Snart en vecka efter flytten… men tro inte att vi är klara för det!
Det står fortfarande fullt med flyttlådor och kassar överallt – tillsammans med en stor mängd möbler som egentligen hör hemma någon annanstans.
Anledningen stavas v-a-r-d-a-g-s-r-u-m-m-e-t.
Det var en helt okej standard på lägenheten vi flyttade in i (mycket bättre än på den vi fick fixa på Söder), men vi visste direkt att vi måste göra någonting åt vardagsrummet. Någon av de tidigare ägarna hade nämligen den otroligt dåliga smaken att måla ett sorts… svart lövverk över ena väggen. Parat med spygröna fyrkanter. Dessutom satt en svart bård som ett dåligt samvete tvärs över hela rummet. Uärk.
Så det var bara att anlita en målare (vi är trötta på att göra sådana saker själva). Men att spackla, putsa och måla tar ju sin tid, särskilt så här i mellandagarna – och särskilt när taket också ska fixas. Vi funderar på att fixa taket i köket när vi ändå håller på…
Egentligen skulle jag ha haft med bilder här för att visa, men jag har ännu inte lyckats lokalisera min kamera. Det får bli bilder lite senare i stället.
Så här är det i alla fall:
Vardagsrummet – nyspacklade väggar, soffa med plastskydd, golv med papp.
Köket – belamrat med vardagsrumsmöbler och ett tak i behov av ommålning. I övrigt ganska klart.
Hallen – ganska opåverkad, men saknar takbelysning.
Badrummet – förutom att vissa delar (läs de illröda färgfälten) borde målas över med vitt, så är det klart.
Sovrummet – fanns inget att göra här och är således både klart och vackert.
Mitt lekrum – fullt med lådor och kassar och annat otyg. Men jag har i alla fall fått upp ett nytt skrivbord och även min stationära dator, så det känns rätt bra.
Nu närmast väntar överlämning av den gamla lägenheten och betalning för densamma. Och mat snart, hoppas jag…
Tusentals småsaker som ska packas ner, släpas på och sedan packas upp igen. Ont i ryggen, ont i vaderna, ont i huvudet…
Till detta kommer eventuellt en irritation på att de förra ägarna inte har städat ordentligt i den nya lägenheten – och en irritation på att vi själva måste städa vår egen tills det blänker överallt…
Flyttkort till släkt och vänner, adressändring till alla företag och organisationer man har något samröre med…
Avslut av abonnemang. Flytt av abonnemang. Nytecknande av abonnemang…
Kostnad för att hyra lastbil, kostnad för all skräpmat man köper för att man inte orkar laga någon riktig mat, kostnad för att köpa fler flyttlådor (trots att man trodde att man hade tillräckligt många från början)…
Alla saker står i kassar, eftersom vardagsrummet ska målas om…
Man får knappt sova, eftersom katten ska vara uppe hela natten och tassa på precis allting i sitt nya revir…
Men så… vaknar man. Solen skiner in genom sovrumsfönstret. Ah, balkong i söderläge. Ah, city precis utanför dörren. Ah, stort badrum. Ah, stort kök. Ah, billigare och snabbare bredband. Ah, tre minuter till jobbet.
Emelie hade precis låst ytterdörren och jag låg fortfarande och bestämde mig för om jag skulle gå upp direkt eller vänta tills väckarklockan skulle tvinga mig drygt fyra minuter senare.
Då började plötsligt sängen att skaka – ungefär som om någon stod och ryckte i den. En poltergeist? Samtidigt hörde jag hur grannarna på andra sidan väggen började prata högljutt.
Märkligt… Jag satte igång mobilen och började slå numret till Emelie, när hon själv ringde upp. Hon berättade att rutorna till balkongerna i trapphuset hade börjat skaka – och att tanten på andra våningen också hade pratat väldigt högt.
”Ett jordskalv”, tänkte jag. Men utan mer ”bevis” än så här var det svårt att säga.
Inga nyheter fanns på nätet. Varken Sydsvenskan eller HD hade hunnit skriva något. Jag hittade inte någon bra ”jordbävningssida”, så det var bara att duscha, klä på sig och ge sig iväg till jobbet.
