Sista dagen med 17-tåg på ett bra tag. Nästan lika tidig uppstigning som vanligt. Och med ett ytterst pinsamt misstag av mig…

07.58. Färden från Malmö fram till Ramlösa har gått utan problem. Men när vi kommer fram till Ramlösa begår jag ett misstag som jag varit rädd för, men faktiskt aldrig gjort förut: Jag öppnar dörrarna på fel sida..!

Nu upptäcker jag det innan dörrarna ens har hunnit gå upp (det finns en viss fördröjning efter att man tryckt på knappen), så jag ser till att stänga dörrarna genast – för att i stället öppna upp på rätt sida.

Fast då vill inte dörrsystemet vara med längre… Främre och bakre dörrarna öppnas, men de två mittdörrarna får i stället en felindikering. Jag får samtal från tågvärden, som meddelar att mittdörrarna inte öppnas. Jag försöker att stänga dörrarna och sedan öppna igen, men samma problem igen. Merde!

Tiden tickar snabbt iväg i sådana här situationer, så vi bestämmer oss för att dela upp arbetet. Henrik och min handledare går bakåt i tåget för att manuellt försöka fixa dörrarna, medan jag ringer till lokaltågklareraren och berättar att vi har problem med dörrarna och därför inte kan lämna stationen i tid. Alltid bra att hålla tågklarerarna uppdaterade – och om man inte kan avgå inom en viss tid, så är man dessutom skyldig att informera dem.

Efter samtalet informerar jag resenärerna via högtalarsystemet att vi har problem med dörrarna, men att vi ska avgå så fort vi löst det. Efter en kort stund ser jag att dörrarnas felindikering försvinner och mina kollegor återvänder med uträttat ärende.

08.04. Fadäsen gör att vi blir drygt två minuter in till Knutpunkten. Väl där upptäcker vi att vårt mötande tåg är försenat, så vi hade blivit försenade oavsett om jag klantat mig eller ej. En liten tröst.

08.16. I Ödåkra tvingas vi bli stående en stund till, eftersom ännu ett tåg är försenat – eller så har vi helt enkelt hamnat för mycket ur synk med tidtabellen på grund av den tidigare förseningen. Det är därför vi älskar dubbelspår och hatar enkelspår. Just sträckan mellan Helsingborg och Ängelholm hade mått mycket bra av dubbelspår, men det är ju ont om plats (och om pengar). Därför blir det så många förseningar när vi måste vänta in varandra på stationer och särskilda mötesspår.

08.29. Eftersom vändningstiden i Ängelholm är så kort och vi har väldigt ont om tid, så bestämmer vi att Henrik ska gå till den bakre hytten och påbörja uppstarten där så snart vi har kommit fram till Ängelholm och jag har dragit ur nyckeln. På så vis sparar vi någon minut och kan förhoppningsvis komma iväg i tid.

Idén lyckas och vi kan rulla ut från Ängelholm på utsatt tid. Detta är tyvärr inget som kommer att fungera när vi blivit färdiga lokförare, för då är man ju ensam förare på tåget.

08.46. Ett mötande tåg är sent – igen! Vojne, vojne… Skönt att vi snart ska ha rast.

11.08. Efter rasten i Helsingborg ska vi fortsätta att köra söderut. Henrik tar plats i förarstolen, riggar upp och allt är som det ska. Tror vi.

När avgångstiden börjar närma sig och vi varken fått grön signal eller sett någon avgångssignalerare, blir vi oroliga. Henrik gör ett utrop i högtalarsystemet om att ombordpersonalen ska kontakta honom, men vi får inget svar – förrän en bra stund senare.

Även i Helsingborg ska avgångssignaleraren ibland vrida på en manöverlåda för att vi ska få tågväg ut, så när denna inte dyker upp i tid så blir det automatiskt en försening. Så blev det även nu. Vi kan bara gissa att vederbörande helt enkelt hade missat tiden och därför inte kom till oss förrän efter utsatt avgångstid. Ytterst oprofessionellt.

Här får jag säga att det föreligger en viss skillnad på olika avgångssignalerare. En del är väldigt duktiga på att kunna klockan och att se till att vi avgår i rätt tid – andra har antingen ingen klocka eller så… tja, tar de kanske inte sitt yrke och sin roll på tillräckligt stort ansvar.

Bara en sådan sak som att försöka vara lite smidig. Om vi står stilla på en station och avgångstiden är inne, men vi inte har fått grön signal ännu, så kan avgångssignaleraren säga till oss att stänga dörrarna när rätt tid är inne. Då stängs nämligen alla dörrar utom den som avgångssignaleraren står vid. Därmed är vi bättre förberedda när det väl blir dags att köra iväg – samtidigt som sena resenärer ändå kan komma in genom den dörr som fortfarande är öppen.

Detta förutsätter bland annat att avgångssignaleraren är placerad på bästa stället, till exempel närmast uppgången till plattformen och liknande.

När jag övningskörde på Arriva i vintras, så var det alltid jag som förare som stängde dörrarna och gjorde efterkontrollen (se till att alla dörrar stängdes ordentligt och att inga armar och ben hänger utanför). Fast det är inte lika lätt när man kör Öresundstågen. De är mycket längre och plattformarna kan ibland ha en böjning som gör att vi har svårt att se alla dörrar.

Fast största problemet är kanske att lokförarna då måste resa på rumpan och titta ut, för vi har ju varken kameror eller backspeglar…