Jag gick upp förbaskat tidigt idag. Runt 03.45 ljöd alarmet på min tjänstemobil, precis lagom till att jag ska vakna tillräckligt mycket för att stänga av min ”backup”: alarmet på min privata mobil. När det handlar om så här tidiga morgnar, så tar jag inga chanser.

Mitt arbetspass började 04.11, annars hade jag väldigt gärna legat kvar några timmar till.

Fast visst, det har ju sin charm att gå upp tidigt. Solen låg fortfarande under horisonten och utlovade en himmelsk soluppgång (vilket det så småningom blev; röd och stor låg den precis mitt över rakspåret mot Ängelholm, inbäddad i dimma och träd. Attans att jag inte hade med mig min kamera).

Fåglarna sjöng och luften var så bra den kunde vara när bilar, lastbilar och annat otyg inte hunnit komma igång riktigt i Helsingborgs centrum.

Dock var några andra luftförstörare redan igång. Rökarna.

Sveriges mest hatade, utsatta och förföljda ”folkgrupp”? Så brukar det i alla fall låta ibland när den ena arbetsplatsen efter den andre blir uttalat rökfria, när folk inte längre kan gå ifrån för en ”snabbröka” utan att riskera löneavdrag och när även uteserveringar kanske snart blir en fristad för oss friskluftsandare.

Well, boo-hoo! Det är synd om er rökare. Verkligen synd! Men inte för att era ”rättigheter” beskärs, utan för att ni en gång tog det idiotiska beslutet att börja röka.

Eller ja, det var nog inte ert eget beslut. Någon eller några tvingade förstås er. Kompisarna som redan börjat och som tyckte att ni också skulle låta nikotinet fräta på hjärnan. (Förlåt, lungorna menar jag.) Den snygga tjejen/killen som säkert skulle älska er djupt om ni bara stod där med en fimp i munnen och luktade askfat. Det var hur som helst inte ert fel.

Så klart inte. Och det är säkert någon annans fel att ni ännu inte har lyckats ta er ur den Marlboro-sponsrade tvångströjan.

Alltså… Det är okej att ha en last. En eller flera, beroende på vad man nu har för läggning/läggningar. Jag själv har flera: Internet, godis, tekniska prylar… (NE definierar för övrigt ”last” som ”fördärvlig eller skamlig ovana”, något jag tycker inte riktigt stämmer överens med min syn.) Bättre att jag sitter inne och äter godis medan jag surfar på Prisjakt än att jag är ute och sparkar ner någon. Typ.

Men det är skillnad på last och missbruk.

Det var detta jag tänkte på när jag denna tidiga morgon fick känna den fräna cigarettröken i min ack så känsliga näsborrar. 04.20 – är det verkligen ett klockslag som man vill röka på när man precis stigit upp? Flera av mina arbetskollegor tycker tydligen det.

Och inte bara dom förstås. Det spelar nästan ingen roll vilken sträcka jag kör – lång eller kort – för det brukar alltid finnas minst en resenär ombord som inte ens kan tillbringa trettio minuter utan en nikotinfix. Så fort jag stannar vid en plattform och öppnar dörrarna, så tänds en cigarett och några snabba halsbloss tas under de 30-40 sekunder som går innan dörrarna stängs. Ibland har jag sett hur cigaretten följt med in i tåget och kastats ut först millisekunden innan dörrarna har gått ihop.

Jag förstår inte hur man kan leva så. Det är väl okej om man röker en eller två cigaretter om dagen. Efter arbetsdagens slut eller något sådant. Men klockan 04.20?! Vid varje uppehåll?!

Då är det ju inte längre någon last. Då är det ett missbruk, en sjukdom som man borde söka hjälp för. Faktiskt!

Och även om man inte själv ser det som ett missbruk, så borde man åtminstone fundera på om det verkligen ger någonting. Hinner jag njuta så pass mycket av den där plattformscigaretten? Vad händer om jag går två dagar utan att röka? Kan jag inte ens klara av det utan att vridas i omänskliga plågor, så är det något riktigt fel på gång.

En del har väl rökt så länge att det känns helt ”naturligt”. Var ska man annars göra med armar och fingrar när man står och pratar med någon?

Häromveckan var jag ”lots” till en dansk lokförare som skulle skaffa sig linjekännedom i Sverige (går ut på att personen i fråga följer med längs en sträcka för att se var stationer och annat vis och ser ut). Inte helt överraskande var han storrökare.

Dock menade han att han själv var väldigt hänsynstagande till icke-rökare. Han rökte givetvis inte när någon annan var med i hytten – och minst ett par minuter innan han skulle lämna över tåget till näste förare, så släckte han cigaretten och vädrade. ”Då känner man inte ett dugg.”

Sade han. Själv insåg jag att mannens luktsinne sedan årtionden var förstört för att möjligen aldrig återvända.

Det är sådana som han som inte har något emot att ta en cigg klockan 04.20 en underbar sommarmorgon. De känner ändå inte dofterna från blommorna, från de regnblöta asfaltvägarna eller från tallskogen i Ängelholm.

Så… bliv vid era laster. Men lasta inte över era äckligheter på oss andra.