Tisdag 29 september

Idag var det shoppingdags! Vi har shoppat tidigare under resan, men nu ville vi göra en sista runda innan tiden rinner ut. Och på grund av den tidigare shoppingen så har behovet av fler väskor växt sig allt större.

Emelie var otroligt skicklig som lyckades få i både mina och hennes saker i en enda resväska, trots att man faktiskt får ha två resväskor (var!) vid resor till USA, så därför kan vi faktiskt ”kosta på oss” att ta med oss tre resväskor till.

Men först var det dags för en klassiker, som jag gjorde redan förra gången jag var på blixtbesök: Köra över Golden Gate-bron.

Och innan shoppingen blev det ett besök mitt inne i djupaste skogen. Vi åkte till Muir Woods strax norr om bron, som innehåller så kallad redwood eller amerikansk sekvoja.

Det är träden som kan bli över 100 meter höga och leva i över 1.000 år.

Dessutom kan stammen bli riktigt bred:

Vi trodde inte att redwoodträd fanns så långt söderut, så det var en trevlig överraskning när vi gjorde en sista minuten-googling och såg att Muir Woods fanns så nära och lättillgänligt. Fem dollar huvudet kostade inträdet, vilket vi betalade med glädje.

Redan några meter in på området fanns det första stora trädet. Men atmosfären, den härliga träddoften, kändes på långt håll. Faktiskt kändes luften här som den bästa vi har andats in på hela resan.

Jag var inte ensam om att ta bilder…

Men vi var inte heller ensamma svenskar på plats! Vi hittade två trevliga resenärer i form av Barbro och Ingemar (hoppas vi kom ihåg era namn rätt nu!) från Ödåkra som råkade vara på plats vid samma tillfälle.

De har också åkt runt lite i USA, fast med lite mindre bilande än vi. Fortsatt lycka till på er resa!

Vi lämnade skogen och for iväg till shoppingcentret, där vi köpte varsin resväska. Det får minsann räcka med tre väskor totalt, även om vi gärna skulle kunna handla ännu mer. Vissa saker är ju väldigt billiga jämfört med i Sverige.

Fast mest av allt kanske vi skulle handla med oss bensin. Den är superbillig.

Vi återvände till staden precis vid solnedgången. Vi kände oss för trötta för att gå ut och äta, så vi köpte hem lite thaimat och satte oss på rummet och mumsade framför tv:n.

Bilden ovan togs förresten av Emelie på väg hem från shoppingen. Väldigt duktigt gjort! Duktigare än när hon skulle skicka ett vykort till sin bror. Hon var så glad över att äntligen hitta en postlåda att hon lade på vykortet, utan att ha skrivit någon adress som mottagare… Hahaha! Vi får fixa ett nytt vykort, tror jag.

I morgon blir det ännu en klassiker. Och snart är det faktiskt slut på Coast To Coast.

Måndag 28 september

Med medköpt frukost (som vanligt från fantastiska Jamba Juice) lämnade vi Los Angeles med nedanstående avskedshälsning till oss:

Vi styrde skutan västerut.

Ja, faktiskt! I ens karta inuti huvudet så ligger Los Angeles alltid längst ut på västkusten, men det finns faktiskt en hel del USA kvar väster om L.A.

Vi hade resonerat kring vilken väg till San Francisco vi skulle köra. Jag har ju varit här förut och provat på båda vägarna: Dels motorvägen rakt igenom öknen, dels den berömda Pacific Coast Highway vid kusten. Den första går ”snabbt”, den andra tar mycket längre tid.

Vi prioriterade upplevelser framför en tidig ankomst till S.F., där vi ändå har ett antal dagar till att uppleva staden, så vi körde ut på PCH.

Högsommarvärmen har nu slutligen försvunnit, så det var en del dimma och mildare temperaturer som väntade oss. Fast vårt första uppehåll strålade av solsken. Vi besökte nämligen en liten del av Danmark:

Solvang heter en liten by som ligger några kilometer öster om PCH, så den är lätt att nå. Det bor bara runt 5.000 invånare i byn, som verkligen märker av sina danska grundare (från drygt 100 år tillbaka). Många skyltar har danskklingande namn och fraser och det finns gott om bagerier.

