Jag såg filmen Blindness för en tid sedan. Väldigt bra, men med ett ganska… jobbigt innehåll. Inget jag rekommenderar om man vill känna sig gladare efteråt.

Det sägs att när man förlorar ett sinne, så förstärks de andra. När nu människorna i filmen förlorade sin syn, kunde de då höra bättre än förut? Kanske de åtminstone lade märke till saker de inte tänkt på förut. Stadsljudet runtomkring. Vinden som blåser.

Inspirerad av detta tog jag med mig min lilla ljudinspelningsmaskin för att dokumentera två platser jag ofta besöker: Centralstationerna i Malmö respektive Göteborg. I Malmö stod jag stilla, medan jag i Göteborg rörde mig sakta runt bland folk. Tanken var inte att spela in någons samtal, utan bara att försöka spela in atmosfären – om nu det skulle vara möjligt.

Lyssna här:

Stationsljud

Som bonus spelade jag på slutet in lite när jag gick från Nordstan mot centralen. Utanför gångtunneln stod ett par gatuartister och spelade musik. Samtidigt passerade studenter på ett lastbilsflak förbi.

OBS! Lyssna helst med hörlurar, för att få den fulla stereoeffekten.

Enligt en artikel i Sydsvenskan är toaletterna det som ”retar flest” av resenärerna på Öresundstågen, som ju är min arbetsplats.

Jag får hålla med om att toaletterna är ett smått tråkigt kapitel. Mig veterligen städas och töms de endast en gång per dygn och underhålls ännu mer sällan, vilket inte räcker till alla dagar. Tyvärr är problemen inte så mycket orsakade av inbyggda tekniska problem, som av det faktum att en del resenärer medvetet eller omedvetet saboterar dessa.

Förutom att det klottras och sprayas både det ena och det andra på väggarna, speglarna, golvet och även taket(!), stoppas det torkhanddukar, tidningar och annat skräp i toalettstolarna. Vi i personalen har möjlighet att återställa toaletterna till en viss del rent tekniskt, men när någon har roat sig med att smeta avföring över halva stället så krävs det mer arbete än en åttaminutersvändning i Ängelholm räcker till. Då stänger vi helt enkelt av toaletten i väntan på dygnsunderhållet. Lyckligtvis har vi två toaletter i varje tågsätt (tre på X32:orna), men ibland räcker inte ens det.

När det gäller punktligheten, så har jag kommenterat det tidigare men kan ta lite ändå: Jag upplever att mina tåg i de allra flesta fall är i tid. Däremot inte vid alla stationer, men eftersom tidtabellerna (förlåt, körplanerna) brukar innehålla viss luft så kan man exempelvis vara fem minuter försenad från Lund C norrut, men ändå vara i tid vid Helsingborg C – förutsatt att allt annat faller på plats. Detta gör att många resenärer anser sig försenade till ”sin” station, medan vi enligt statistiken ändå är i tid eftersom vi är i tid vid slutstationen.

Sedan lite kommentarer till läsarkommentarerna…

”Johan” skriver under rubriken ”På tok för långa stopp”:

En resa från Lund till Kastrup ska ta lite drygt 45 minuter. Av dessa står tåget allt som oftast helt stilla i nästan 15 minuter på Malmö C. Det tar inte 15 minuter att koppla ihop/loss tåg och förflytta en lokförare.

Jo, det tar faktiskt rätt lång tid. Isärkoppling av två tågsätt går oftast väldigt snabbt – under femton sekunder om allt funkar – men multningen/ihopsättningen av tågsätt kan ta tid. Detta beror på två saker: 1) Vid multning måste jag som lokförare stanna före dvärgsignalen och övergå från tåg till växling. Det kan jag enbart göra när tåget står helt stilla, vilket är varför tågen alltid stannar till en bit utanför plattformen när ihopsättning ska ske. 2) Ihopsättningen sker med automatik (måste ske med automatik) och går inte att påskynda. Vissa tågsätt/system är långsammare än andra, vilket gör att en multning i värsta fall kan ta några minuter. Dörrarna går inte att öppna under denna tid, eftersom tåget är i rörelse (om än oändligt långsam rörelse), vilket gör att inga passagerare kan ta sig varken in i eller ur vagnarna.

