När stora polisstyrkor samlas för att bevara ordningen vid en politisk manifestation, vare sig det är en demonstration eller ett torgmöte, så finns det medborgare som brukar gnälla på två saker: Bajset som finns kvar efter polishästarna och alla skattepengar som gått åt. Detsamma brukar höras vid idrottsevenemang.

Jag har själv i min (politiska) ungdom varit stor motståndare till att skattekollektivet får bekosta ”andras nöjen”, det vill säga att skattepengar går till att betala polislöner när fotbollsklubbar och andra själva borde stå för kostnaden vid idrottsevenemang. Det är dock en åsikt jag har tagit tillbaka. Jag tycker det är ganska rimligt att ett samhälle står för sådana utgifter i dessa fall. Idrottsarrangörerna må ha synpunkter, önskemål och krav, men det är ju i slutändan ändå rättsstatens egen bedömning om vilken bevakningsgrad som krävs som är avgörande.

En sak som jag däremot alltid har tyckt är att skattebetalarna självklart ska bekosta polisinsatserna vid politiska evenemang. Det hör ihop med min allmänna uppfattning att ”demokrati måste få kosta”. Varje människa ska ha rätt att torgföra (nästan) vilken åsikt som helst – och rättsstaten ska tillse att denna rätt upprätthålls, kosta (nästan) vad det kosta vill.

Igår, fredagen den 1 maj 2009, var det ovanstående organisation som ville vara med på ”Arbetarnas dag” och torgföra sina åsikter: Fria Nationalister i Skåne.

Deras torgmöte blev uppmärksammat i HD 19/4, men det dröjde inte många dagar förrän man såg vad vänsterfolket tyckte om saken. (Den sistnämnda artikeln hade tidigare ett stort antal läsarkommentarer med deltagare från båda sidor, men trots att inläggen var modererade av HD så beslöts det tydligen ändå att samtliga kommentarer skulle raderas. Synd, för det var intressanta diskussioner som fördes. Jag återkommer till det viktigaste senare i detta inlägg.)

Det var ungefär här jag blev intresserad av att iaktta det hela. Inte för viljan att se två grupper slå vettet(?) ur varandra eller för att jag skulle stödja någon av falangerna. Nej, snarare för att kunna ta lite bilder (jag är ju trots allt amatörfotograf), inte minst till Veckans bild, och för att med egna ögon se vad som händer. Det brukar i efterhand alltid finnas så många olika ”sanningar” när personer med motsatta politiska åsikter ska berätta om vad som egentligen hände.

Så… här kommer några av bilderna jag tog – och min version av vad som hände igår. Observera att jag hade andra engagemang på eftermiddagen, så jag gick hem runt 12.45 och var därför inte med när torgmötet övergick i en demonstration. Allt jag hörde och såg hände alltså före 12.45 och de efterföljande gripandena.

Jag var på plats vid Terrasstrapporna redan vid 11.10, eftersom vänsterfalangen hade utannonserat att de skulle samlas där 11.30 – för att senare gå till högerfalangens torgmöte på Konsul Olssons plats som skulle börja 12.00. Det hade bara hunnit samlas en 20-25 personer när jag anlände, så jag gick bort till torgmötesplatsen för att se hur ”stämningen” var där.

Där fanns desto fler personer. En 40-50 deltagare satt respektive stod och lyssnade på en kille som sjöng och spelade gitarr. Jag kände inte igen någon av låtarna, men vissa var på svenska och vissa på engelska. Åtminstone en svensk låt handlade om ”svenskhet”.

Det var nu man märkte att polisen höll på att slå en smärre järnring runt torget. Samtliga tillfartsvägar bevakades av minst två poliser och kravallstaket sattes upp. Det rörde sig polispiketer i närheten, en polishelikopter surrade i luften och så småningom kom även ett antal ridande poliser. Polisen rörde sig mellan falangerna, som för att visa upp att ”vi är på plats och vi är många, bara så ni vet”.

