För en månad sedan berättade jag om mitt projekt ”Mickey Mouse vs God”, i vilket jag skulle ta reda på vem som bäst skulle besvara mina böner: Musse Pigg eller Gud (den abrahamitisk-kristna varianten). Bönerna gällde tre områden inom mitt arbete som lokförare: Bromsar, traktion och dörrar. När jag tog över ett tågsätt, så bad jag varannan gång en förbön till Musse och de andra gångerna till ni-vet-vem.

Nu har jag kört färdigt tåg för april och det är därmed dags att sammanställa och rapportera. Och tja, resultatet ser ni redan i rubriken…

Under månaden har jag bett förbön för 42 tågsätt (jag räknar för enkelhetens skull även multipelkopplade tågsätt som ett enda), där Musse och Gud fick ”hand om” vars 21 stycken. De fick alltså lika stor chans att visa vad de gick för.

Först traktionen (eller motorerna). De har gått för full kraft i hela 40 av de 42 fallen. Endast två gånger har jag kunnat skriva upp någon avvikelse – och då delade Musse och Gud på varsin.

Sedan bromsarna. Här är jag lite förvånad. Min känsla efter perioden var att jag drabbats av avstängda bromsar ”normalt ofta”, men i så fall är det inte så illa som jag minns. Endast 6 tågsätt har haft avstängda bromsar, vilket gör att runt 86 procent av tågsätten har varit felfria i detta avseende. Det märkliga(?) är dock att det var Gud som ”ansvarade” för samtliga dessa avstängda bromsar..! Varje gång jag åkallade Musses kraft, så lyssnade han. Stor fördel Musse här alltså.

Och så dörrarna. Här gällde det att ha så få avstängda dörrar som möjligt. Musse misslyckades med 5 dörrar, vilket även Gud gjorde.

Jag bad faktiskt om en sak till, nämligen att mina bundsförvanter skulle se till att jag kom fram i tid. Det är förvisso svårare att råda över, eftersom man påverkas så mycket av hur andra kör och andra omständigheter, men samtidigt… har man gudakrafter så har man. Här var Musse och Gud lika bra på att se till att mina tåg kom fram till slutdestinationen i tid – ibland till och med före tidtabellen.

Eller de var lika bra – ända tills min sista körning igår (onsdag) då Gud hade ansvaret för mitt tåg från Malmö till Helsingborg. Det blev åt skogen från början. Det började med att SJ:s Öresundståg mot Göteborg fick tvärstopp efter bara 100 meter, på grund av något problem som gjorde att tåget nödstoppades gång på gång. Och det stannade så illa att nästan halva Malmö C blev instängt – däribland mitt tåg. Det tog 22 minuter innan jag lyckades klämma mig ut. Ingen bra början.

Det blev inte bättre av att pendeltåget kommit ut precis före mig, så han låg framför mig hela vägen till Landskrona. Därmed lyckades jag inte köra in en enda sekund av förseningen; tvärtom blev jag ytterligare tre minuter försenad. Och som om inte det vore nog, så blev det förstås växelfel i Helsingborg (och annorstädes) som gjorde att vi blev ännu mer försenade. Totalt 31 minuter försenad kom jag till Helsingborg. Och det var på Guds pass, vilket gjorde att hans insats på denna punkt blev synnerligen undermålig.

Därmed finns det en klar vinnare: Musse! Grattis, grattis!

Jag har fler (smått meningslösa) projekt på gång, men nu är det alldeles för varmt för att sitta vid datorn så jag får berätta om det en annan gång. Må Musse vara med er på er tågresa!

Min kära iMac har tjänat mig väl sedan den där lyckliga höstdagen 2007 då jag fick den hemlevererad. (Det är lite märkligt när man köper direkt från Apple – att man måste få hem den med bud. Det går inte att hämta ut den på Posten eller liknande. Bra service på ett sätt, men ganska irriterande eftersom de alltid råkar komma när man inte är hemma.)

Efter att ha kört mitt gamla tröskverk (hemmabyggd pc med Windows XP)  i botten, var det dags att skaffa en ny stationär dator. Jag hade redan förförts av MacBook Pro, så att det skulle bli en Apple-dator av något slag visste jag redan. Apple har bara ett begränsat utbud av datorer (en medveten och hyfsat framgångsrik taktik), så jag hade att välja mellan Mac Mini, iMac och Mac Pro.

Mac Mini är liten och väldigt smidig, men har inte tillräckligt bra prestanda för mina krav. Mac Pro är Apples enda utbyggbara modell, men är i proffsklass och kostar därför därefter. iMac däremot är relativt kraftfull, men tar upp minimalt med skrivbordsyta. Den är dessutom… vacker.