Men väl där fick jag höra att en kollegas sambo hade känt av skakningarna. Ah, äntligen en bekräftelse! Och snart var det fullt med nyheter på nätet, kommentarer på artiklarna och blogginlägg i hundratal.
Det var inte någon större händelse i världshistorien. Men det var riktigt kul att vara med om.
Hur vet man att ett land är odemokratiskt? Jo, ordet demokrati ingår i landets officiella namn.
Texten ovan var ett stående skämt när jag växte upp. De länder som låg bakom järnridån var inga länder man direkt längtade till. Propaganda, arbetsläger, obefintlig yttrandefrihet och en usel levnadsstandard var saker man förknippade med exempelvis Tyska Demokratiska Republiken.
Tiderna har förändrats sedan dess – lyckligtvis. De som växer upp idag kan knappt föreställa sig att Berlin – ja, hela Tyskland – var delat mitt itu. Forna öststater som Polen och Estland har gjort sitt bästa för att ta igen 50 års misslyckad kommunism. Med vissa överdrifter, förvisso, men ändå…
Det finns dock ett land som fortfarande är slutet mot omvärlden, mer så än någonsin DDR och de andra öststaterna: Nordkorea.
Det är ett oerhört fascinerande land. De få gånger man hör någonting därifrån gäller det antingen svält, kärnvapentillverkning eller massgymnastik.
För en tid sedan läste jag The Aquariums of Pyongyang av Kang Chol-Hwan, som själv upplevde ett av landets ”omskolningsläger” som barn och som till slut lyckades fly till Sydkorea. Köp och läs!
Nyligen fick jag upp ögonen för landet igen, i och med Aftonbladets visning av VBS dokumentär ”The Vice Guide to North Korea” (första avsnittet finns här).
Det framställdes felaktigt att det nästan var helt omöjligt att ta sig in i landet, men det gäller mest för journalister. ”Vanligt folk” kan, om än inte särskilt smärtfritt, komma dit som turister – men då enbart på Nordkoreas villkor. Det innebär att man inte kan röra sig vart man vill, att man hela tiden måste ha med sig en eller flera ”guider” och att minsta övertramp av reglerna kan göra att man arresteras.
Det ”roliga” är att det finns folk här i väst som faktiskt försvarar landet. De menar att det är propaganda som lagt grunden till Nordkoreas dåliga rykte. Den konspiratoriska kapitalistiska pressen vill nämligen inte säga sanningen…
De värsta jag kunde hitta var Korean Friendship Association, en organisation som har medlemmar från 120 länder och som arbetar för att knyta internationella kontakter med Nordkorea. Jo, det krävs nog en organisation för att lyckas med det, när inte landet självt verkar särskilt intresserat av att få besök utifrån…
Att titta i deras diskussionsforum är en smått bisarr upplevelse. Överallt hyllas landet och dess ledare. Och ingenstans tillåts den minsta kritik av någon av dem.
Som när någon besökare berättade att han hade ett skolprojekt där han skulle skriva om mänskliga rättigheter och undrade om någon kunde berätta vad Kim Jong Il (landets nuvarande ”ledare”) eller Kim Il Sung (pappa till Kim Jong Il och landets nuvarande president, trots att han dog för 14 år sedan!) hade bidragit till detta. Svaret kom snabbt och robotaktigt:
The Great fatherly Leader Comrade Kim Il Sung who in ardent revolutionary struggle liberated the country from japanese imperialism, and with his heroic exploits fought off the wicked US imperialists in the Great Victorious Fatherland Liberation war, established the correct political mode of socialism in the northern half of korea and perfected the socialist method with the revolutionary juche idea.
This in itself is an infinite contribution to the emancipation of mankind which should be loudly applauded, celebrated and remembered for all eternity.
The accusation that the Great Fatherly Leader or our Dear leader comrade Kim Jong Il have purposely inflicted hardship onto its people in anyway is an outrageous accusation made by none other than the deceitful bourgeois media who spread lies to stifle socialist progress.
Kommentarer överflödiga…
VBS har förresten fler små dokumentärer. En handlar om manlig omskärelse. Det pratas mycket om kvinnlig omskärelse, men det är inte så kul för killar heller. Se här i den sista delen, där en stackars pojke får vara centralfigur – helt utan bedövning:
Nästan lika smärtsamt som att bo i Nordkorea, skulle jag tro.
Senaste kommentarer