I förra veckan höll jag ett föredrag på Rotary i Åstorp. Jag var inbjuden att tala om det jag sysslar med till dagligdags, nämligen järnvägen.

Det var hedrande att få denna inbjudan och jag tyckte det var kul att få dela med mig av detta intressanta ämne.

Tiden var begränsad, så jag fick välja noga bland allt som fanns att säga. Men tiden sprang ändå iväg under föredraget, så det var en hel del som inte hanns med. Därför tänkte jag skriva lite om det här i bloggen i stället.

Det som jag hade velat tala mer om är S.-S.J. – eller Skåne-Smålands järnväg.

Det är en av många sträckningar som poppade upp under järnvägens guldålder i slutet av 1800- och i början av 1900-talet, tillika en av många som senare lades ner och nu inte längre finns mer än som ett minne (och ibland knappt ens det).

Materialet till detta hämtade jag nästan helt och hållet från boken ”Till 100-årsminnet av Skåne-Smålands järnväg” av Erik Lindgren. Den innehåller dels en underhållande reseberättelse, skriven av Ola Cappelin efter dennes resa längs med järnvägen 1906, dels en ”posthistorisk del”, skriven av Erik Lindgren 1993.

Jag tänkte citera lite ur stycket om Åstorp, en text som alltså skrevs 1906:

De bekväma och snabba förbindelserna åt alla håll ha gjort, att kring Åstorps station uppvuxit ett betydande samhälle, som i synnerhet de sista åren genom startandet av flera större industriella företag hastigt utvecklat sig till en nu nära nog stadsliknande plats med cirka 900 invånare. Municipalsamhälle från och med 1899, har platsen postkontor, rikstelefon, afdelningskontor af Skånska Handelsbanken (1905), sparbank (Björnekulla sparbank, stiftad 1862) samt läkare och veterinär.

Ett trettiotal handlande och lika många handtverkare i olika branscher finnas här äfvensom fotografiatelier och accidenstryckeri. Bland industriella anläggningar må nämnas läskedrycksfabrik, makadamfabrik, mejeri, Munktells mekaniska verkstads i Eskilstuna filial, snickerifabrik, stenhuggeri, svinslakteri, inrättadt i den nedlagda Cementtakstensfabrikens lokal, tunnbinderi samt vagnfabrik (Engelska giggfabriken).

Torgdag hålles här alla helgfria fredagar och kreatursmöten 4:de fredagen i månaden. Strax söderut ligger i en liten dunge förlustelsestället Perslund, i hvars stora sal sceniska föreställningar pläga gifvas och äfven föreläsningar hållas.

(—)

Åt både Björnekulla och Åstorp har Söderårsen med sin afslutning Klinten gifvit namn, liksom äfven häradets namn härledes därifrån. I gångna tider ha vid Klinten varit knutna många sagor och sägner. Vid foten finns ett hål in till en grotta, trollstugan, och, nalkas man söderifrån, ter sig själfva Klintens utsprång som en gumma, sittande lutad öfver sitt arbete. Från toppen, som är lätt att bestiga, har man en vidsträckt och tilltalande utsikt, och landet ligger där framför en som en utbredd karta med gårdar, byar och samhällen och här och där en kyrka. I väster ser man längst bort Kullaberg höja sin blånande hjässa, ganska nära tycker man. Närmare reser Hasslarps sockerbruk sin byggnadsmassa ur den bördiga slätten. Sydost därom ligger Hyllinge nyupptagna grufva och tegelbruk, kring hvilka på kort tid uppvuxit ett ansenligt samhälle. Fordom var det kyrkorna, som så småningom kring sig bildade samhällena, nu går det fortare kring fabriksskorstenarne.

(—)

Kärreberga station, som anlades 1893 för att utgöra själfva föreningspunkten mellan H.-H.J. och S.-S.J. Stationen ligger i Qvidinge socken, som på 1300-talet var delad i tvänne ”Qvitringe” och ”Kærebjerg”. Till höger ligga tvänne större gårdar, hvilka inköps och anordnats till fattiggårdar, den ena för Björnekulla, den andra för Qvidinge socken. S.-S.J. viker här af åt nordost, hvilken riktning den sedan har ända till Markaryd. H.-H.J. fortsätter rakt österut. Låter man blicken följa den riiktningen, ser man Qvidinge kyrka och samhälle. Den jämna marken däromkring har förr varit använd till exersished, den historiskt bekanta Qvidinge hed med minnesmärket öfver kronprinsen Karl August. Väster om Qvidinge ligger den gamla, minnesrika Tomarps kungsgård.

