Sista orden i mitt förra inlägg löd: ”Jag hoppas på fritt spår och noll ställverksproblem.”

Det blev inte riktigt så…

Jag skrev förresten fel – jag skulle inte till Göteborg utan till Alvesta. Det är nästa vecka jag har en massa turer upp till ”Sveriges framsida”. Jag hade gärna kört dit i stället redan igår, för det som hände i Alvesta var bara jobbigt – både för mig, personalen och för mina passagerare.

Det blev nämligen en del problem. Det började i Helsingborg, där tåget mot Göteborg var försenat från Danmark och därför fick komma in på Knutpunkten samtidigt som tåget mot Danmark (och från Göteborg). Inget konstigt i sig, om det inte är för att dessa ska utväxla vagnar med varandra. ”Sistavagnen” i Göteborgståget lämnas i Helsingborg och blir ”förstavagn” i Danmarkståget. När nu båda tågen stod inne samtidigt, fick jag och en kollega göra en snabbväxling ut från stationen med den aktuella vagnen och sedan in igen på rätt spår.

Tåget mot Danmark (som jag körde ner till Malmö, där annan förare tog vid) avgick därför runt 4 minuter sent. Ingen farlig försening, för den brukar kunna köras in på den linjen. Och faktiskt ser jag nu i Banverkets ”Tför” (Tågföringssystem) att jag till och med var två minuter före i Malmö C.

Sedan skulle jag då köra upp till Alvesta. Ännu en gång var tåget från Danmark försenat, så jag lämnade Malmö runt 6 minuter sent. Men lagom till Hässleholm var förseningen inkörd och vi var framme i tid i Alvesta. Skönt nog, för vår rast i Alvesta var bara drygt en timme.

I Alvesta lämnade vi över till SJ:s personal, för det var SJ som skulle köra mellan Alvesta och Kalmar. Fast bara den första vagnen, för den sista kopplades av i väntan på att en vagn från Kalmar skulle komma och kopplas på.

När vi lämnat av och var på väg mot vår rastlokal, så hörde vi att det var något fel i Alvesta och att det nästan var ren tur att vi kommit in. Ställverksproblem, precis det jag inte ville ha! Vi såg ett X2000-tåg på väg söderut stå och vänta strax norr om Alvesta, eftersom det inte fick/kunde köra in på stationen.

Inne i rastlokalen försökte vi följa händelseutvecklingen. Vi såg att vår vagn från Kalmar hade blivit försenad längs med sträckan, men jag gick ut i normal tid ändå – om inte annat så för att kolla att allt var som det skulle med vår egen vagn.

Då, drygt 40 minuter senare, såg jag att det fortfarande stod ett X2000 i norra stationsänden. Samma tåg, visade det sig. Stackars människor – stå så länge på ett och samma ställe och dessutom precis utanför stationen. Så nära, men ändå så långt borta. Det hade dessutom tillkommit ett annat X2000, fast det stod i stället inne på stationen och kunde inte köra vidare norrut.

Därför borde jag inte ha blivit förvånad när jag såg att vagnen vi lämnat över till SJ fortfarande stod kvar vid perrongen, men det blev jag. Det gick inte att köra mot Växjö/Kalmar heller…

Så på deras vagn satt det ett antal passagerare som snart kom ut och började prata med mig, när de såg att jag hade uniform på mig. Väldigt trevliga människor. De var mest intresserade av att höra om jag visste någonting mer om vad som hände än vad de redan fått höra av ombordpersonalen, men det visste jag ju inte. Samtliga verkade också förstå att jag/vi som enskilda anställda inte kunde göra så mycket mer i en sådan här situation. Det mesta klagomålet jag hörde, förutom den naturliga reaktionen över att inte komma iväg, var från en kvinna som inte trodde hon skulle få så mycket i ersättning från resegarantin.

Jag ringde till lokaltågklareraren i Alvesta för att höra hur det skulle bli med mitt tåg, även om jag anade vad svaret skulle bli. Men då blev jag överraskad igen. Tydligen gick det att köra söderut från Alvesta, åtminstone från mitt spår. På det hållet låg nämligen växlarna rätt och då handlar det bara om att få tillstånd att köra mot stoppsignal.

