Det fanns en tid då jag ville avskaffa kungahuset. Maken till otidsenlig institution, odemokratiskt påhitt och påtvingade regler kunde jag inte finna.
Tills jag en dag började tänka lite längre än till enkla floskler. För de kändes som just floskler – och sådana gillar jag inte. De är… alldeles för enkla att använda. För enkla att debattera med.
Det är väl därför som jag ogillar samtidigt som jag avundas vänsterfolkets retorik; När det mesta delas in i ”vi och dom”, när allt antingen ska ”krossas” eller hyllas, när alla problem skylls på en sida (”kapitalisterna”) och alla lösningar finns hos en annan sida (”arbetarna”) – då behöver man inte längre tänka. Bara skriva klatschiga slagord på plakat och/eller skrika dessa.
Inbjudande enkelt. Intellektuellt åt skogen.
Det var därför jag började ifrågasätta mina egna republikanska tankar. Vad ville jag mest? Att kungahuset skulle avskaffas eller att republik skulle införas?
Jag insåg att det var först och främst kungahuset jag ville åt. Att någon skulle vara kung eller drottning över ett folk var inte lika farligt som det faktum att personen ärvde sitt ämbete. Ungefär som att statsministerns son eller dotter skulle vara den lagliga efterträdaren. Dessutom på skattebetalarnas bekostnad (detta upprörde mig nästan mest). Och så hade kungen straffimmunitet; det gick alltså inte att åtala eller straffa kungen om han skulle begå något brott!
Men ett efter ett föreföll dessa argument inte vara lika starka som jag först ansett, särskilt inte tagna var för sig:
Kungahuset kostar pengar.
Ja, monarki kostar pengar. Men en republik kostar också. Dessutom går en betydande del av ”monarkipengarna” till att underhålla och värma upp byggnader som vi ändå skulle ”haft på halsen” i en republik. För det är väl ingen som menar att vi ska sälja ut våra kungliga slott?
Kungen/drottningen ärver sitt ämbete.
Ja, det är poängen i en arvsmonarki. För egen del kan jag känna att en valmonarki (som vi hade långt tillbaka i tiden, före Gustav Vasa), där folket väljer vår kung eller drottning, skulle vara bättre. Men samtidigt är det så vi har det även idag, om än väldigt indirekt. Kungen/drottningen sitter nämligen inte på tronen ”av Guds nåde”, utan (sedan 1975) av folkets nåde. Det är folket som bestämmer vilket statsskick vi ska ha och hur det ska fungera – och därmed bestämmer vi även vem som ska inneha ämbetet.
Kom ihåg att folket inte heller väljer statsministern i direktval. Han/hon väljes av riksdagen, som i sin tur är vald av folket.
Skulle det då vara okej om riksdagen bestämde att Reinfeldts barn ska ärva statsministerposten? Nej, det tycker jag inte – av tre skäl: 1) Statsministern innehar en reell politisk makt. 2) Statsministerns politiska tillhörighet måste spegla den regering som han/hon ska leda. 3) Statsministern måste kunna avsättas/bytas ut fortare än vad som är möjligt att göra med en kung/drottning.
Victoria tvingas be kungen och regeringen om lov för att gifta sig.
Ja och nej. Ja – om hon vill vara säker på att behålla sin kungliga titel och sitt ämbete. Men annars är hon givetvis fri att gifta sig med precis vem hon vill. Och det har andra prinsar och prinsessor (inte minst i andra länder) också gjort under åren. Något reellt tvång är det alltså inte fråga om.
Kungen/drottningen måste tillhöra en viss religion.
Det stämmer. De måste vara protestanter. Fast precis som i fallet med giftermål så spelar detta ingen roll – vill vederbörande konvertera till islam eller rentav bli ateist, så går det.
Kungen/drottningen har straffimmunitet.
Det stämmer. Och det är något jag skulle vilja ändra på. Självklart ska ingen medborgare stå över lagen; den som begår ett brott ska också kunna åtalas, dömas och straffas för detta. (Faktiskt vill jag inskränka diplomaters straffimmunitet också.) Men det går alldeles utmärkt att ändra på detta utan att för den skull ta bort hela monarkin.
När jag väl hade avväpnat dessa, som väl får räknas till de starkaste argumenten mot monarki, så kändes det plötsligt inte lika intressant att rapa ur mig floskler om att införa republik.
Men det hindrar förstås inte andra från att göra det.
Så sent som igår läste jag en text på Sydsvenskans kultursida om ”Den farliga förlovningen”:
Om det är självklart att en prinsessa fritt ska få välja make, varför ska hon då inte också, borde man fråga sig, tillerkännas andra självklara rättigheter: rätten till ett fritt valt yrkesliv, rätten att själv välja var hon vill bo, rätten att själv välja religion och så vidare?
Ni ser, samma gamla argument som dessutom inte stämmer. Victoria får själv välja vem hon ska gifta sig med, vad hon ska jobba med, var hon ska bo, vilken religion hon ska tillhöra ”och så vidare”. Bara för att samma argument upprepas otaliga gånger, gör det inte mer förenligt med verkligheten.
Vidare i artikeln:
Monarkin är i dag formellt maktlös, politiskt avlövad. Det förra seklets nonaggressionspakt mellan kungahuset och kanslihuset har spelat ut sin roll. Det betyder dock inte att kungen och hans hov saknar reell makt. I vissa avseenden har kungahusets möjligheter att utöva inflytande snarast ökat. Den samtida monarkins maktbas är intimsfären. Dess allierade är massmedierna. De makthavare dagens Victoria leende tvingas ta emot kommer inte från arbetarekommunerna utan från tidningarna och tv-kanalerna. De kungligas huvuduppgift är att iscensätta familjeliv. Redan där utövar de avsevärd makt. Den makt som ligger i ideal- och normbildning.
”Den makt som ligger i ideal- och normbildning”… Hahaha! Oroar sig kulturskribenten för att antalet giftermål ska öka lavinartat? Att fler unga kvinnor ska kräva diamantringar? Att folket ska börja baka samma sorts kakor som hovet?
Bah. Som vanligt ordbajseri från kulturfolket. Och samma gamla floskler nu som då.
Andra skriver om kungahuset, Daniel Westling, bröllop, monarki och republik.
Bildbevis!
Ernst Kirchsteiger har blivit sedd i förstaklasskupén på väg från Ängelholm mot Göteborg. Dagens kändisscoop från tågvärden ombord.
Senaste kommentarer