Varje gång jag jobbar sent och går förbi SJ:s nattåg, så tycker jag det ser så mysigt ut.

Tänk att få hoppa på och sedan vaggas till sömns av tågets gång.

Nu ska jag köra mitt eget myståg, det sista för idag. Det är inte lika coolt som ett riktigt tåg med lok och vagnar, men det är bra ändå.

Malmö C håller på att bli rökfritt, en bit i taget.

Egentligen skulle Banverket ha infört rökförbud på hela stationen, men eftersom perrongerna ligger under ett tak med bara tre väggar, kan inte utrymmet anses vara ”inomhus” i lagens mening.

Så lösningen just nu är dessa rökrutor som nyligen invigdes:

(För er som inte förstår rubriken, se denna länk.)

Jag förstår inte riktigt folks motstånd till att tvätta. Visst, det är väl inte världens roligaste sysselsättning, men det är i alla fall oändligt mycket smidigare nu än det var för 100 år sedan.

Nu är det ”bara” att sortera tvätten rätt, lägga den i en maskin, fylla på med tvätt- och sköljmedel, och sedan trycka på en knapp. En knapp timme senare är det tvättat och bara att lägga i torktumlaren eller hänga i torkskåpet. Under tiden kan man hitta på vad man vill. Superbra.

Det enda som inte är superbra är föreningens torktumlare:

Det här är Electrolux T3190, den i särklass sämsta torktumlare jag stött på under min karriär som professionell tvättare.

Den misslyckas ständigt med att få tvätten torr. Jag har försökt med alla inställningar – allt från att sätta tiden manuellt till att utforska de olika torkprogrammen – men ändå är det rejält fuktigt i kalsongerna när den ”är klar”. Och vi vet ju alla hur kul det är att gå omkring med fuktiga kalsonger. Va? Va?!

Jag kan bara anta att detta beror på ena eller båda av följande: 1) Torktumlaren är trasig. 2) Torktumlaren är felkonstruerad.

Det uppsamlingskärl som finns längst ned, och som tydligen är tänkt att ta hand om luddet, innehåller förvisso en del ludd men också rätt mycket vatten. Och när jag har undersökt maskinen lite närmare, så verkar det som om det inte finns något bra ställe för fukten att ta vägen. I stället går den runt, runt i maskinen tillsammans med tvätten – och det verkar vara ren tur att den så småningom, efter minst ett dubbelt torkprogram, får tvätten så torr att den åtminstone går att ta upp i lägenheten.

Tror jag får prata med föreningen och be dom undersöka saken. Detta är ett i-landsproblem jag vill slippa i fortsättningen.

Carl Barks blev 99 år. Jag träffade aldrig honom, men tack vare hans många berättelser och teckningar har jag fått träffa på många märkliga och roliga figurer.

Det var han som uppfann Ankeborg. Det var han som skapade Björnligan, Oppfinnar-Jocke, Joakim von Anka och många andra i Disney-universumet.

I början av 2005 fick jag, som mångårig Kalle Anka-prenumerant, ett erbjudande om att samla på något som hette ”Carl Barks samlade verk”. Titeln ljuger inte; här finns tio boxar med totalt 30 volymer med runt 6.500 sidor serier och 1.500 sidor med redaktionellt innehåll (introduktioner, biografi m.m.). En riktig guldgruva för oss som älskar Carl Barks.

De tio boxarna har kommit ungefär var fjärde månad, så det var först i slutet av förra året som jag fick den tionde och sista boxen. En rejäl samling att ha i bokhyllan!

Upplagan är begränsad, vilket gör att jag är en av 2.000 personer i Sverige som äger samlingen. Som bevis för denna ”bedrift” fick jag idag följande med posten:

I denna finns dels ett antal omslagsbilder (format större) av Carl Barks, dels ett officiellt ägarbevis från förlaget som intygar att jag innehar en komplett samling.

Det tog sin tid och kostade en rejäl slant, men det var det värt. För till skillnad från många andra samlare (skulle jag tro), så kommer den här samlaren att faktiskt läsa alla serierna. Några av dem för säkert tionde gången.