Fast det hjälpte ju bara halvvägs. Jag hade ju fortfarande en vagn från Kalmar som skulle komma – och vagnen mot Kalmar stod fortfarande kvar, vilket gjorde en sammankoppling omöjlig. Om man nu inte skulle tömma den vagnen, koppla samman vagnarna igen och köra med dessa båda söderut.

Och så fick det bli, efter ett samråd med både tkl och min driftledning. Folket som skulle mot Kalmar klev ur och fick ta ett annat tåg (eller om det blev buss?), jag kopplade ihop vagnarna och sedan fick vi tillstånd att köra. Först växlingsrörelse förbi första signalen och sedan gav fjärrtågklareraren i Malmö tillstånd att köra ut på blocksträckan. Och därmed var vi fria från problemen i Alvesta.

Det tog dock sin tid att ordna med allt detta, inte minst eftersom säkerheten alltid måste gå i första hand. Att köra mot rött gör man inte utan vidare (eller utan tillstånd) och man vill inte gärna förstöra någon fellagd växel eller bli inledd på ett spår där jag riskerar att möta ett annat tåg… Så vi var drygt en 18 minuter sena från Alvesta. På vägen söderut såg jag hur flera tåg stod stilla och väntade på att komma in i och förbi Alvesta. Jag tyckte synd om dom, samtidigt som jag var glad över att ändå ha haft sådan tur.

Vi kom lite i osynk med övriga tåg på vägen söderut, men jag lyckades ändå köra in lite av förseningen. Vi var åtta minuter sena i Malmö, vilket inte var alldeles illa med tanke på att jag bara hade 75 procents traktion på grund av ett fel på ena vagnen.

Ännu en dag som lokförare avklarad.

Någonstans måste jag ha en lycklig stjärna, för jag har än så länge lyckats undvika att jobba de värsta dagarna. Dagarna då kontaktledningar rivs ned, strömavbrott inträffar eller – som nu i kväll – transmissionsfel i hela södra Sverige.

Fast visst, för några dagar sedan var det signalfel mellan Önnestad och Karpalund utanför Kristianstad, vilket gav en försening på drygt tio minuter. Och igår var det rälsbrott i Varberg, vilket gjorde att jag fick köra i max 10 km/h genom hela stationsområdet. Det var många och långa minuter…

Längre känns det förstås för passagerarna, som hoppas att just deras resa mellan A och B ska förflyta utan problem.

När jag läser kommentarerna på Sydsvenskan, så märker jag att en betydande del av frustrationen verkar bero på dålig eller utebliven information. Det är ju en sak att något går sönder (det kan det tyvärr alltid göra), men en helt annan sak om man inte får reda på vad som har hänt eller vad som ska hända.

Där kan jag bara svara för mig själv. Enligt DSB Firsts interna föreskrifter så ska jag som lokförare informera passagerarna ganska omedelbart när någonting händer – och sedan en gång varannan minut, även om det inte finns mer att säga.

Det är lite svårt att leva upp till alla gånger. Jag måste ju först och främst själv få reda på vad som hänt; det kan gå många minuter innan jag kommer fram till Banverket eller till den egna driftledningen. (Även om företaget kan skicka ut mass-sms till alla anställda om vad som hänt, så krävs det ibland ändå personliga samtal för att veta vad som gäller för mitt eget tåg.) Sedan måste någon fatta beslut om vad som ska göras. Efterhand som situationen förändrar sig så förändras även informationen och åtgärderna.

Lägg därtill, i dagens händelse, att allt detta händer inom södra Sverige. Det är ett område som (ur järnvägens synvinkel) sträcker sig upp till Halmstad, över mot Mjölby. Det är många tåg, många stationer och många resenärer. Det tar helt enkelt tid att 1) ta reda på vad som har hänt, 2) bedöma hur länge felet kan uppstå, 3) informera både personalen och alla passagerare och eventuellt 4) kalla in reservbussar.

