Då var första arbetsdagen, eller jag kanske ska säga arbetsdygnet, med DSB First avklarad.

Media har förstås tagit upp bytet av tågoperatör. Bland annat skriver Sydsvenskan om hur rörigt det blev när ett tåg kom in på fel (och avstängd!) plattform, vilket även Sydnytt tog upp.

Men hur upplevde jag det som lokförare? Läs vidare…

Först och främst kunde vem som helst räkna ut att det skulle bli problem även efter att SJ lämnat över ansvaret till DSB First. Vissa saker (t.ex. för få spår) är inget som får sin lösning bara för att det kommer en ny operatör på banan. Andra saker (t.ex. söndriga tågsätt) tar också tid att fixa, oavsett hur bra inställning man än har.

Till detta kommer rena inkörningsproblem: Nya rutiner som ska sätta sig, borttappade lösenord till nya system… Kan något gå fel, så brukar det också göra det.

Men överlag upplevde jag det som att det funkade okej. Inte bra, inte perfekt, men rätt okej. Utom en sak, men den kommer vi till.

Mitt första arbetspass sträckte sig över ett dygn. Det hade tidigare talats om att det i princip inte skulle finnas några överliggningar på DSB First (”målet är att alla ska få sova i sin egen säng”), så därför var det en smula förvånande att första arbetspasset innehöll just en överliggning! Men visst, får man inte tillräckligt med lokförare på en viss stationeringsort, så förstår jag att det måste till sådana här lösningar. (Min teori är annars att det finns lokförare som älskar att få bo på hotell och kanske komma ifrån frugan/gubben ett tag, med traktamente och allt, och därför pushar på att överliggningarna ska finnas kvar.)

Först några rundor ”17-tåg”, tågen som stannar överallt (utom mellan Malmö och Lund) mellan Malmö och Ängelholm, och sedan upp till Karlskrona för att lägga mig. Ner i säng vid 21.40 och sedan upp igen vid 05.30. Mycket bättre tider än jag haft tidigare. Dessutom fick jag denna dag dubbel frukost: Först den på hotellet och sedan en frukostpåse som trafikbolagen bakom Øresundstågen delade ut dagen till ära.

Allt flöt på tills jag kom till Bromölla. Jag fick ingen körsignal, så jag ringde till fjärrtågklareraren i Malmö. Det tog nog en och halv minut innan jag fick något svar. Därefter tog det ytterligare drygt 40 sekunder innan signalen slog om. Oklart varför, men det är sånt här som händer och som man som förare inte har någon kontroll över. Det enda jag kunde göra var att informera de resande, vilket jag gjorde.

Nu gjorde inte den här förseningen så mycket, eftersom vi har god tid i Kristianstad där vi byter tågände och ibland även (vilket skedde idag) kopplar ihop med ytterligare ett tågsätt. Så vi var i tid till Hässleholm.

Det hade vi inte mycket för, eftersom jag tvingades vänta på att ett X2000-tåg släpptes iväg mot Malmö före mig. Jag tror jag har nämnt det tidigare, men det tål att nämnas igen: De kan visserligen gå i 200 km/h som snabbast, men de är otroligt långsamma på att accelerera – särskilt när de har ”för många” vagnar. Det hade den här…

Detta gjorde dels att vi inte kom iväg förrän två minuter efter utsatt tid, och dels att jag tvingades hålla ner hastigheten i väntan på att ”X-et” skulle komma så pass långt före mig att vi fick tillräckligt många blocksträckor mellan oss (annars riskerar jag att behöva sakta ner flera gånger eftersom framförvarande tågväg inte är fri).

Ändå kom vi i tid till Lund, där samma sak händer igen: Ett X2000 släpps iväg före… Jag vet inte om det var samma tåg eller inte, men det tog sin tid innan vi dels kunde köra och dels komma upp i hyfsad hastighet.

Så varför släpptes då X-et ut före? Den frågan kan bara fjärrtågklareraren svara på. Men det måste inte nödvändigtvis vara ett dåligt beslut – bara ett nödvändigt beslut. Ibland händer det till exempel att godståg (som normalt inte får köra fortare än runt 100 km/h) släpps ut och därmed orsakar en del förseningar. Men godståget måste ju också få köra någon gång! Det kunde vara så illa att om inte godståget hade släppts ut på banan just då, så hade det fått vänta i kanske en halvtimme eller mer innan en bra ”lucka” uppenbarade sig – samtidigt som andra tåg tryckte på bakifrån. Då får man fatta det impopulära beslutet att släppa ut ett godståg mitt i rusningstrafiken, eftersom konsekvenserna av att inte göra det hade blivit värre.

Detta sagt för att ni ska förstå att det inte alltid är något lätt jobb att sitta och dirigera tåg på Banverket. De gör förstås misstag ibland (det gör alla) och det är otroligt irriterande, men ibland gör de saker för att de måste. Vi har långtifrån tillräckligt med räls och plattformar.

Nåväl, tillbaka till nutid (eller snarare till tidigare idag). Jag hade kört in en del av förseningen från Lund, men kom ändå inte i tid till Malmö. Jag blev stående, tillsammans med tre andra tåg, utanför Malmö C för att vänta på att få köra in. Oklart varför, men jag såg senare att det var en hel del förseningar just från/till Malmö idag och sånt gör att det intrikata tidtabellspusslet faller i bitar. Ännu en sak som jag som förare inte kan göra något åt, mer än att informera passagerarna.

