Om jag måste välja ut en teknisk pryl i min ägo som jag gillar mer än alla andra, så blir det förmodligen… hmm, vänta, det blir svårt. Men min Canon 5D Mark II hamnar utan tvekan långt, långt upp. Den var superdyr (och har fortfarande inte gått ner så mycket i pris sedan den kom), men den var värd varenda krona. (Eller euro, jag köpte ju den från Holland.)

Inte minst eftersom man kan filma i full-HD (1.920 x 1.080 pixlar) med den. Förvisso saknar den flertalet manuella inställningsmöjligheter på videofronten, men å andra sidan är den i grunden en stillbildskamera – som man råkar kunna filma med. Får se (och hoppas) att Canon släpper en mjukvaruuppdatering snart som ger oss användare lite mer svängrum.

Hur som helst… Här är en liten film som blev till i helgen:

Bakning Swedish Vanilla Buns from Swedish Kiwi on Vimeo.

Det är när Emelie plötsligt fick för sig att baka kanelsnäckor. Fast vi hade slut på kanel, så det fick bli med vanilj i stället. Det blev minst lika gott, kan jag meddela.

Inför den årligen återkommande scifi-mässan i Malmö 2006 blev jag kontaktad av ett antal studenter vid Linköpings universitet. De skulle göra en dokumentär om fans i allmänhet och scifi-fans i synnerhet. Eller något sådant.

Så jag, stor Star Trek-fan som jag är, ställde förstås upp på att bli intervjuad.

De kom dit, filmade mig, filmade andra och sedan hörde jag ingenting förrän ett par veckor senare när dokumentären dök upp på en cd-skiva. Sedan lade jag nästan bokstavligen ner den i en byrålåda och glömde bort den – ända tills idag, då jag började rensa ut lite bland mina saker.

Jag hoppas jag ursäktas att jag lägger ut filmsnutten på Youtube, för den är faktiskt rätt kul att titta på och värd att bevara till eftervärlden. Inte världens mest professionella hantverk, men desto roligare att titta på så här många år efteråt.

Jag finns med ett antal gånger, ståendes i min gamla Star Trek-uniform.

Jag är inte någon stor sportfantast, men det är oftast kul att titta på olika sporter. Curling är en sådan sport som jag finner både spännande och imponerande. Faktiskt!

Av olika anledningar, inte minst för att jag ”plötsligt” fick ett överbetalt jobb, så skaffade jag ett säsongskort på Olympia till mig och min gode vän Tobias. Igår var det säsongsstart för HIF när de mötte Göteborg. Tyvärr kunde inte Tobias gå, men Emelie gjorde mig sällskap och satt och frös ihop med mig på läktaren.

Självklart var jag tvungen att ta med kameran, så här kommer några bilder som jag tog igår.

HIF:s målvakt Pär Hansson var riktigt duktig. Jag tänker alltid på Gordon Stewart i Buster-serien ”Greppet direkt” när jag ser bra målvaktsinsatser.

Hmm, det ser nästan ut som om IFK:s Pontus Wernbloom (nr 19) blir fälld av HIF-aren, men det handlar nog mer om att han vill komma åt bollen. Haha!

Det var dock inte alla i HIF som var övertygade om målvaktens klistriga handskar. Då blev det till att försöka nicka bort bollen själv i stället.

Eller varför inte göra en sådan här… eh, manöver på motståndarnas målvakt? Exakt vad HIF:aren är ute efter här har jag ingen aning om.

Flera av spelarna vill tydligen ställa upp i nästa upplaga av Let’s Dance.

Vissa spelar på bollen, andra spelar på Henke.

Till slut fick även IFK Göteborg vara med och försöka göra mål.

Jag har sett sådana här poser tidigare på sportbilder, men jag kan fortfarande inte förstå att man kan ha benet på det viset. Det ser ju helt… snett ut. Skevt. Titta bara på hur foten är böjd mot marken! Och så lyckas ändå spelaren få till ett hyfsat bra skott. Förstår inte.

IFK Göteborgs målvakt var också bra. Att han inte tog straffen har jag full förståelse för; straffar gör verkligen skäl för namnet.

Synd att jag inte tog den här bilden en millisekund senare – då hade jag fått en klassisk ”bollen har blivit huvudet på spelaren”-bild. Eller nja, så där vidare klassisk är den väl inte.