Någon resenär hade skrivit ”Och det är för tusan bara att producera nya bussar så resenärer kan ta oss hem.” Nej, det är det inte. Det står inte hundratals med bussar på standby i fall någonting skulle inträffa. Med tanke på att ett enda Øresundståg tar drygt 220 (sittande) passagerare, så krävs det rätt många bussar för att kunna ersätta tågtrafik av den här magnituden.

Man kan inte heller ringa bussbolagen direkt när någonting händer och be dom komma ut. Vissa fel är ganska snabbt avklarade. Andra fel borde vara snabbt avklarade, men drar ut på tiden. När ska man då kalla ut bussar? Ibland tar det helt enkelt längre tid för bussen att komma ut än det tar för problemet att lösas.

Så jag beklagar, men ibland skiter det sig ordentligt och då finns det inte så mycket man kan göra – särskilt inte som lokförare.

I morgon ska jag förresten köra till Göteborg. Trevlig stad, även om jag som mest bara brukar se Centralstationen. Jag hoppas på fritt spår och noll ställverksproblem.

Jesus Amalia… Att det skulle vara så här svettigt och jobbigt att få hem ett paket.

I höstas beställde jag en tidig julklapp till mig själv. Produkten i sig (givetvis en kamera, ni känner ju mig) skulle inte släppas förrän i början av december, så det var bara att vänta. En väntan som blev längre än jag trodde, för när den sedan släpptes framåt Lucia (tror jag det var), så var den slut överallt. Inte ens särskilt många av de som ställt sig i kö när den lanserades i september hade fått någonting.

Själv var jag längre bak i kön och kunde räkna med att få vänta ännu längre. Så nu i januari, när det inte ens gick att få veta när en ny leverans kunde väntas, började jag leta efter alternativ. Kanske man kunde köpa den utomlands? Visserligen har kronan sjunkit rejält mot euron, men ändå… Är man sugen så är man.

Så jag hittade en holländsk leverantör, som uppfyllde två av mina krav: 1) De hade kameran i lager. 2) De ville leverera till Sverige.

Efter moget övervägande, och noggrann kontroll av företaget i fråga, satte jag in pengar i förskott på deras bankkonto och slog mig ner för att vänta. Givetvis är bankerna ännu sämre på att skicka pengar snabbt inom Europa än de är inom Sverige, så det tog ett tag innan holländarna kunde bekräfta att pengarna hade kommit fram. Men när de väl gjort det, skickade de omedelbart min kamera.

Jag fick ett spårningsnummer och en holländsk sida att söka genom. Allt var förstås på holländska, men Google Translate hjälpte till. Bland annat fick jag veta att ”klant”, som de skrivit i bekräftelsebrevet till mig, betyder ”kund” på svenska och ingenting annat. Haha!

I lördags skickades paketet från Holland. I måndags kom det till Sverige. Igår hade de varit ute och försökt leverera, men inte lyckats… Men var fanns paketet nu?

Nu började svårigheterna. Jag visste att holländarna (naturligt nog) hade använt sig av TNT, det holländska distributionsföretaget. Men inte det TNT jag kände till. I stället var det TNT Post, som verkar vara det holländska postverket. Samma logga, nästan samma namn, men inte samma företag ”på det viset”. Close, but no cigar.

Det innebar att TNT i Sverige inte kunde hjälpa mig att spåra paketet. Det gick ju inte via dom!

Inte heller kunde Posten i Sverige hjälpa mig. Spårningsnumret var nämligen inte deras. Att jag sedan på något vis kunde spåra det via Holland, vilket innebar att det måste finnas någon koppling mellan Sverige och Holland, hjälpte inte.

Så efter några telefonsamtal i morse cyklade jag bort till Postens Företagscenter. Där vidtog en två timmar lång och – måste jag säga – heroisk insats av postanställde Kerstin, som gav sitt yttersta för att försöka söka reda på mitt paket.

Paketet fanns inte där, så hon ringde överallt hon kunde komma på. Till TNT (igen), till Poståkeriet, till importavdelningen i Malmö… Alla som på något vis borde veta något eller åtminstone veta någon som visste något.

Men inte då.