Vi köpte ett antal wienerbröd (som smakade precis som hemma!) och några mackor, som vi tog med oss för att kunna äta lunch i bilen. Resan var ju lång rent tidsmässigt och vi ville inte komma till S.F. för sent på kvällen.

Men en sak tog tid och fick ta sin tid, nämligen dagens andra resmål: Det smått otroliga Hearst Castle.

William Randolph Hearst var en superduperrik tidningsmagnat som verkligen levde ut alla fantasier när han lät bygga detta hus. Eller ”hus” förresten… Snarare ett palats. Eller flera stycken palatsliknande byggnader.

Hearst Castle skänktes till delstaten efter Hearsts död och har sedan dess varit öppet för allmänheten.

Ovan ser ni utomhuspoolen. Inte så illa…

Det fanns även gästhus på ägorna, vars interiör inte heller var någonting att skoja bort.

Byggnaderna ligger på en höjd några kilometer från kusten, så det är en fantastiskt utsikt åt i princip alla håll. Det finns 56 sovrum, 61 badrum, tennisbanor, bio och till och med ett eget flygfält.

Hearst ägde världens största privata zoo. Faktiskt finns det fortfarande zebror kvar som går runt på ägorna.

Huvudbyggnaden påminner om en spansk 1500-talskyrka. Eller kanske rentav en katedral? Otroligt imponerande!

Men det är inte bara yta. Även inomhus är det väldigt imponerande:

Förutom att låta bygga enligt gamla mönster, så hänger det gobelänger som är hundratals år gamla på väggarna. Bland annat…

Jag antar att Hearsts gäster blev väldigt imponerade när de blev inbjudna på sin tid, för vi nutida gäster stod mest och gapade när vi gick in i rum efter rum med helt fantastiska utsmyckningar. Killen hade gott om pengar, men han visste också hur han skulle använda dom.

Vårt besök, som totalt varade i nästan två timmar, avslutades med ett besök vid inomhuspoolen. Kakelplattorna var tydligen hämtade från Venedig och är delvis täckta av bladguld… Ska det göras, så ska det göras ordentligt.

Vi tog den översiktliga rundturen. Det finns flera andra, som var och en täcker olika delar. Vi missade därmed möjligheten att bland annat se Hearsts privata rum med bibliotek och sovrum, men jag åker gärna hit igen. Jag förstår att det är ett populärt utflyktsmål.

Bilfärden gick vidare norrut, förbi allt brantare vägar och allt vackrare vyer.

Dimman rullade ibland tät över vägen och upp över bergssidan, men vi slapp i alla fall köra i mörker på de slingrande vägarna.

Så småningom kom vi fram till San Francisco efter att ha kämpats med övriga trafikanter på de ständigt (verkar det som) fullbelagda motorvägarna… Nästan alla andra bilar verkade bara ha en person i varje, så vi var nästan ensamma i samkörningsfilen – där man måste vara två eller fler i bilen.

Nu väntar några dagar i S.F., vilket vi ser fram emot!

Söndag 27 september

Jag glömde ju berätta igår att vi gjorde ett besök på ett ställe som jag visste att jag måste besöka igen: Pampas Grill på Farmers Market vid shoppingcentret The Grove.

När jag var i Los Angeles för fyra år sedan, så åt vi ofta där. Enkel idé och så himla gott: Ta vad man vill ha på en tallrik (sallad, majs, pasta…) och välj sedan vilka sorters kött (som grillas nytt hela tiden) och så betala efter hur mycket tallriken väger. Och det var lika gott fortfarande!