På plats fanns även ett antal personer med texten ”dialogpolis” på ryggen. Några talade med högerfalangen och några med vänsterfalangen, på respektive samlingsställe. Det var en rätt uppsluppen stämning på båda ställena. Båda sidor verkade skämta lite om den andra sidan – ibland med svart humor, ibland med lite mer allvar bakom orden.

För mig som, likt polisen, rörde mig fram och tillbaka mellan grupperingarna (mellan Terrasstrapporna och Konsul Perssons plats är det runt 400 meter) så kändes det lite… märkligt. På ett sätt kändes det som om båda sidorna skulle vilja sparka röven på dom andra, men på ett annat sätt så kändes inte den viljan särskilt stark. Båda sidor visste att den andra var på plats – och var de fanns någonstans. En del medlemmar från båda falangerna gjorde ibland som jag och gick på ”studiebesök”. Men inte mer än så. Inga utfall. Inte ens några viftande med knytnäven i luften och ett ”ni har helt fel åsikter” med hotfull ton.

Samtidigt rörde sig många lördagsflanörer förbi torget, inte minst längs Kullagatan. De flesta verkade inte veta varför antalet poliser växte efterhand, andra verkade inte bry sig. Jag såg en upprörd medborgare beklaga sig inför en polis över hur hans skattepengar rann iväg till ”sådan här skit”.

När klockan passerat 11.30 så hade vänsterfalangen växt till sig lite. Jag hörde hur några spioner från andra sidan kommenterade deras antal med ”de är inte fler än de är gamla”, men de var fler än så. Sist jag besökte trapporna så var där nog en 60-70 stycken. Nästan undantagslöst folk i åldrarna 15 till 25 – en åldersbedömning som även stämde in på högerfalangens deltagare, som jag tror var en 10-20 personer fler.

Antalet poliser var nu så pass stort att jag bedömde att de skulle kunna klara av situationen utan större problem. (Jag verkar lyckligtvis ha fått rätt.)

En annan grupp på plats som ständigt växte var fotograferna. Åtminstone en kände jag igen som fotograf på HD, men andra verkade vara antingen välutrustade amatörfotografer eller tillhörande någon bildbyrå (med webbadressen på tröjan eller västen). Dessa rörde sig, liksom jag, runt torget som gamar i väntan på att någon fotograferingsbart skulle dyka upp.

Jag började nästan tro att vänsterfalangen glömt bort var torget låg någonstans, för klockan närmade sig 12 utan större dramatik. Och när klockan väl slog full timme och nationalisternas torgmöte drog igång, så var det bara de närmast sörjande, fotograferna och poliserna som befann sig på torget. Några ”vanliga” medborgare var också på plats, däribland folk med småbarn och barnvagnar, men samtliga av dessa verkade mer fascinerade av polisnärvaron och av att äta glass och korv än intresserade av att lyssna på något tal.

Faktum är att fram till ungefär 12.10-12.15, när vänsterfalangen till slut tagit sig fram, så var de två största störningsmomenten skrikande småbarn och den nu enerverande polishelikoptern som låg och hovrade en hundra meter ovanför platsen. När vänsterfolket började med sina burop, slagord och andra störningsmoment så stod de på så pass stort avstånd att de inte hade någon inverkan överhuvudtaget. Så nästa gång ni vill förstöra ett torgmöte, se till att folk tar dit en massa gråtande småbarn och hyr en helikopter. Polishelikoptern blev alltså, helt otippat, den enskilt största anledningen till att torgmötestalarna inte nådde ut med sitt budskap så bra som de själva hade velat…

Så här nära, eller långt borta, var alltså vänsterfalangens deltagare: Ute vid Drottninggatan, säkert en femtio meter från torget. De stannade på denna plats i en 5-10 minuter och rörde sig sedan till nästa gata. Och sedan till nästa. Polisen hade inga svårigheter att hinna med att flytta sina trupper och på så vis se till att ingen bröt igenom avspärrningarna.