Det enda jag kunde förstå var problemet var att avsändaren i Holland kanske hade använt en gammalt adresskort och/eller använde sig av en tjänst som inte längre finns. Det skulle i så fall egentligen ha inneburit att paketet borde ha skickats tillbaka till Holland. I stället hade det nu, bevisligen, gått vidare in i Sverige och dessutom ända fram till min dörr och vänt. Men vem hade varit vid min dörr?

Ingen visste. TNT i Sverige fortsatte att slå ifrån sig och hänvisa till Posten. Posten visste ingenting och kunde inte gärna hänvisa tillbaka till TNT. TNT Post i Holland då? Tja, vi visste redan vad svaret skulle vara därifrån: ”Vi har skickat paketet till Sverige och ser att det har kommit fram – hittar ni inte det så är det ert problem.” Typ.

Så slutligen tog Kerstin det sista halmstrået och ringde till Posten på Stortorget i Helsingborg. Och gissa vad: Paketet fanns där.

Fast det var inte förrän jag cyklat dit och hämtat paketet, som jag faktiskt trodde på det. Och det var inte förrän jag packade upp det och såg kameran, som jag faktiskt trodde att det inte bara låg en tegelsten i paketet.

Tack, snälla Kerstin för all Din hjälp! Nu kan det bli julafton ännu en gång.

Då var första arbetsdagen, eller jag kanske ska säga arbetsdygnet, med DSB First avklarad.

Media har förstås tagit upp bytet av tågoperatör. Bland annat skriver Sydsvenskan om hur rörigt det blev när ett tåg kom in på fel (och avstängd!) plattform, vilket även Sydnytt tog upp.

Men hur upplevde jag det som lokförare? Läs vidare…

Först och främst kunde vem som helst räkna ut att det skulle bli problem även efter att SJ lämnat över ansvaret till DSB First. Vissa saker (t.ex. för få spår) är inget som får sin lösning bara för att det kommer en ny operatör på banan. Andra saker (t.ex. söndriga tågsätt) tar också tid att fixa, oavsett hur bra inställning man än har.

Till detta kommer rena inkörningsproblem: Nya rutiner som ska sätta sig, borttappade lösenord till nya system… Kan något gå fel, så brukar det också göra det.

Men överlag upplevde jag det som att det funkade okej. Inte bra, inte perfekt, men rätt okej. Utom en sak, men den kommer vi till.

Mitt första arbetspass sträckte sig över ett dygn. Det hade tidigare talats om att det i princip inte skulle finnas några överliggningar på DSB First (”målet är att alla ska få sova i sin egen säng”), så därför var det en smula förvånande att första arbetspasset innehöll just en överliggning! Men visst, får man inte tillräckligt med lokförare på en viss stationeringsort, så förstår jag att det måste till sådana här lösningar. (Min teori är annars att det finns lokförare som älskar att få bo på hotell och kanske komma ifrån frugan/gubben ett tag, med traktamente och allt, och därför pushar på att överliggningarna ska finnas kvar.)

Först några rundor ”17-tåg”, tågen som stannar överallt (utom mellan Malmö och Lund) mellan Malmö och Ängelholm, och sedan upp till Karlskrona för att lägga mig. Ner i säng vid 21.40 och sedan upp igen vid 05.30. Mycket bättre tider än jag haft tidigare. Dessutom fick jag denna dag dubbel frukost: Först den på hotellet och sedan en frukostpåse som trafikbolagen bakom Øresundstågen delade ut dagen till ära.

Allt flöt på tills jag kom till Bromölla. Jag fick ingen körsignal, så jag ringde till fjärrtågklareraren i Malmö. Det tog nog en och halv minut innan jag fick något svar. Därefter tog det ytterligare drygt 40 sekunder innan signalen slog om. Oklart varför, men det är sånt här som händer och som man som förare inte har någon kontroll över. Det enda jag kunde göra var att informera de resande, vilket jag gjorde.

Nu gjorde inte den här förseningen så mycket, eftersom vi har god tid i Kristianstad där vi byter tågände och ibland även (vilket skedde idag) kopplar ihop med ytterligare ett tågsätt. Så vi var i tid till Hässleholm.