Vi gjorde ett kort besök på The Grove för att hitta en deoderant till mig, men Axe säljs tydligen inte i de finare affärerna. Haha! I stället körde vi vidare till en annan affär där jag också handlade i förra gången: Samy’s Camera. Egentligen åkte vi dit nu bara för att titta på fyra våningar med kameror och fototillbehör, men det blev faktiskt lite shopping nu också: En kameraväska. Det har jag behövt handla länge…

Men tillbaka till nutid och till söndagens händelser. Vi hade tre saker inplanerade idag: Hollywoodskylten, Santa Monica (med förhoppning om bättre väder den här gången) och en avslutande bio på kvällen. Vi lyckades med en och en halv sak.

Hollywoodskylten var det enklaste. Förra gången körde vi bara uppåt tills vi råkade hitta ett bra ställe att fotografera på. Nu hade jag kollat upp en bra adress att mata in i GPS:en (som för en gångs skull visade oss rätt utan att knorra), så vi var uppe på runt 15-20 minuter. Jag tror faktiskt att vi hamnade på samma ställe som det jag var på förra gången.

Det började närma sig lunch, så vi körde över bergskammen och vidare till Burbank där vi gjorde ett besök på Ikea. Jajamän!

Det såg ut som världens minsta Ikea-varuhus, men det var nog ungefär lika stort som det i Helsingborg (som i och för sig inte är så stort). Restaurangen sålde förstås köttbullar tillsammans med brunsås och lingonsylt, men några kokta potatisar såg jag inte till. Det blev att välja mellan pommes och potatismos. Vi passade på att köpa lite svenskt godis (chokladrullar med Daim).

Därefter tog vi en snabb runda inom Universal Studios (eller snarare körde vi till grindarna och vände direkt) och åkte sedan ner till stranden vid Santa Monica.

Vädret var bättre, men inte tillräckligt mycket för att det skulle vara soligt. Å andra sidan var både sanden och vattnet behagligt varmt, så vi passade på att doppa fötterna.

Medan Teresia och Emelie sprang undan vågorna, så stod jag kvar och fotograferade – vilket fick till följd att jag blev blöt ända upp till shortsen.

Olyckligtvis begränsade denna blöthet sig till de nedre och inre delarna av shortsen, så det såg ut som om jag hade kissat på mig. Inte världens coolaste sak att skylta med här på Baywatch-beachen.

Vi åkte hem och bytte om för att därefter ta tunnelbanan upp till Hollywood Boulevard, där vi skulle hitta en film att se.

Vi bor ju på samma hotell som jag bodde på när jag var här för fyra år sedan. Dels för att det fortfarande är prisvärt jämfört med andra hotell och delvis för det bra läget – bara två kvarter från en tunnelbanestation. Men mitt minne är inte lika bra.

Jag hade glömt att stationen var ändhållplatsen för en av linjerna och att vi behövde åka till en annan station för att där byta till en annan linje. Men värst var kanske att mitt minne av hur tätt stationerna låg på Hollywood Boulevard inte alls stämde överens med verkligheten. Vi fick därför en oväntat lång promenad bort till vår destination. (Minneslapp inför framtiden: Hollywood/Highland är den bästa stationen, inte Hollywood/Vine.)

Fast det blev ingen bio ändå, trots vår promenad. Disneys El Capitan visade som vanligt bara Disney-filmer (just nu Snövit och 3D-versioner av de två första Toy Story-filmerna), medan Grauman’s Chinese Theatre bara visade en film som jag kunde tänka mig – och som resten av sällskapet inte var särskilt förtjust i.

Så vi fick ägna kvällen dels åt att titta på hand- och fotavtrycken och på de många människor som också tittade på dessa, och dels åt att äta middag.

Lika bra att vi inte såg någon film kanske, för vi var alla trötta och vi behövde tiden till att packa inför vår resa i morgon.

Sista sträckan i morgon, som sagt… Fyra på äventyr drar vidare.

Lördag 26 september

Dagen var egentligen tänkt att sluta annorlunda, på två sätt, men det blev bra ändå.

Vi har hittat en ny favoritkedja att hänga på: Jamba Juice. Det luktar otroligt fräscht när man kommer in eftersom det hela tiden verkar pressas nya juicer (av främst apelsiner). Sedan är deras smoothies supergoda. Vi har ätit frukost här två dagar i rad och det blir nog en tredje dag också.