Jag läste senare i den här bloggen att vänsterfalangen tydligen fått ett ”löfte” från polisen:

Planen gick ut som sådan att polisen skulle omringa nazisternas torgmöte med kravallstaket och vi skulle få stå utanför och protestera. De gick med på att låta oss väsnas hur mycket vi ville men vi fick inte kasta föremål på nazisterna eller på annat sätt konfrontera dem. När deras manifestation tagit slut så skulle de lämna platsen och torgmötet skulle upplösas.

Detta löfte(?) bröts sedan enligt bloggaren, eftersom vänsterfalangen inte tilläts komma så nära. Jag tycker det verkar konstigt att polisen skulle ge ett löfte i förväg om att de skulle kunna komma närmare än vad de i verkligheten fick, men jag vet ju inte vad som sagts. Däremot tycker jag det är helt rätt att avståndet var så stort som det var; ett torgmöte ska, oavsett vem som håller i det, kunna hållas utan sabotage.

Det blev, trots polisens massiva närvaro, ändå en del mindre våldsamheter. Eller jag vet inte ens om jag kan kalla det för våldsamheter, snarare var det incidenter.

Den första inträffade när vänsterfalangen första gången kom så pass nära torgmötet att deras slagord och burop hördes. Ett antal personer ur högerfalangen sprang snabbt dit och skrek profaniteter och viftade våldsamt med knytnävar. Det kom väldigt plötsligt och jag tror många med mig trodde att det nu skulle bli ett stort slagsmål. Polisen reagerade snabbt, men – än viktigare – ett antal ”ledare” från högerfalangen var snabbt på plats och uppmanade med stark röst sina ”underlydande” att avstå från våldsamheter och i stället återgå till torgmötet. De lydde, men synbart motvilligt.

Denna uppmaning upprepades sedan ett antal gånger under min tid på torgmötet, ibland även från torgmötestalaren. Det var uppenbart att högerfalangen, åtminstone inte publikt, ville uppmana till några våldsamheter. Kanske delvis för att inte behöva slåss med polisen (också), kanske delvis för att få sympati från ”allmänheten” genom att visa storsinthet när de själva blev (verbalt) angripna, kanske delvis av något annat skäl. Det var, hur som helst, det enda rätta att göra.

Den andra incidenten hann jag bara se lite av. Det verkade som om några ur allmänheten som bevittnade torgmötet kom i konflikt med en eller flera ur högerfalangen. Det är detta som syns på bilden ovan. Poliserna var snabbt på plats, liksom någon eller några ur högerfalangen, för att skilja personerna åt. Inget mer än ord verkar ha utväxlats, men det räckte för att en kvinna i 40-50-årsåldern nästan skulle falla i gråt. Om hon bara bevittnade händelsen eller om hon var inblandad i den, vet jag inte. Men hon och några andra som stod i närheten hade strax därefter ett samtal med en polis, i vilket de beklagade sig över att ”sådana typer” fick ha ett torgmöte. Jag hörde polismannen svara att ”alla har rätt att föra ut sin åsikt”. Mer än så hörde jag inte, eftersom jag kände mig som om jag lade mig i om jag stod för nära.

Vänsterfalangen hade nu rört sig till den sista plats jag såg att de hade innan jag gick hem, det vill säga vid avspärrningarna i norra änden av Kullagatan. Nu kunde man även tydligt se de svarta flaggorna och ett större antal maskerade personer. Fortfarande förekom inga våldsamheter från någon sida, vad jag kunde se. Det var mest slagord, burop och fuck you-gester som gällde.

Fortfarande blev några ur högerfalangen sporadiskt provocerade, men det kom aldrig mer än till några plötsliga verbala utfall och fuck you-gester även här. Jag kunde inte heller se någon ur högerfalangen som var maskerad, om man nu inte räknar stora solglasögon och/eller baseballkepsar som maskeringar. De är i varje fall inte i samma grad döljande som palestinasjalar för ansiktet eller huvor.