Så det blev en iMac – med lite bättre grafikkort och lite större hårddisk än standardmodellen.

Jag blev positivt överraskad. Trots att processorn var långsammare än i mitt hemmabygge (2,4 mot 3,0 GHz) och grafikkortet inte heller var lika kraftfullt, så kändes ändå Macen snabbare. Det var ett helt annat flyt i operativsystemet. Dessutom var den tyst. Sjukt tyst! Trots att jag utsatt den för riktiga kraftmätningar ibland så har jag nog aldrig hört fläktarna mer än som mjuka viskningar.

Faktum är att jag lätt hade kunnat behålla datorn ännu en tid, om jag nu inte bestämt mig för att jag behövde större skärmyta och ett bättre grafikkort med tanke på mina fritidsintressen (foto och video). Så jag köpte en ny iMac, den här gången med 24″ i stället för 20″.

Och nu ligger min iMac, nyformaterad och fin, ute på Tradera. Auktionen finns här.

För att visa att datorn verkligen fungerar, och för att visa lite av vad den klarar av, så har jag gjort en liten ”reklamfilm” där allt är gjort på datorn ifråga:

(Glöm inte att man kan se filmen i högre upplösning genom att klicka på HD-knappen.)

Reklamfilmen satte jag ihop på en kvart ungefär, men jag måste säga att jag är nöjd med resultatet. Visst hjälper det att jag hade ett väldigt bra grundmaterial (det är filmat med min 5D Mark II-kamera), men det smidiga arbetssättet i iMovie ‘09 och de snygga effekterna/övergångarna gjorde jobbet enkelt. Hela iLife-paketet är i sig en stor anledning till att skaffa en Mac – för det ingår gratis med nya Macar.

Så, slut på datorsnacket nu. In och börja bjud på min dator i stället.

Att skriva dagligen i en blogg tar lite för mycket tid och energi. Därför blir det inte så mycket skrivet här som det kanske skulle ha blivit. Men det är kul när det smattrar till, så jag behåller den ändå.

Däremot är jag bättre på att ”mikroblogga”.

Alla som använder Facebook tycker nog som jag: Det är folks statusuppdateringar som är roligast att läsa (och kommentarerna på dessa). Det blir som en sorts mikroblogg att i en kortare eller längre mening berätta om vad man gör, är, känner eller tycker för tillfället.

Twitter har verkligen tagit fasta på detta. Genom endast 140 tecken måste man lära sig att uttrycka sig hyfsat kondenserat. Ungefär som i ett sms, men mer utmanande.

Ändå, eller kanske tack vare det, är det många som använder Twitter. Inte bara privatpersoner som klagar över att bussen är sen med flera minuter. Även kändisar ”twittrar” (paret Demi Moore och Ashton Kutcher är två av många) och känner nöje i att berätta om sitt liv och leverne för de som orkar lyssna. Och företag (bland annat SF Bio) kan berätta om sina nya produkter och liknande.

Jag blev själv inlockad i det av Mattias och kan nu inte sluta. Så… följ mig på Twitter – och varför inte börja twittra själv?

Vissa saker är så otroligt förutsägbara. Som när man passerar de där väldigt, väldigt irriterande abonnemangsförsäljarna från Tele2, Telenor eller what have you. Man undviker ögonkontakt, går en omväg, snabbar på stegen – men så ändå lyckas de komma tillräckligt nära för att yttra sitt ”Hej, vilken operatör använder duuu?”…

En annan sak är kommentarer på nätet. Vissa uttryck är ständigt återkommande (n00b, pwned, ftw, lol etc) eftersom de (fortfarande) är lite coola att slänga sig med och har blivit en del av ”språket”. Men ännu mer intressant är det att vissa diskussionstrådar verkar upprepas i oändlighet.

Exempelvis är det på vissa ställen ”populärt” att göra den första kommentaren på ett inlägg/videoklipp. ”First post!” dyker upp – och är oftast enda innehållet i den kommentaren. Därefter kommenterar någon hur ocoolt det är att skriva just ”First post!”, varpå en tredje person felaktigt gissar person nummer tvås sexuella läggning, varpå person nummer två ger tillbaka i ytterligare ett inlägg genom att i sin tur hävda att person nummer tre gillar att oralt tillfredsställa medlemmar av det egna könet. Och så vidare, och så vidare.

Detta fenomen har nu fångats i en musikvideo, som jag bara måste – och FTW – lägga ut här till allmän beskådan:

Träffsäkert så det sjunger om det. LOL!