Någonstans måste jag ha en lycklig stjärna, för jag har än så länge lyckats undvika att jobba de värsta dagarna. Dagarna då kontaktledningar rivs ned, strömavbrott inträffar eller – som nu i kväll – transmissionsfel i hela södra Sverige.

Fast visst, för några dagar sedan var det signalfel mellan Önnestad och Karpalund utanför Kristianstad, vilket gav en försening på drygt tio minuter. Och igår var det rälsbrott i Varberg, vilket gjorde att jag fick köra i max 10 km/h genom hela stationsområdet. Det var många och långa minuter…

Längre känns det förstås för passagerarna, som hoppas att just deras resa mellan A och B ska förflyta utan problem.

När jag läser kommentarerna på Sydsvenskan, så märker jag att en betydande del av frustrationen verkar bero på dålig eller utebliven information. Det är ju en sak att något går sönder (det kan det tyvärr alltid göra), men en helt annan sak om man inte får reda på vad som har hänt eller vad som ska hända.

Där kan jag bara svara för mig själv. Enligt DSB Firsts interna föreskrifter så ska jag som lokförare informera passagerarna ganska omedelbart när någonting händer – och sedan en gång varannan minut, även om det inte finns mer att säga.

Det är lite svårt att leva upp till alla gånger. Jag måste ju först och främst själv få reda på vad som hänt; det kan gå många minuter innan jag kommer fram till Banverket eller till den egna driftledningen. (Även om företaget kan skicka ut mass-sms till alla anställda om vad som hänt, så krävs det ibland ändå personliga samtal för att veta vad som gäller för mitt eget tåg.) Sedan måste någon fatta beslut om vad som ska göras. Efterhand som situationen förändrar sig så förändras även informationen och åtgärderna.

Lägg därtill, i dagens händelse, att allt detta händer inom södra Sverige. Det är ett område som (ur järnvägens synvinkel) sträcker sig upp till Halmstad, över mot Mjölby. Det är många tåg, många stationer och många resenärer. Det tar helt enkelt tid att 1) ta reda på vad som har hänt, 2) bedöma hur länge felet kan uppstå, 3) informera både personalen och alla passagerare och eventuellt 4) kalla in reservbussar.

Någon resenär hade skrivit ”Och det är för tusan bara att producera nya bussar så resenärer kan ta oss hem.” Nej, det är det inte. Det står inte hundratals med bussar på standby i fall någonting skulle inträffa. Med tanke på att ett enda Øresundståg tar drygt 220 (sittande) passagerare, så krävs det rätt många bussar för att kunna ersätta tågtrafik av den här magnituden.

Man kan inte heller ringa bussbolagen direkt när någonting händer och be dom komma ut. Vissa fel är ganska snabbt avklarade. Andra fel borde vara snabbt avklarade, men drar ut på tiden. När ska man då kalla ut bussar? Ibland tar det helt enkelt längre tid för bussen att komma ut än det tar för problemet att lösas.

Så jag beklagar, men ibland skiter det sig ordentligt och då finns det inte så mycket man kan göra – särskilt inte som lokförare.

I morgon ska jag förresten köra till Göteborg. Trevlig stad, även om jag som mest bara brukar se Centralstationen. Jag hoppas på fritt spår och noll ställverksproblem.