Jag läste bland läsarkommentarerna att det hade förekommit ”Hitlerhälsningar” och ”sieg heil-utrop” på torgmötet, men detta var inget som jag såg – med den ständiga reservationen förstås att jag inte kunde se allt som hände samtidigt. Men jag var så pass närvarande att jag åtminstone borde ha sett något av det, om det nu var mer än sparsamt förekommande.

Inte heller från de olika talarna märktes det av några rena nazistsympatier. Det ”värsta” handlade om att Sverige håller på att bli allt mindre svenskt, att vi måste bevara vår särart, att det mångkulturella samhället är förödande och så vidare.

Faktum är att talen till stor del påminde om ett ”vanligt” Första maj-tal..! Jag förstår att liknelsen är provocerande, men ser man enbart till vad som sades (och inte vad högerfalangen, enligt deras meningsmotståndare, ”egentligen” har för åsikter) så kände jag igen mycket. Det pratades väldigt mycket om att roffarkapitalisterna har sugit ut arbetarna, att borgarpressen ljuger, att EU är ett hot mot arbetarklassen/fattiga, att globaliseringen är ond och att höginkomsttagarna och bankcheferna sitter tryggade på sina poster medan de redan utsatta lider allt mer.

Det skulle ju närmast kunna betraktas som klassisk vänsterretorik.

Till sist lite korta funderingar och reflektioner från dagen:

• Jag undrar om jag blivit uppsatt på någon lista över ”folk som ska få stryk” efter min närvaro igår. Jag såg nämligen att jag blev filmad på avstånd av både vänster- och högerfalangen. Även om jag bar på en kamerautrustning, så hjälper det inte alltid – ibland kanske rentav stjälper det. Båda sidor anser ju att pressen ljuger, att den inte berättar sanningen, att den är OND. Om man överhuvudtaget befinner sig i närheten av ett torgmöte eller en demonstration, så har man – anser säkert vissa – tagit ställning för eller emot någonting.
• Det var tråkigt att jag inte kunde följa hela händelseutvecklingen under dagen. Det hade varit ”intressant” att se när torgmötet övergick i ett demonstrationståg och när vänsterfalangerna skulle ha sina egna torgmöten och demonstrationer. Men å andra sidan var det väldigt mycket mer behagligt att sitta i solen och äta grillat, vilket var det jag gjorde. Jag sympatiserar med den anonyme läsare som skrev följande kommentar på en av HD:s artiklar om demonstrationen:

alla ni som pysslar med dessa upploppen!solen skiner, grilla lite,ta en bärs och umgås med era nära o kära istället!Alla har rätt till en åsikt oavsett hur fel alla tycker att det är!Det är därför det kallas för ens åsikt!Och klarar man inte hantera det kan man alltid spela kubb med sig själv,så kan man vara säker på att man vinner!

• Jag sympatiserar inte med någon av falangerna. Båda är extremistiska i sina åsikter och tillvägagångssätt. Båda grupper har dock rätt att framföra sina åsikter. För mig är det extremt odemokratiskt att störa någons torgmöte eller demonstration. Vi har en yttrandefrihet i Sverige som är nästan obegränsad. Om man på grund av hot, våld eller störningar inte kan använda sig av den, så är den ingenting värd. Därför är det rätt att polisen går in och säkerställer att demokratin fungerar i detta avseende. Den som har en avvikande åsikt får helt enkelt framföra denna vid ett senare tillfälle – eller göra det samtidigt, men så länge inte den andres åsikter hindras att föras ut.
• Nu väntar jag bara på att respektive sida ska utropa seger alternativt beklaga sig över att polisen hindrade dom från att ”vinna”, berätta om hur mycket ”borgarpressen ljuger”, överdriva antalet mötesdeltagare på den egna sidan och berätta Den Enda Stora Sanningen Om Vad Som Egentligen Hände.

Andra skriver om politik, första maj, 1 maj.