(OBS! En del av filmens handling exponeras nedan, så har du inte sett filmen och inte vill veta så mycket så bör du nog inte läsa så mycket mer än så här.)

Det är minst sagt lite… blandade känslor efter att ha sett den nya Star Trek-filmen.

Jag gjorde en liknelse i går kväll när jag diskuterade den med mina vänner: Det känns ungefär som när jag hade sett ”Rymdimperiet slår tillbaka” för första gången.

Jo, faktiskt! Jag minns det fortfarande: Jag hade sett Episode IV när den gick på SVT och ”upptäckte” plötsligt att fortsättningen fanns att hyra i den lokala videobutiken. (Detta var i årskurs fyra om jag inte minns fel.) Så jag var väldigt spänd på att se Episode V.

Efteråt kände jag mig nästan illamående. Det låter kanske konstigt, men förklaringen är att jag inte alls var beredd på att uppföljaren skulle vara så mörk och pessimistisk. Darth Vader hugger av Lukes hand. Han Solo blir ”infryst”. Och så bara slutar filmen. Det dröjde ända till sista filmen, ”Jedins återkomst”, innan jag repade mig helt. Tja, jag har ju alltid varit väldigt känslosam av mig.

Liknande känslor infann sig inom mig när jag hade sett färdigt Star Trek-filmen (som för övrigt heter just ”Star Trek” och saknar både nummer och undertitel). Slutet var väl lyckligt på ett sätt, men konsekvenserna av det som skedde är… enorma.

Jag återkommer till detta, men ska först prata lite om annat som gör att den här filmen skiljer sig enormt mycket från de andra Star Trek-filmerna.

Inte minst gäller detta det visuella. De andra ST-filmerna känns i jämförelse otroligt ”välstädade” och organiserade. Visserligen är bryggan bland det mest väldesignade och vackra som har gjorts i den vägen – jag kan förstå att en del har skojat om att det ser ut som om det är Apple som står bakom designen – men resten av skeppet och, inte minst, andra miljöer är nästan smutsiga. Någon tyckte att maskinrummet såg ut som något från 1800-talets industrisamhälle och det ligger nästan något i det. Det är fysiskt, rökigt och stökigt – långtifrån de välpolerade maskinrum som man är van vid exempelvis från Voyager.

Sedan är det otroligt många ”lens flares” i bilderna. Mycket medvetna sådana. Det kunde tidvis nästan bli störande många, men visst, det var ju ”snyggt”.

Tempot är det inget fel på! Mycket action, redan från de första bildrutorna, och väldigt snabba klipp. Helt klart den mest actionfyllda ST-filmen hittills.

Däremot var det inte så mycket nakenhet som jag trodde. Enterprise innehöll oväntat mycket av den varan och från trailern till den nya filmen antyddes det att det skulle bli en hel del, men inte då. Jag säger det inte med varken lättnad eller besvikelse; det är mest ett konstaterande.

Musiken var i stort väldigt bra. Musiken från de gamla filmerna vävdes in här och var och utgjorde ett naturligt komplement.

Som vanligt (och lyckligtvis) fanns det en hel del humor, utan att den kändes särskilt påklistrad. Det fanns ett antal skämt som bara vi ”insatta” förstod och skrattade åt (vilket märktes i biosalongen), men jag tror inte de ”icke-insatta” tog illa upp.

Men vad är det då som gör mig så kluven? (Nu är det definitivt dags att sluta läsa om du inte vill veta för mycket.)

Jag förstår svårigheterna med att göra en prequel-film (eller -serie för den delen). Det finns i huvudsak tre sätt att göra det på:

1. Göra en story som helt eller väldigt mycket tar hänsyn till de andra filmerna/serierna.
2. Göra en story som helt eller väldigt mycket bryter mot de andra filmerna/serierna, men som rättar till sig genom att man trycker på ”reset-knappen”.
3. Göra en story som helt eller väldigt mycket bryter mot de andra filmerna/serierna, men som inte rättar till sig.

Här har JJ Abrams & Co valt det sista alternativet!

I och med det som Neros uppdykande ställde till med, inte minst vad gäller planeten Vulcan, så har historien helt och hållet ändrats. Och inte lite heller. I princip har den vanliga tidslinjen kastats ut genom fönstret. Jo, visserligen är Kirk kapten på Enterprise och hans besättning ser ut som den ska, men det är ungefär allt. Jag kan inte se att tidslinjerna för varken Voyager, Deep Space Nine eller The Next Generation håller ens till hälften. Konsekvenserna är alltför stora.

Och det är här jag känner min kluvenhet. Jag förstår att JJ Abrams verkligen ville ha en nystart och det fick han också. Han har nu närmast fria händer vad gäller den nya Kirk-besättningens äventyr, eftersom allt är nytt. Manussidan är blank.

Men… jag gillar ju den gamla tidslinjen! Det är förstås fullt möjligt att någon av de framtida ST-filmerna kommer att ”rätta till” allt igen och äntligen trycka på reset-knappen, men just nu hänger allt i luften. En mörk historia har rullat upp.

Och jag känner mig ungefär som när jag hade sett Episode V.

Dags att börja vänta och hoppas på en Episode VI, ”Tidslinjens återkomst”.