Sedan vi lämnat Kärreberga fara vi snart förbi Goentorpsgårdarne och strax därefter genom Sånna by. Genom en liten skärning fara vi så ned till Rönneå, som öfvergås å en större järnbro. Västerut synes den långa Tranarps bro, där landsvägen går fram.

(—)

Rönneå – Rynnen, som den fordom kallades – en av Skånes största floder, upprinner med tvänne grenar på Linderödsåsen, flyter genom och utgör aflopp för Ringsjön samt sätter under sin färd en hel del industriella verk i gång, det största Klippans pappersbruk med anor från Tycho Brahes dagar. Ån är segelbar för större båtar ända från sitt utlopp vid Engelholm och till Sönnarslöfs bro, strax ofvanför H.-H.J:s öfvergång. Förr har här hösttiden rådt en större pråmtrafik med betor till Engelholms sockerbruk. Åns kanalisering har varit starkt ifrågasatt flera gånger, men efter öppnandet af järnvägen mellan Engelholm och Östra Ljungby torde den frågan nu vara fallen.

Efter öfvergången af Rönneå skär järnvägen sluttningen af en grusås, som höjer sig åt väster, och ur hvilken grus tagits såväl till denna som till Engelholmsbanan. Till vänster ligger bort mot Kellna kyrka Lundsgården, en gammal herregård. Till höger ha vi egendomarne Wettinge (med tegelbruk), tillhörig Bjersgårds fideikommiss, samt Bläsinge med ett taxeringsvärde af nära 100,000 kr., men vid början af Skånes svenska tid ett öde gods, som då inköptes af Ludvig Troil, en svensk officer. Det utgjode då 5 1/4 mtl. Stora delar äro afsöndrade, så att till huvudgården höra nu endast 1 1/4 mtl. År 1676 beklagar hr Troil sig öfver, att han ej som andra adelsmän i hertigdömet Skåne har stolstånd i kyrkan, ”utan måste”, skrifver hand, ”jag och min hustru, Guds ord att få höra, tränga oss ibland bönderna”. Bland senare ägare märkes förre riksdagsmannen i första kammaren N. P. Nilsson, en af dem, som från början verksammast arbetat för denna järnvägs föverkligande.

Ja, jag skulle kunna hålla på hur länge som helst att läsa dessa rader. Det är jättekul att se namn på personer och platser som spelat större och mindre roller i lokalhistorien. (H.-H.J. är förresten en förkortning av Helsingborg-Hessleholms järnväg.)

S.-S.J. förstatligades, liksom resten av järnvägsnätet så småningom också gjordes, 1939 och trafikerades därefter av SJ. Persontrafiken lades ner 1968 och snart revs spåren upp – dock inte allt: spåren mellan Markaryd och Traryd ligger tydligen kvar.

—

Till sist måste jag berömma presentationsprogrammet som jag använde: Keynote, Apples svar på det mycket mer kända PowerPoint.

Keynote är enkelt att använda, ser bra ut och innehåller många trevliga ”effekter” och övergångar – med den bonusen att de inte ser billiga ut. Jag har tittat på alldeles för många PP-presentationer där hoppande text (oftast ihop med ett karaktäristiskt ”boing”-ljud) snarare försvårar inlärning än främjar densamma.

När man, som jag gjorde, kopplar laptopen till en projektor (eller annan extern skärm) får man möjligheten att se nuvarande och kommande bild på laptopen (tillsammans med både aktuell tid och förfluten tid sedan presentationen inleddes), samtidigt som den nuvarande bilden visas för gruppen. Jag hoppas och antar att PP har någon liknande funktion, för den är verkligen sjukt bra att ha.

För att nu inte säga hur bra det är att ha en Mac, som ”bara fungerar” när man ansluter en extern skärm. Inga märkliga tryckanden på någon funktionstangent ihop med F5-tangenten eller vad det nu var man använde – bara för att upptäcka att man måste göra det ett antal gånger till, bara för att hitta rätt läge: Bild enbart på dator, bild på både dator och extern skärm, bild enbart på extern skärm… Bah! Jag längtar inte tillbaka till Windows-tiden.