Därefter hade jag knappt en timmes paus i Malmö, som jag tillbringade på DSB Firsts huvudkontor i Malmö. Det märks hur bortskämd jag blivit av att vara anställd på SJ, som ju har sina lokaler på stationen. I stället för att gå direkt från perrongen in i värmen, fick jag dra ner mössan över öronen och vandra de några hundra metrarna förbi Malmö Börshus.

Väl där kändes det som om det var lite dagen efter. Många tomma kartonger, folk som käkade resterna efter gårdagens smörgåstårta och anställda som hade sin familj på studiebesök. Det är väldigt fräscha lokaler och helt öppet in till den administrativa delen, så det är en god ”vi-känsla”.

Dessutom gillar jag företagets it-system. Genom en särskild hemsida, som tyvärr än så länge bara verkar kunna nås via intranätet, kan jag söka på tågnummer och se exakt vilka som ska jobba ombord på det tåget. Både lokförare och ombordpersonal, komplett med namn och mobilnummer och om de bara jobbar en viss del av sträckan. Dessutom ser jag numret på tågsättet/-en, varifrån de har kommit och vad som ska hända med dom senare. Nu fattas bara möjligheten att, som i SJ:s Tydalsystem, skicka sms direkt till personerna.

Sista biten av mitt arbetspass var en baggis. Tåget från Danmark var försenat, så pass att driftledningen beslutade att sätta in två vagnar från bangården i Malmö för att det åtminstone skulle gå i tid därifrån. Så jag kunde rigga upp och fixa i lugn och ro före avgång. Tåget jag körde gjorde bara uppehåll i Lund och Landskrona före min Helsingborg (där jag klev av) och det brukar sällan vara några problem, ens om någon broms är avstängd eller någon traktionsmotor har lagt av.

Sedan blev det drygt en timmes paus i Helsingborg i väntan på att jag skulle växla ner ett tågsätt till Köpenhamnståget. Det var nu snart som jag skulle bli riktigt irriterad och besviken på en kollega.

Jag tog ett tågsätt från bangården i Helsingborg och växlade ner detta till spår tre under Knutpunkten. Detta stod sedan och väntade på att tåget från Göteborg skulle komma norrifrån och koppla ihop sig med ”mitt” tågsätt. I uppgiften ingick att stanna kvar och rigga upp när tågsätten väl var hopkopplade, så att den andre föraren i princip bara skulle gå fram, sätta sig och börja köra.

Det andra tåget anlände ungefär 13.08 och avgångstiden var 13.10, så det fanns ingen marginal överhuvudtaget att räkna med. Så fort vi var hopkopplade fixade jag med allt som skulle fixas med och var i princip klar när den andre föraren kom fram.

Där är egentligen mitt pass slut, men jag brukar alltid vänta tills tåget har kört iväg i fall någonting oförutsett händer.

Allt var klart för avgång, så jag begärde tågväg i manöverskåpet på plattformen för att skynda på avgångsproceduren. (När två tågsätt ska kopplas ihop i Helsingborg så måste avgångssignaleraren efter lyckad manöver begära tågväg ut, för att lokaltågklareraren ska veta att allt är klart och tåget kan gå iväg – detta för att undvika att andra tåg hindras köra in/ut om det nu hänt någonting, eftersom en lagd tågväg kan vara i vägen för andra.)

Körsignalen kom ganska omgående, men… jag såg inte till någon avgångssignalerare. Jag såg två tjejer i uniform som pratade med varandra och trodde att det var dom som inte observerade hur mycket klockan var. Nej, de hade precis gått av sina pass och lämnat över till de andra på tåget. Men var någonstans var dom?

Klockan tickade, signalen var grön och lokföraren väntade bara på avgångssignalerarens besked om att stänga dörrarna. 160 meter tåg med passagerare stod otåligt kvar vid perrongen – helt i onödan, verkade det som.

Inte bara verkade – det var helt i onödan. För en bit in i tåget, där tågsätten kopplats ihop, såg jag två figurer hålla på att ställa upp gaveldörrarna (som ska vara öppna för fri genomgång i tåget). Jag knackade på rutan och pekade på klockan, men de fortsatte ändå med vad de höll på med..!

Snart var de klara och en man kom ut. ”Varför stänger du inte dörrarna?” frågade jag. ”Det är ju dags att köra sedan länge.”

”Hon är ny på jobbet och jag hjälpte henne att stänga dörrarna”, blev svaret.

”Men ni skulle ju ha åkt för flera minuter sedan!”, försökte jag. ”Nu är ni fem minuter sena.”

Då var han på väg ut för att begära tågväg i manöverskåpet, men jag berättade att det hade jag redan gjort. Det var bara att be lokföraren stänga dörrarna. Vilket han gjorde. Något svar på varför de prioriterade att öppna gaveldörrarna – vilket de kan pyssla med när tåget väl är igång – i stället för att få iväg tåget så fort som möjligt, fick jag inte. Bara ett ”ha en fortsatt trevlig dag” och sedan åkte tåget iväg.

Riktigt irriterande! Det är en sak om utomliggande faktorer gör att ett tåg blir försenat, men när det handlar om en anställd som inte verkar bry sig om klockan… då är det illa.

Jag har funderat på om jag ska anmäla händelsen till driftledningen eller vad jag ska göra, men just nu nöjer jag mig med att skriva om det här i bloggen. Händer det fler gånger så ska jag dock först och främst försöka tala personen till rätta och sedan, om det inte hjälper, ta upp saken med vederbörandes arbetsledare. Så här får det inte gå till.

Till sist: De allra, allra flesta jag träffat på under min tid inom yrket är skötsamma och bryr sig om klockan. Jag hoppas detta var en sällsynt engångsföreteelse.