Det hade vi inte mycket för, eftersom jag tvingades vänta på att ett X2000-tåg släpptes iväg mot Malmö före mig. Jag tror jag har nämnt det tidigare, men det tål att nämnas igen: De kan visserligen gå i 200 km/h som snabbast, men de är otroligt långsamma på att accelerera – särskilt när de har ”för många” vagnar. Det hade den här…

Detta gjorde dels att vi inte kom iväg förrän två minuter efter utsatt tid, och dels att jag tvingades hålla ner hastigheten i väntan på att ”X-et” skulle komma så pass långt före mig att vi fick tillräckligt många blocksträckor mellan oss (annars riskerar jag att behöva sakta ner flera gånger eftersom framförvarande tågväg inte är fri).

Ändå kom vi i tid till Lund, där samma sak händer igen: Ett X2000 släpps iväg före… Jag vet inte om det var samma tåg eller inte, men det tog sin tid innan vi dels kunde köra och dels komma upp i hyfsad hastighet.

Så varför släpptes då X-et ut före? Den frågan kan bara fjärrtågklareraren svara på. Men det måste inte nödvändigtvis vara ett dåligt beslut – bara ett nödvändigt beslut. Ibland händer det till exempel att godståg (som normalt inte får köra fortare än runt 100 km/h) släpps ut och därmed orsakar en del förseningar. Men godståget måste ju också få köra någon gång! Det kunde vara så illa att om inte godståget hade släppts ut på banan just då, så hade det fått vänta i kanske en halvtimme eller mer innan en bra ”lucka” uppenbarade sig – samtidigt som andra tåg tryckte på bakifrån. Då får man fatta det impopulära beslutet att släppa ut ett godståg mitt i rusningstrafiken, eftersom konsekvenserna av att inte göra det hade blivit värre.

Detta sagt för att ni ska förstå att det inte alltid är något lätt jobb att sitta och dirigera tåg på Banverket. De gör förstås misstag ibland (det gör alla) och det är otroligt irriterande, men ibland gör de saker för att de måste. Vi har långtifrån tillräckligt med räls och plattformar.

Nåväl, tillbaka till nutid (eller snarare till tidigare idag). Jag hade kört in en del av förseningen från Lund, men kom ändå inte i tid till Malmö. Jag blev stående, tillsammans med tre andra tåg, utanför Malmö C för att vänta på att få köra in. Oklart varför, men jag såg senare att det var en hel del förseningar just från/till Malmö idag och sånt gör att det intrikata tidtabellspusslet faller i bitar. Ännu en sak som jag som förare inte kan göra något åt, mer än att informera passagerarna.

Därefter hade jag knappt en timmes paus i Malmö, som jag tillbringade på DSB Firsts huvudkontor i Malmö. Det märks hur bortskämd jag blivit av att vara anställd på SJ, som ju har sina lokaler på stationen. I stället för att gå direkt från perrongen in i värmen, fick jag dra ner mössan över öronen och vandra de några hundra metrarna förbi Malmö Börshus.

Väl där kändes det som om det var lite dagen efter. Många tomma kartonger, folk som käkade resterna efter gårdagens smörgåstårta och anställda som hade sin familj på studiebesök. Det är väldigt fräscha lokaler och helt öppet in till den administrativa delen, så det är en god ”vi-känsla”.

Dessutom gillar jag företagets it-system. Genom en särskild hemsida, som tyvärr än så länge bara verkar kunna nås via intranätet, kan jag söka på tågnummer och se exakt vilka som ska jobba ombord på det tåget. Både lokförare och ombordpersonal, komplett med namn och mobilnummer och om de bara jobbar en viss del av sträckan. Dessutom ser jag numret på tågsättet/-en, varifrån de har kommit och vad som ska hända med dom senare. Nu fattas bara möjligheten att, som i SJ:s Tydalsystem, skicka sms direkt till personerna.

Sista biten av mitt arbetspass var en baggis. Tåget från Danmark var försenat, så pass att driftledningen beslutade att sätta in två vagnar från bangården i Malmö för att det åtminstone skulle gå i tid därifrån. Så jag kunde rigga upp och fixa i lugn och ro före avgång. Tåget jag körde gjorde bara uppehåll i Lund och Landskrona före min Helsingborg (där jag klev av) och det brukar sällan vara några problem, ens om någon broms är avstängd eller någon traktionsmotor har lagt av.

