-GPS:en fnatt igen och tog oss från motorvägen och ut på en mycket märklig omväg förbi ett stålverk. Vi insåg snart att det inte var rätt väg att köra, så vi fick ignorera den tills vi kom på motorvägen igen. Tur att vi inte hamnade i något värre område så här på kvällen, även om det var kusligt nog att köra där vi körde.

Det var rejält med trafik och massor av vägar in till Chicago, så det gällde att vara uppmärksam – även när GPS:en fungerade. Under tiden satt jag i baksätet och offrade ytterligare pengar på att koppla upp mig via mobilen och hitta ett lämpligt hotell till oss.

Men hotellet visade sig vara ett lyckokast! Det låg hyfsat nära centrum (några kilometer) och nära en tunnelbanestation. Men viktigast: Det var otroligt fräscht. Rummen var välstädade, badrummet jättebra och vi hade gratis parkering utanför. Och trådlöst Internet som ingick i rumspriset.

Priset var förstås lite högre än de andra motellen vi sovit på, men nu tänkte vi vara i Chicago åtminstone två nätter så då får vi lyxa till det lite.

Det är, som sagt, lätt att bränna pengar.

Innan vi lämnade det berömda vattenfallet (som egentligen är två stycken, ett större och ett mindre) var vi tvungna att kika på det i dagsljus också. Efter frukost (ännu en gång på Starbucks) gick vi ner till promenaden där vi hade parkerat olagligt igår.

I går kväll hade vi visserligen sett vattnet upplyst och hört dånet av vattenmassorna, men det var inte förrän nu i dagsljus som åtminstone jag insåg hur stort och mäktigt det egentligen är.

På bilden ovan syns det mindre vattenfallet med en av flera båtar som tar regnklädda turister väldigt nära det stora fallet. Det måste vara flera hundra människor på varje båt. Flera säkert på bröllopsresa.

Ganska snart hade vi tittat oss trötta på allt vatten, så vi hoppade in i bilen och körde norrut. Ännu längre in i Kanada – till Toronto.

Jag har läst och hört mycket gott om staden, men under den här resan fanns det bara en sak som var intressant att besöka: CN Tower, en av världens högsta byggnader.

Det är kanske lite ”fusk” att tävla med torn, eftersom de är lättare att bygga och oftast har väldigt långa spröt som ibland inte fyller någon särskilt funktion, men jag har för mig att ena World Trade Center-byggnaden räknades som mycket högre än sin tvillingbror tack vare sin tv-mast – så ”fusket” finns även där.

Hur som helst så räknas CN Tower som världens näst högsta byggnad på land (endast Burj Dubai, som snart står klar, är högre). Dessutom får man komma väldigt högt upp som vanlig besökare.

Det finns två observationsdäck i tornet; ett som ligger på 346 meters höjd och ett som ligger på 447 meters höjd. Man kan välja om man nöjer sig med den lägre höjden (där det även finns en restaurang) eller om man även vill komma så långt upp man kan.

Det skiljde bara fem kanadensiska dollar mellan alternativen (22 respektive 27), så det var inte så mycket att snacka om. Det kändes snålt att åka så här långt för att sedan snåla in på ynka fem dollar.

Fast någon större skillnad var det inte i upplevelsen. Redan på första avsatsen var vi så pass högt upp, så när vi kom hundra meter högre var det inte så mycket att skriva hem om. Fast glasrutorna här uppe var inte solskyddsbehandlade, så man hade något bättre utsiktsmöjligheter, som man ser på bilden nedan.

Det som var mest imponerande, för att inte tala om skrämmande, var glasgolvet som fanns på den nedre avsatsen.

Det var precis som det låter: En bit av golvet var gjort av glas, tjockt sådant, så att man kunde gå ”i luften” 346 meter ovanför marken.

