När man idag tittar på gamla tv-avsnitt och filmer, så känns de ibland väldigt… daterade. Oftast kan man ganska omedelbart se när de är gjorda.
Samtidigt väcks min nostalginerv till liv. Jag minns nämligen ganska bra vad jag tittade på under 1980-talet – det årtionde då jag växte upp och började förstöra min hjärna genom att se på tv. Nej, inte ”förstöra”. Det finns inget fel generellt med att se på tv; det är bara så lätt att sitta och ”slötitta” utan att anstränga ens intellekt när man egentligen har andra och bättre(?) saker för sig.
Hur som helst – jag tänkte berätta lite om vad jag minns från min barndoms tv-tittande. Just for the fun of it.
Först och främst minns jag förstås såporna.
Dallas och Falcon Crest (eller ”Maktkamp på Falcon Crest” som den kompletta svenska titeln var) dyker upp först. Jag minns även Dynastin, som kort dök upp i svensk tv men som visades desto mer på dansk tv. Dessa var inget jag följde personligen. I stället var det något jag ibland tittade på bara för att mina föräldrar råkade ha den kanalen på just då. Detta var innan satellit- och kabel-tv fanns lika utspritt som idag. Genom att titta på dansk tv (det dröjde till slutet av 1980-talet innan danska TV2 hade premiär) så kunde man nästan fördubbla sitt tv-utbud… (Vissa sommarnätter, när de atmosfäriska förhållandena var som mest gynnsamma, kunde man till och med få in nordtyska tv-kanaler – ibland till och med i färg. Men detta var väldigt brusiga undantag och jag kommer mest ihåg hur förbluffad jag var över dessa kortvariga fenomen.)
Men de tv-serier jag minns mest, eftersom jag själv ville titta på dem aktivt, var serier som innehöll action eller ännu hellre: någon form av teknik och/eller science fiction.
Knight Rider är en sådan serie. Hulken var en annan favoritserie, vars intro nästan var mer än jag som liten parvel klarade av att titta på. Jag tror faktiskt att den är den stora anledningen till att jag inte gillar att titta på skelett, ens nu i vuxen ålder. (Så är det faktiskt!)
Den tv-serie som mer än alla andra gjorde ett stort intryck på mig var förstås V.
Jag minns än idag med välbehag hur ”hallåan” på SVT hade gjort reklam för en ny scifi-serie som snart skulle ha premiär. Just den kvällen då det första avsnittet skulle visas, var jag och mina föräldrar bortbjudna till någon grannfamilj. Lyckligtvis hade videobandspelaren hunnit göra sitt intåg, så det var bara att programmera in inspelningen.
Dock kom jag hem tidigare än jag trodde (kanske gick jag i förväg för att ändå titta på avsnittet), så jag slog på tv:n mitt i avsnittet – precis när Donovan skulle smuggla sig in i moderskeppet. Så fort avsnittet var klart, spolade jag tillbaka och såg det hela från början. Jag älskade det! Och V blev en av mina stora favoritserier.
Notera dock att detta endast rör avsnitten i den första omgången. När uppföljaravsnitten kom var magin som bortblåst. Jag led mig igenom alla dessa usla avsnitt bara för att det var V – och med en förhoppning att det skulle bli bättre. Jag var uppenbarligen inte ensam om att ogilla den nya serien, för serien slutade med en cliffhanger – som om inte ens manusförfattarna var beredda på att det skulle sluta redan nu.
Senaste nytt är att en nyinspelning av V just nu sker och kommer att ha premiär i början av 2010. Hmm, 2010. The year we make contact.
Nästa tv-serie jag minns väldigt väl är Chocky. Även det introt var lite jobbigt att titta på, haha!
Gröna, svävande moln i sovrummet som pratar med en… Ja, vilken idé. Otroligt fängslande för mig.
Författaren till Chocky hette John Wyndham och skrev faktiskt manus till en annan tv-serie som jag också följde slaviskt: The Day of the Triffids.