Om lokföraren därtill ska fortsätta att köra tåget, måste han ta sig från ena änden av tåget till det andra. Vid enkelsätt är den sträckan 80 meter, vid dubbelsätt 160 meter och vid trippelsätt (som också förekommer) 240 meter. Detta med en tung ryggsäck fylld med linjeböcker och annat obligatoriskt, ut förbi resenärer som inte väntar på att gå in förrän alla har gått ut, och sedan förbi på en plattform som kan vara full med människor som går åt motsatt håll (de flesta är ju då på väg ut från stationen) samtidigt som man helst ska kunna göra en avsyning av hur tågsättet/-en ser ut.

Tänk dessutom på att vi behöver marginal i de fall tågen är försenade. Så här tråkigt är det, särskilt med en säckstation som Malmö C än så länge är.

”Lena” skriver under rubriken ”DSB First = DSB Worst”:

DSB First bör träna sin personal bättre. Idag körde de med 1 enkelt tågset kl. 12:22 från Malmö C till Köpenhamn. Detta då deras lokförare hade kört in tåget från Karlskrona på fel spår!! Resultatet blev att folk stod ovanpå varandra i tåget till Danmark. Amatörmässigt minst sagt!!

Hon fick svar på tal av en annan lokförare, men jag kan svara också: Nej, vi har inga rattar på våra tåg. Det är inte vi som lokförare som bestämmer vilket spår vi ska ta. Allt sådant sköts på distans av Banverket.

”också lena” (samma person som ovan eller ny?) skriver under rubriken ”skånetrafiken – DSB First”:

förr i tiden ville jag att tågen skulle avgå i tid och att det skulle finnas sittplats. Nu när DSB har driften är det enda jag önskar att tågeländet faktiskt stannar på de stationer där det ska stanna, Tårnby och örestad!! Man kan inte bara hoppa över stationer, det hände ALDRIG när svenskarna hade driften..

Nu har jag bara varit lokförare sedan i oktober 2008 och har ännu inte utbildning att köra i Danmark, så jag vet inte hur det var förr, men jag blev rejält förvånad när jag hörde talas om detta. När tågen på Kystbanen i Danmark (mellan Helsingør och København) är alltför försenade, så bestäms det helt enkelt att vissa stationer ska hoppas över..! Det är ju en liten dröm man själv har haft när man varit grymt försenad. Haha!

Anledningen till detta är förstås att turtätheten är hög på denna sträcka. Under rusningstid kan det gå upp till sex avgångar i timmen. Skulle ett tåg vara väldigt försenat, så kommer det att försena alla andra tåg också. Bättre då att hoppa över någon station för att försöka ”komma i fatt”. Detta ”fungerar” eftersom turtätheten gör att resenärerna ändå inte har så lång tid till nästa tåg. Är i alla fall tanken…

”Jenna” skriver under rubriken ”Ö-tåg ur tiden”:

Det är helt ur tiden att det inte finns nått w-lan på dessa tåg som sååå många pendlar med dagligen. Jag fantiserar ibland om hur mycket jobb jag hade kunnat få gjort på väg till och från jobbet. Update yourself!

Right back at ya! Försäljningen av mobilt bredband har exploderat det senaste året, så jag är förvånad över att det finns någon som pendlar till och från jobbet med sin laptop som ännu inte har skaffat det själv.

Men det lär väl komma så småningom. Just nu testar vi mobilrepeatrar på fyra tågsätt, för att se om vi kan förbättra mobiltäckningen på tågen. Har för mig att jag har hört talas om att det även skulle komma tester med wifi, men jag kan inte säga säkert.

