Ibland har man tur.

För en tid sedan fick jag plötsligt ett erbjudande om att gå på galapremiären av Inglourious Basterds, den nya filmen av Quentin Tarantino. Inte nog med det: Quentin själv skulle närvara, tillsammans med en av huvudrollsinnehavarna, Christoph Waltz.

Det var dock inte utan problem. Förutom att jag var tvungen att ta mig till Stockholm (ett besvär i sig), så var jag redan uppsatt på jobb den dagen. Men med lite pusselläggande ihop med personalavdelningen hos min arbetsgivare, så fick jag kvällen ledig liksom den efterföljande förmiddagen. Det behövdes, eftersom det inte skulle gå några flyg söderut efter filmens slut – så det blev till att sova på hotell och sedan ta första morgonflyget hem. Inte en gratis upplevelse således, men helt klart värd pengarna.

På måndagen (20/7) var det så dags för mig och min vapendragare Tobias att bege oss till hufvudstaden. Vår bas i Stockholm var Scandic Bromma. Billigare än ett hotell i city och närmare flygplatsen, så att vi snabbt kunde ta oss till flyget morgonen efter.

Galapremiären skedde på Rigoletto, som invigdes 1939 och har Stockholms nu största biosalong med 918 platser. När vi anlände till biografen, efter ett obligatoriskt stopp på McD, var röda mattan redan utrullad och press- och skvallerfolket hade hunnit börja samlas – tillsammans med en massa autografjägare och andra intresserade.

Det var… intressant att gå på röda mattan för första gången! Ingen fotograf var intresserad av oss förstås (åtminstone vad jag kunde se, haha!) men man kanske skulle ha ställt sig framför standeen som var uppsatt och där alla ”riktiga” kändisar ställde sig, bara för att se om någon reagerade?

Kändisar var det för övrigt gott om. Det verkade som om alla som är Någon i Sverige var där, både äldre och yngre. Vi var tidigt inne i salongen för att få bra platser, och på duken projicerades det som en kamerakille på röda mattan filmade samtidigt. Det kom programledare, musiker, skådisar… tja, det mesta. På vår rad satte sig Claes af Geijerstam, efter att först nästan ha snubblat på mina fötter. Längre fram såg vi bland andra Blossom Tainton och Ronny Svensson. (Jag funderade på att säga till den sistnämnde hur illa han och kollegan skötte kommenteringen av Michael Jackson-minnesstunden på TV4, men avstod.)

Biografpersonalen, varav flera var klädda i SF Bios ”högtidsdräkt”, försökte att fösa in alla i salongen så att det hela kunde börja, men det gick trögt. Kanske beroende en del på att det stod två ekor fulla med öl på is i foajén…

När väl alla hade satt sig så blev det ändå en lång väntan. På Quentin förstås. Det tog ett bra tag innan lyxbilen dök upp (den skulle ju först hinna bli repad av SL) och sedan var han vänlig och trevlig nog att signera massvis med filmer, affischer och autografblock. Ett kort ögonblick ångrade jag att jag redan var inne i biosalongen när jag också hade kunnat vara utanför och få hans autograf, men det var bättre att sitta där jag satt. Mycket bättre.

Snart nog klev han in i biosalongen och gick upp på scen – och gick på vägen dit mindre än en meter från där jag satt (jag brukar ju alltid sitta längst ut på raden när jag går på bio). Jag har förresten nu i efterhand märkt upp de kläder jag hade på mig, så att jag aldrig glömmer vilka som var med om upplevelsen. J/k.

Quentin bjöd mycket på sig själv på scenen och verkade vara lika trevlig/småarrogant som jag trodde att han var. Lite småskryt om sina framgångar på filmfestivaler, samtidigt som han inte lät alltför allvarlig. Han berättade att vi faktiskt var först i världen med att se filmen. Eller tja, filmen hade ju visats på Cannesfestivalen i våras, men det var inte den ”slutgiltiga” version som klippts ihop därefter. Så denna visning i Stockholm innebar faktiskt en världspremiär!

Han bjöd även upp Christoph Waltz, som jag nog aldrig sett i en film tidigare, på scenen. Sedan tackade dom för sig genom att Quentin skrek ”ARE YOU READY TO SEE SOME BASTARDS?!?!” och sedan slängde mikrofonen i golvet. En totalt värdig avslutning! Hahaha!

Quentin satt förstås inte själv med under filmvisningen (det är sällan regissörer/skådisar gör det), officiellt eftersom han skulle vidare till London samma kväll.

Filmen var… jättebra! Kanske inte helt överraskande, eftersom jag gillar hans andra filmer också, men jag var inte helt såld efter att ha sett trailern. Den gav inte den mersmak som jag väntade mig. Och faktiskt, nu efter att ha sett filmen, så tycker jag att trailern (det finns numera två stycken) inte visade vilken smart och rolig film det här är. Fast roligt nog har de även släppt en trailer till ”filmen i filmen”, Nation’s Pride, som spelar en stor roll i handlingen.

Filmen är också väldigt våldsam, vilket var att vänta. Vissa kanske skulle säga onödigt våldsam, med tanke på att man får se vissa blodiga scener (bland annat när de skalperar folk) ganska ingående, men jag kan inte säga att det är ett frossande i blod och våld.

Filmen är uppdelad i ett antal akter, som var för sig känns som små kortfilmer. Långa, utdragna scener med mycket (och smart) dialog. Han är verkligen bra på att skriva.

En reflektion vi gjorde vid besöket var att svenska kändisar verkar stå i kö som ”alla andra”. Ingen tycktes ha någon gräddfil in. Visst, det var bara kändisarna som ”fick” (eller hade modet?) att ställa sig framför fotograferna och åma sig, men fram till dess var det köande som gällde – tillsammans med alla andra. Och ingen av dem verkade ha bokade platser i salongen. Mikael Persbrandt och sällskapet Sanna Lundell fick leta ett tag innan de hittade en plats rätt långt fram, eftersom de var bland de sista som anlände. Konstigt på ett sätt, men väldigt svenskt på ett annat.

Mikael Persbrandt var förresten en väldigt stor kille. Välbyggd och lång. Jag gick tydligen rätt in i honom när jag skulle ta en bild på Tobias utanför biografen efter filmen. Tur jag inte visste det då…

Jag har tyvärr inga bilder att visa, eftersom det var totalförbud på både mobiler och inspelningsutrustning inne på biografen. Inte för att kontrollen var så hård, men jag lät för säkerhets skull systemkameran vara hemma. Mobilbilderna är för små och suddiga för att de ska vara något att visa; dessutom tog jag inte några bilder inne på biografen.

På tal om det, så såg jag nu för första gången det som jag hört talas om: Folk som går inne i biosalongen med mörkerkikare för att se om någon filmar. Kan tänka mig att SF Bio var ganska nervösa över om någon skulle få ut en bootleg efteråt, inte minst när det satt flera höjdare från UIP (distributörerna) i publiken.

Det blev ingen glassig efterfest för oss. I stället fick vi nöja oss med ett besök på McD i Bromma. Vi lyckades ta oss tillbaka dit, trots SL:s idiotiska biljettsystem som är onödigt krångligt. Dessutom kunde man inte köpa biljetter i spärren utan fick gå till Pressbyrån för denna uppgift, blev vi upplysta av oss av mannen som satt i spärren med texten ”Biljetter” ovanför sig…

Nåväl, allt som allt en mycket trevlig kväll – och en förmån som jag gärna åtnjuter fler gånger!