Jag minns inte om det här är före eller efter bollen har träffat, men det ser i alla fall ut som om båda antingen gör sig beredda för att få en hård boll i huvudet eller precis har fått smaka det hårda lädret.

Ännu en Göteborgare som hellre kramas med HIF-are än spelar på bollen. Jaja, vi har alla våra intressen.

Inte den snyggaste bilden på varken Henke Larsson eller Gustav Svensson, men så går det när man blir avbildad på 1/800-dels sekund.

Förutom att ta bilder så kan jag även filma med min ”stillbilds”kamera. Det går åt massor med minneskortsplats och batteriet sugs ut snabbare än man hinner blinka, så jag använder bara filmläget om det är något väldigt särskilt.

Igår var det två saker jag fick med: Avsparken och straffen. Finns att beskåda här nedan:

Klicka på filmen och sedan på HD-knappen när ni fått upp filmen i Youtube, så kan ni se den i högre upplösning.

Media skriver om matchen här, här, här och här. En kortfilm på IFK-klacken (som var mycket bättre än HIF-klacken) finns i den här bloggen.

Fem dagar har gått sedan jag började med mitt test. Jag tänkte därför göra en liten uppdatering om hur det har gått hittills.

Jag har under perioden kört tolv olika tågsätt. Vissa har jag kört fram och tillbaka på en sträcka (till exempel Malmö till Ängelholm och tillbaka) och då har jag bara räknat detta en gång.

Musse och Gud har därför fått ”påverka” sex tågsätt var. Och det har dom klarat med glans, tycker jag.

Samtliga tågsätt har haft full traktion och inga avstängda bromsar, vilket faktiskt har förvånat mig lite. Den allmänna uppfattningen bland tågpersonal (både lokförare och ombordare, eller train managers som de sistnämnda numera ska kallas) tycks annars vara att det ofta är sådana fel på tågen. Men hittills inte en enda av de jag har haft. Har jag haft tur eller… gudomlig hjälp?

Däremot har jag haft en del avstängda dörrar, men aldrig mer än en dörr per tågsätt. Detta är inget som påverkar driften så mycket, utan är mer ett irritationsmoment för passagerarna som ”alltid” finner sig stå vid ”fel” dörr och tvingas gå tio meter extra. Däremot spelar det förstås roll när man kör i rusningstrafik och man måste ha samtliga dörrar i bruk för att av- och påstigningar ska ske så snabbt och smidigt som möjligt.

Till sist har jag även kollat hur bra jag har kunnat hålla tiden under den här perioden. Här är jag inte lika förvånad: Jag har varit i tid, eller till och med före tiden, i 11 av 12 fall.

Det är så jag uppfattar mig själv: Jag kommer, i mer än 90 procent av fallen, fram i tid med mina tåg. Faktiskt! Såvida inte något exceptionellt inträffar, till exempel att vi får några bråkiga resenärer som försenar avgången, eller jag alltid hamnar bakom godståg så kommer jag fram i tid i de allra flesta fallen. De två främsta anledningarna till att jag blir sen är att bromsar är avstängda (vilket gör att jag oftast måste hålla en lägre hastighet) och att jag tar över tåg som är sena från Danmark.

Fast notera nu att jag enbart har räknat om jag är i tid till slutstationen. Under resans gång drabbas man ofta av småförseningar mellan stationerna. Detta kan bero på att det är ovanligt många som vill gå av eller på en viss station (Lund är ett känt exempel) eller att tidtabellen helt enkelt är för snävt skriven (att nå Gunnesbo i tid efter Lund är fysiskt omöjligt om man inte kör före utsatt avgångstid). Men dessa småförseningar rör sig inte mer än om kanske en eller två minuter och det kan man, om allt annat går som det ska, köra in efter en, två eller fler stationer.

Som exempel kan jag nämna gårdagen, då tåget var för sent just från Danmark. Sedan var det ont om plats i Lund, vilket gjorde att jag fick vänta ytterligare. Vi gick därför runt 4 minuter sent från Lund. Men när jag kom till Helsingborg var jag en minut före tidtabellen. Resultatet av lite mer ”aggressiv” körning, där inbromsningen inte är lika behaglig som annars, och en tidtabell med lite inbyggd luft.

Nu ska vi se om gudarna är med mig resten av månaden också.