Sedan blev det drygt en timmes paus i Helsingborg i väntan på att jag skulle växla ner ett tågsätt till Köpenhamnståget. Det var nu snart som jag skulle bli riktigt irriterad och besviken på en kollega.

Jag tog ett tågsätt från bangården i Helsingborg och växlade ner detta till spår tre under Knutpunkten. Detta stod sedan och väntade på att tåget från Göteborg skulle komma norrifrån och koppla ihop sig med ”mitt” tågsätt. I uppgiften ingick att stanna kvar och rigga upp när tågsätten väl var hopkopplade, så att den andre föraren i princip bara skulle gå fram, sätta sig och börja köra.

Det andra tåget anlände ungefär 13.08 och avgångstiden var 13.10, så det fanns ingen marginal överhuvudtaget att räkna med. Så fort vi var hopkopplade fixade jag med allt som skulle fixas med och var i princip klar när den andre föraren kom fram.

Där är egentligen mitt pass slut, men jag brukar alltid vänta tills tåget har kört iväg i fall någonting oförutsett händer.

Allt var klart för avgång, så jag begärde tågväg i manöverskåpet på plattformen för att skynda på avgångsproceduren. (När två tågsätt ska kopplas ihop i Helsingborg så måste avgångssignaleraren efter lyckad manöver begära tågväg ut, för att lokaltågklareraren ska veta att allt är klart och tåget kan gå iväg – detta för att undvika att andra tåg hindras köra in/ut om det nu hänt någonting, eftersom en lagd tågväg kan vara i vägen för andra.)

Körsignalen kom ganska omgående, men… jag såg inte till någon avgångssignalerare. Jag såg två tjejer i uniform som pratade med varandra och trodde att det var dom som inte observerade hur mycket klockan var. Nej, de hade precis gått av sina pass och lämnat över till de andra på tåget. Men var någonstans var dom?

Klockan tickade, signalen var grön och lokföraren väntade bara på avgångssignalerarens besked om att stänga dörrarna. 160 meter tåg med passagerare stod otåligt kvar vid perrongen – helt i onödan, verkade det som.

Inte bara verkade – det var helt i onödan. För en bit in i tåget, där tågsätten kopplats ihop, såg jag två figurer hålla på att ställa upp gaveldörrarna (som ska vara öppna för fri genomgång i tåget). Jag knackade på rutan och pekade på klockan, men de fortsatte ändå med vad de höll på med..!

Snart var de klara och en man kom ut. ”Varför stänger du inte dörrarna?” frågade jag. ”Det är ju dags att köra sedan länge.”

”Hon är ny på jobbet och jag hjälpte henne att stänga dörrarna”, blev svaret.

”Men ni skulle ju ha åkt för flera minuter sedan!”, försökte jag. ”Nu är ni fem minuter sena.”

Då var han på väg ut för att begära tågväg i manöverskåpet, men jag berättade att det hade jag redan gjort. Det var bara att be lokföraren stänga dörrarna. Vilket han gjorde. Något svar på varför de prioriterade att öppna gaveldörrarna – vilket de kan pyssla med när tåget väl är igång – i stället för att få iväg tåget så fort som möjligt, fick jag inte. Bara ett ”ha en fortsatt trevlig dag” och sedan åkte tåget iväg.

Riktigt irriterande! Det är en sak om utomliggande faktorer gör att ett tåg blir försenat, men när det handlar om en anställd som inte verkar bry sig om klockan… då är det illa.

Jag har funderat på om jag ska anmäla händelsen till driftledningen eller vad jag ska göra, men just nu nöjer jag mig med att skriva om det här i bloggen. Händer det fler gånger så ska jag dock först och främst försöka tala personen till rätta och sedan, om det inte hjälper, ta upp saken med vederbörandes arbetsledare. Så här får det inte gå till.

Till sist: De allra, allra flesta jag träffat på under min tid inom yrket är skötsamma och bryr sig om klockan. Jag hoppas detta var en sällsynt engångsföreteelse.