Det var faktiskt riktigt läskigt. Det var inte alls så farligt att gå rakt över, om man lät bli att titta ner, och när man väl stod ute på glasgolvet och tittade ner så var det inte heller något som störde. Men det var just det här att titta ner samtidigt som man tog de första stegen ut på glasgolvet som gjorde att det kändes rejält…

Glasen var förstås tillräckligt tjocka för att femton elefanter skulle kunna gå på det utan att det går sönder (jag tror till och med att det stod någonting sådant på en skylt där) och man visste ju att det inte skulle gå sönder. Men här har vi några tusen års nedärvt förnuft som kämpar mot hundratusentals års nedärvd instinkt. Då är det inte lätt. Det kan ju vara just jag som råkar ramla rakt igenom för att någon hantverkare har glömt att skruva i en bult eller två…

Efter tornet tog vi en snabb lunch och sedan begav vi oss söderut.

Vi diskuterade hur långt vi egentligen skulle köra. Vårt nästa mål låg alltför långt borta för att klara av på den tid som återstod av dagen, så vi hade möjligheten att antingen köra en kortare bit för att få en längre kväll eller att köra en mycket längre bit och komma fram lagom till att vi skulle sova.

Det blev det senare alternativet. Därmed hade vi drygt fem timmars körning framför oss.

En timme eller så före gränsen mot USA stannade vi för att äta middag. Vi hittade en KFC (Kentucky Fried Chicken) i en liten byhåla en bit från motorvägen. Jag har inte ätit på KFC sedan jag var i London för väldigt många år sedan och det lär nog dröja minst lika lång tid till innan jag försöker igen.

KFC säljer nämligen i princip bara väldigt flottig och väldigt friterad kyckling. Jag och Emelie delade på en hink(!) med tio kycklingbitar. Jag föreställde mig nuggets eller något liknande, men det blev i stället kycklinglår och… någon annan del av kycklingen som jag inte kände igen. Allt flottigt och friterat, så att det läckte rakt igenom förpackningen och ner på bordet.

Jag tog inte många tuggor… Om gårdagens middag i Niagara Falls var den sämsta restaurangmaten hittills, så var detta definitivt den sämsta snabbmaten hittills. Skönt nog var jag inte särskilt hungrig ändå.

I samband med att vi återvände till bilen råkade jag tappa min handhållna GPS, den som jag geotaggar mina bilder med och som gör att ni besökare kan se var vi har varit. Den verkade okej efter fallet, så jag lade den på sin vanliga plats i bilen.

Vi kom till den amerikanska gränsen när det precis började skymma. Gränsvakten ställde några kontrollfrågor, kollade vad vi hade i bakluckan och rådde mig och Emelie på skoj att inte gifta oss för det skulle bara bli dyrt för mig. Haha!

Strax efter att vi lämnat gränskontrollen och var på väg in i USA igen ”på riktigt”, fick bil-GPS:en plötsligt totalfnatt. Den ville av någon anledning att vi skulle köra in i Kanada igen. Vi lyckades prata den till rätta och kunde snart köra rätt igen.

Händelsen fick mig att kontrollera den handhållna GPS:en. Den mådde inte heller bra. Den hade inte sparat någon körsträcka sedan KFC-besöket och nu hittade den inte en enda satellit. Jag startade om den flera gånger, tog ur batterier och gjorde allt jag kunde komma på. Förgäves. Den trodde fortfarande att den var i Kanada…

Så just nu verkar det som om min plan att ”spela in” vår resa på GPS:en har gått om intet. Otroligt tråkigt.

Dessutom hamnade vi nu på ett motell som var det sämsta vi har varit på hittills. Det i Kanada var riktigt fint, så det gör kontrasten ännu större. Att det trådlösa nätverket vägrar att fungera här spär bara på. Jag avskyr när det tekniska inte fungerar som det ska…

Det positiva är att vi slapp sova i Detroit (vi såg bara stadssilluetten när vi körde förbi efter gränskontrollen).

Det andra, och större, positiva är att vi har kört på riktigt bra. Om jag har räknat rätt, så har vi redan idag, onsdag, fyllt vår ”resekvot” fram till fredag. Därmed har vi egentligen två dagar ”ledigt”.

Men det är inte något vi kommer att spendera här – det är en sak som är säker.