Till sist ”Dansken” som skriver följande under rubriken ”Sænk prisen!”:

Det eneste fornuftige er at sænke prisen og sætte ind flere afgange. Men dette ved jeg desværre at den statsstøttede pamper-ledelse i DSB aldrig går med på. Magten tilbage til folket!

Prissättningen är förstås en politisk fråga. Pengarna för driften måste in – frågan är bara hur mycket som ska tas ut i form av biljettpriser och hur mycket som ska tas via skattsedeln. Vilket som ska väga mest har jag i detta inlägg ingen åsikt om.

Däremot kan jag säga att en utökning av antalet avgångar är svår att klara av. Dels eftersom vi redan nu lider brist på tågsätt (och nej, det är inte bara att slänga upp två miljarder kronor och tro att nya tågsätt kommer i övermorgon) och dels (och allvarligare) eftersom vi har kapacitetsbrist i infrastrukturen. Vi har helt enkelt för få spår! Och nya spår snyter man definitivt inte ur näsan.

Fler konsumentfrågor som vill ha svar?

Tillägg: Såg att det tillkommit en läsarkommentar som jag vill ta upp.

”Claes” skriver under rubriken ”Fönsterrutor”:

Tågoperatören måste anstränga sig mer för att få stopp på stenkastning mot tågen. Det borde inte vara någon omöjlighet att analysera på vilka platser detta är mest frekvent och därefter punktmarkera dessa platser, med syfte att gripa och lagföra dessa brottslingar. Jag tänker ofta på konsekvenserna av att en sten kommer farande in i tåget. Det ska inte vara med fara för livet man sätter sig på ett Öresundståg. Dessutom ser det synnerligen trist ut med trasiga fönster.

Jag håller med om att det ser väldigt trist ut med trasiga fönster. Men att vi måste ”anstränga oss mer” känns ju lite… felriktat.

Vi försöker att ta reda på när och var det sker stenkastning mot tåget, men det är inte så lätt som man kanske tror. På ett tågsätt är det oftast bara två som jobbar: Lokföraren och ombordaren (”biljettklipparen”). Tågsättet är 80 meter långt, vilket gör att det är 160 meter med fönster som ska övervakas. Tåget kör ofta i sin marschhastighet, 180 km/h, vilket gör att en kastad sten inte är särskilt lätt att upptäcka. Det gäller att lokföraren upptäckt att någon stått vid spåret och/eller att ombordaren varit i rätt vagn vid rätt tillfälle för att man ska veta var det skedde.

Det är därför det finns små gula lappar här och var, med ett telefonnummer och en uppmaning om att ringa när man upplever stenkastning mot tåget. Gör gärna det! Sedan är det förstås upp till polisen, och inte tågoperatören, att ”gripa och lagföra dessa brottslingar”.

Det är förresten inte särskilt lätt för en sten att ta sig rakt in i tåget. Alla fönster, åtminstone de vid passagerarna, har dubbla ”lager”. Det är det yttersta som ryker när någon kastar sten. På detta sätts skyddsfolie så fort det upptäcks. Skadan rapporteras direkt och vagnen ska sedan gå så fort som möjligt till lagning. Skulle båda lagerna skadas, så får den aktuella tågdelen inte gå med passagerare.

Och skulle jag någon gång få tag i en stenkastare, så kommer den aktuelle förövaren inte kunna gå på ett bra tag.

Det nyligen avslutade valet till Europaparlamentet var inte utan överraskningar.

Jag kunde exempelvis aldrig tro att Piratpartiet skulle få så många röster som de fick, än mindre att de faktiskt kom in. Och nu verkar det dessutom som om de inte bara får ett utan två mandat, om Sverige får ett utökat antal parlamentariker som det är tänkt.

