(OBS: Detta inlägg började jag skriva i mitten av augusti. Av olika anledningar har det blivit liggande. Det som beskrivs nedan hände alltså för ett bra tag sedan.)

Femte inlägget i detta ämne, men knappast den femte arbetsdagen. Jag hade inte bestämt från början hur många dagar jag skulle redogöra för, men nu är det i alla fall det sista inlägget under den här rubriken. Jag kommer säkerligen att skriva fler inlägg som handlar om mitt jobb, men det får i så fall bli under lite bättre beskrivande rubriker.

Rubriken för idag skulle i så fall kunna varit ”Växeln, hallå, hallå, hallå” eller ”Stuck between Kristianstad and a hard place”. Idag sket det sig nämligen rätt rejält.

Dagen började inte så bra. Eftersom vårt arbetspass i Malmö började redan innan första tåget från Helsingborg skulle avgå dit, så blev det till att ligga över i SJ:s lokaler på Malmö C. Tänk ”tältsängar”, så förstår ni hur bekvämt det var. Jag kunde iofs anammat Henriks strategi och försökt sova i soffan i ett av uppehållsrummen, men då hade ju OS funnits där och frestat en.

Hur som helst – den tidiga timman gjorde att det inte fanns någon frukostförsäljning någonstans. Det blev att köra till Karlskrona på tom mage. Väl där kände varken jag eller Henrik för att lägga upp några tior för en torr ostfralla i stationskiosken, så vi körde tillbaka rätt så hungriga.

I Kristianstad var det min tur att ta över spakarna. Det var inte så långt kvar till Malmö i tid räknat, så vi räknade med att få äta inom rimlig tid.

Strax efter bron i Karpalund (några kilometer öster om Kristianstad) märker jag att jag har 0P (en nolla och ett P) i förindikatorn på ATC-panelen. Det betyder ”vänta stopp”, dvs att en signal längre fram ligger i stopp/rött. Ganska snart ringer det från fjärrtågklareraren i Malmö:

- Jag har problem med signalerna, säger hon.

- Jag märker det, säger jag. (Normalt sett ska det nämligen vara fritt till åtminstone Önnestad.)

- Dessutom är jag osäker på växlarna, fortsätter hon.

Attans, tänker jag. Det är en sak om en signal inte går att ställa om, men om en växel inte är styrbar så kan det ställa till problem. Rejäla problem.

Fjärren kan inte lösa problemet omedelbart, så jag får tillstånd att passera signalen i stopp. Det är dock inget som görs på en höft. Det är viktigt att man får ett tillstånd som klart och tydligt säger vilken signal det gäller, så inga missförstånd råder (det skulle ju kunna innebära livsfara). Dessutom ska jag kontrollera växlarna.

Det sistnämnda är också viktigt. I detta fall handlade det om en motriktad växel, där det i värsta fall kan hända att växeltungorna inte ligger riktigt rätt och då kan tåget spåra ur.

Så det blir till att först kolla växlarna och att sedan ligga i krypfart (max 10 km/h) över växeln.

Längre fram ser jag att nästa signal också ligger i stopp, så jag får ringa fjärren igen. Inte helt överraskande nås jag av beskedet att problemet med signaler och växlar inte är löst. Till råga på allt ligger nästa växel fel, vilket gör att vi inte kan fortsätta ens med tillstånd – annars skulle vi köra upp växeln, vilket med stor sannolikhet skulle förstöra den och kosta både tid och pengar.

Om en växel inte fungerar, så kan fjärren ”lägga växeln lokalt” vilket innebär just vad det låter som: Att fjärren överlåter kontrollen av växeln så att man själv kan lägga om den. Men inte ens detta fungerade.

Då återstår bara en sak: Att leta upp en vev och manuellt veva växeln i rätt läge..! Jodå, det händer väldigt sällan, men det kan hända.

En sådan vev är inte något man har med sig på tåget, så Henrik och vår handledare tar på sig varsin varselväst och går ut ur tåget för att leta upp en vev. Under tiden håller jag passagerarna informerade om vad som händer.

Jag ser även till att dörren till förarhytten är öppen, så att folk kan komma och ställa frågor om dom vill. I vissa fall måste man ha dörren stängd för att kunna koncentrera sig fullt på att lösa ett problem, men om det går så tycker jag det är bättre att ha dörren öppen. Inte bara för att folk ska kunna ställa frågor, utan också för att de ska kunna se vad som händer och se att det faktiskt (förhoppningsvis) sker framsteg.

Fast det sker inte så många framsteg dessvärre. Någon vev går inte att hitta och nu börjar tiden gå ut för de som ska åka vidare med X2000 från Hässleholm mot Stockholm. Tågvärden försöker nå Riksledningen i Malmö (de som bestämmer om ett tåg ska vänta in försenade passagerare eller ej), men lyckas inte. Men han håller förstås passagerarna informerade om detta via högtalarsystemet.

Så småningom hittar vi faktiskt en vev, men får då beskedet att vi inte har tillstånd att använda den..! Anledningen är dock logisk: För att lösa problemen med signalerna och växlarna, så håller ställverkets dator på att startas om – innan det är klart så får inget röras, för då kan det leda till fler problem.

Det är bara att sitta kvar och göra ingenting, mer än att informera passagerarna. Jag har lite lust att förklara att det inte är SJ:s fel (som säkert många tror) utan att ansvaret för spåren ligger på Banverket, men bestämmer mig för att avstå. Jag bara förklarar att vi inte kan göra så mycket mer än att vänta.

Drygt 25 minuter efter tidtabell börjar signalerna och växlarna åter att fungera, så vi sätter full fart mot Hässleholm. Tyvärr nås vi ganska snart av beskedet att Riksledningen beslutat att X2000-tåget från Hässleholm inte kommer att vänta på passagerarna på vårt tåg som är inbokade… De anser att förseningen skulle bli för stor för det andra tåget.

Inget roligt beslut att ta, men det hade blivit dåligt oavsett hur man hade gjort. Hade dom väntat in vårt tåg, så hade det andra tåget också blivit försenat – med irritation hos de andra som följd. Och nu blir i stället några av våra passagerare irriterade.

Jag gör mitt bästa för att köra in tiden fram till Malmö, men det är såklart en omöjlig uppgift. Några minuter kan man klara av, men inte 20-25 minuter.

Strax efter Hässleholm nås vi av nästa besked: Vårt tåg anses så pass försenat att det inte kommer att gå vidare över till Danmark…

Det är bara att göra ännu ett utrop och bli ännu mer populär än jag var innan.

Fast en ljuspunkt fanns det ändå. En av våra ombordare var den berömde ”Washington”. Inte presidenten utan mannen som är känd för att alltid sprida leenden i tågen med sina utrop. Tror minsann han fick ”Dagens ros” eller något liknande i P4 nyligen. Hans röst blev fångad och finns på YouTube.

Även om passagerarna förståeligt nog inte var alltför glada över förseningen, så tror jag de blev lite gladare över att höra hans röst.