Jag är förvånad över att mina föräldrar lät mig titta på den serien. Även här är introt skrämmande och jag minns att den gick sent på tisdagskvällar. Men jag var helt enkelt tvungen att se om och hur Bill Masen klarade sig.
Jag gillar verkligen storyn: Genom ett alldeles för ljusstarkt meteorregn blir mänskligheten, eller åtminstone de som tittade på det, blind. Bill Masen (som ligger på sjukhus pga ögonproblem) hör till den lilla minoritet som fortfarande kan se efter den ödesdigra natten. Som om inte det vore nog, har köttätande växter som kallas triffider börjat röra(!) på sig och kan nu mätta hungern med (bokstavligen) blint irrande människor.
Märkligt nog har historien bara filmatiserats en gång, 1962.
Men även här är en nyinspelning av tv-serien på gång, som ska har premiär på BBC inom den närmaste tiden. Jättekul! Inte minst med tanke på att Eddie Izzard ska spela en av rollerna!
Ännu en brittisk scifi-serie står på tur: Tripoderna eller The Tripods, som originalet heter:
Jag kom rätt in i den här serien utan att veta vad den handlade om. Jag minns att jag först trodde att den utspelade sig någon gång på medeltiden eller däromkring, för alla hade sådana konstiga kläder och verkade bo i skraltiga hus.
Men så plötsligt, när huvudpersonerna är ute och går på något stort fält, ser jag något som etsade sig fast på näthinnan: Högspänningsledningar. Eller snarare avklippta ledningar, där stolparna fortfarande stod kvar med ledningarna hängande – som om mänskligheten plötsligt bestämt sig för att vända tekniken ryggen. Mycket fascinerande!
Nu var det (såklart) rymdvarelser inblandade, vilket framkom så småningom, men det gjorde förstås inte mitt intresse för serien mindre. Flykten undan de hemska och anonyma tripoderna var spännande att se.
Sedan var det förstås en hel del amerikanskt också… Starman är en sådan serie:
Märkligt nog var det inte förrän i vuxen ålder som jag insåg att killen som spelar huvudrollen, Robert Hays, är samme man som spelar i komedifavoriten Titta vi flyger:
Men tillbaka till tv-spåret… Och en annan tv-serie som hade ett liknande namn som Starman, nämligen Automan:
Automan gillade jag verkligen! Tänk att ha en, ehm, markör som kunde skapa bilar, helikoptrar eller vad man nu än ville. Det blev inte så många avsnitt av serien, vilket är synd.
Det verkar för övrigt vara ett vanligt fenomen bland många av de serier jag tittade på. En säsong, komplett om man hade tur, och sedan försvann serien. Men de få avsnitt som man ändå fick se satte sig i huvudet.
Som nästa serie, som i Sverige gick under det (för mig i alla fall) mycket lockande namnet Datadeckarna, Whiz Kids:
Det blev inte mer än arton avsnitt, men oj, vad sugen man blev på alla datorprylar han hade i sitt rum – och hur hans dator kunde kommunicera med andra datorer, exempelvis hos polisen, gatukontoret och så vidare.
En tv-serie som fick leva lite längre var serien som hade det långa namnet Buck Rogers in the 25th Century. Jag vet inte vad serien hette i Sverige, men jag kan tänka mig att den bara hette ”Buck Rogers” – fast jag minns den lustigt nog med sin kompletta, engelska titel. Alla dessa engelsktalande serier, tillsammans inte minst med alla Star Trek-avsnitt jag såg så småningom, gjorde förmodligen mina språkkunskaper bättre än de hade varit annars. Ungefär som att jag lärde mig läsa genom mjölkpaket och Kalle Anka.
Tyvärr låter inte YouTube mig bädda in introt i bloggen, så det får ni se här.
—
Det här var första delen av min nostalgiska tillbakablick. Det kommer fler serier och fler minnen ”inom kort”.
Senaste kommentarer