Det var mest yngre väljare som lade sin röst på piraterna. Med andra ord tycks det vara läge för att höja rösträttsåldern…

Jag skämtar förstås, men vafan… Hur kan man lägga sin röst på detta trefrågeparti i ett val till Europaparlamentet?! ”Vi gillar internet” löd texten på en av deras valaffischer… Jamen, dåså! Lycka till med röstningen i alla de andra frågorna (typ 99,2 procent) som inte har ett dugg med era grundläggande åsikter att göra.

Enda trösten, eller hoppet, är att det knappt var hälften av de röstberättigade som gick och röstade – vilket gör att piraterna ”egentligen” bara fick 3,5 % av rösterna, det vill säga mindre än vad som krävs för att komma in i riksdagen. Men vem vet, vansinnet kanske sprider sig ännu mer till dess.

Den andra stora överraskningen är att fru Bildt verkar vara på väg till parlamentet, trots att hon blev nedflyttad av partiet efter framgångarna i medlemsvalet. Kul! Hon blir en intressant tillgång för Sverige nere i Bryssel.

Jag roade mig med att se hur mina grannar, det vill säga andra i mitt valdistrikt, röstade:

Egen majoritet för Allianspartierna. Trevligt! Sossarna på ynka 12,3 procent. Ännu mer trevligt!

Vem röstade jag på då?

Faktiskt på Folkpartiet. Även om jag är medlem i Moderaterna sedan 1987(!), så har jag inte varit dom trogna i valen alla gånger. Åtminstone en gång har det blivit en röst på Kristdemokraterna (stödröstning, för att få ihop en borgerlig regering) och ett antal gånger har det blivit Folkpartiet. Kommunalt har det dock alltid varit ”det egna partiet”.

Till sist: Om ni trodde att det här valet blev ignorerat av väljarna, så ska ni bara se hur det blir i höst. Ja, det är faktiskt ett nytt val redan nu i september.

Hur många tror ni känner till det? Märkligt hur svårt det ska vara för vissa att veta när det är dags att använda sin demokratiska rättighet. Eller borde det bli en skyldighet? Hmm…

Min helt underbara digitala systemkamera har nu blivit ännu mer underbar.

Canon var vänliga nog att släppa en ny firmware till kameran häromdagen, vilket gör att man kan ställa bland annat bländare och slutartid manuellt vid filmning. Det var möjligt delvis förut också, men bara genom en massa besvär och omvägar. Trodde inte de skulle lyssna så bra på sina användare, men det här var en mycket positiv överraskning.

Läge således att testa om och hur det fungerade. Jag kom då att tänka på alla de unboxing-filmer som florerar på Youtube.

Jag vet själv hur kul det är att få ett paket med posten, särskilt om det är hårt och innehåller något tekniskt, och att öppna det är en skön upplevelse. Därför finns det många som filmar när de öppnar sina paket/förpackningar och sedan lägger ut på Youtube så att fler kan se hur det ser ut när man packar upp en ny Playstation 3, senaste laptopen eller vad det nu kan vara.

En ganska märklig idé, men jag ska erkänna att jag nog har sett fler av dessa filmer än vad som egentligen är nyttigt. Man vill ju själv sitta där, känna texturen mot fingrarna, känna doften av nybakad plast och veta att den där prylen är min, bara min.

Men de flesta unboxing-filmerna handlar just om tekniska saker. Varför inte göra en om ett lite mer mjukt innehåll? Till exempel en glass?

Så för att testa kamerans nya filmegenskaper och samtidigt driva lite med unboxing-konceptet, köpte jag en väldans dyr Magnum Temptation (23 kr!) och öppnade förpackningen framför världspubliken:

I ärlighetens namn kan jag inte påstå att glassen är särskilt god. Den är lite för kompakt för att kännas som ”bara” en glass; nu är den nästan mer som en mindre måltid. Smaken är inte hundraprocentig. Då är vanliga Magnum mycket godare.

Jaja, vad gör man inte för konsten…