Dagens första uppgift var att skaffa biljetter till kvällens football-match mellan USC Trojans och WSU Cougars. Det var mest Mattias och Teresia som var intresserade av att gå, men även jag och Emelie kunde tänka oss att uppleva det hela – om priset var det rätta.

Priset fick vi dock aldrig reda på… eller ens om det fanns några lediga platser.

Vi försökte först med Ticketmaster, en biljettförsäljningskedja som tydligen skulle ha ett kontor bara två kvarter bort. Det visade sig dock att adressen enbart innehöll deras huvudkontor. Därför fick vi bege oss till nästa adress, där den koreanska damen verkade ha problem både med det engelska språket och med att förstå vad det var för match vi egentligen ville se.

Efter många om och men så fick vi veta att det tydligen inte gick att köpa några biljetter hos henne. I stället skulle vi vända oss direkt till biljettförsäljningen vid arenan. Så in med adressen i GPS:en och iväg.

När vi kom fram så fanns det ingen arena i sikte. Vi insåg snart att vi hade matat in fel adress. Det var skillnad på 3911 N Figueroa Street och 3911 S Figueroa Street… Jag skyller lite på GPS:en ändå, för jag matade in ”Figueroa” och då dök bara den norra biten upp.

Det var massiv trafik åt andra hållet, så vi bestämde oss för att köra på småvägar i stället för att ta de fullbelagda motorvägarna. Det ville dock inte GPS:en. Även om jag valde ”undvik motorvägar”, så ville den direkt upp på motorvägen igen…

Till slut kom vi fram till arenan, men då visade det sig att nästan alla vägar in på själva området var avstängda. Vi körde runt ett varv, frågade om var vi kunde köpa biljetter och såg till slut en lovande plats. Vi skickade in Mattias… som kom tillbaka en dryg halvtimme senare. INGEN på området kunde ge samstämmiga uppgifter om var biljetter fanns att köpa eller om det ens fanns några platser kvar. Så vi gav upp helt och hållet.

Det är lite lättare att gå och se fotboll på Olympia.

I stället övergick vi till lite lokal sightseeing i Los Angeles.

Vi körde runt lite planlöst. Nästan. Beverly Hills är alltid kul att se på.

Vi letade upp ena änden av Rodeo Drive och körde på tills den tog slut. Därefter följde allmän beskådning av de fina hus som finns i området.

Vi försökte leta efter kändisar (det står på vår ”att göra-lista”) och vi var inte ensamma. Då och då stötte vi på en grupp turister som var uppslängda på ett flak på en av de många turer där man kan se kändisarnas hus. Påstår reklamen i alla fall.

Färden gick därefter upp mot Griffithobservatoriet för att vi skulle få en överblick över staden – och över smogen.

På väg upp såg vi ett magert och mycket törstigt djur:

Jag vet inte riktigt om det är en räv eller någon ökenhund, men den vandrade ut på vägen och verkade allmänt desorienterad. Stackars liten.

Stackars invånarna i Los Angeles också. Uppe vid observatoriet såg man hur smogen låg som ett lock över staden. Vi försökte ta en bild på ”fenomenet”, men hur tydligt det syns beror lite på:

Lockets ”gräns” ligger ungefär där skyskraporna slutar. Hur kan man bo i en sådan avgasförpestad stad?

När vi suckat färdigt över luftföroreningarna körde vi ner till hotellet igen och bestämde oss för att åka ut till Santa Monica för att kolla på Stilla Havet, nu när vi inte hade någon match att se på.

Fast den planen funkade inte heller så bra.

Svalare luft hade börjat komma in västerifrån från havet, så hela Santa Monica var insvept i en ganska tät dimma:

Inte mycket havsutsikt för vår del. Men vi hittade en väldigt trevlig italiensk restaurang, där vi åt en god och fyllig middag.

I morgon är vår sista dag i Änglarnas stad. Sedan är det faktiskt dags för vår sista långa etapp. Känns konstigt!