Ännu en arbetsdag som börjar väldigt tidigt. Den här gången står Malmö-Ängelholm-Malmö-Hässleholm-Malmö på schemat. För en gångs skull inga längre pauser inlagda. Skönt! Visserligen får vi (än så länge) oftast fullt betalt på de kortare rasterna, men jag kommer hellre hem tidigare.

Sträckan Malmö-Ängelholm-Malmö utgörs av ett så kallat 17-tåg, namngett efter tågnumret som börjar med 17. Vissa lokförare verkar avsky denna tur, förmodligen eftersom det är en ganska kort sträcka med massor av uppehåll, men jag och Henrik gillar den. Den är ganska omväxlande och det brukar hända intressanta saker längs sträckan.

06.44. Tyvärr innebär dessa ”intressanta” saker oftast förseningar. När vi släppt av passagerarna i Ödåkra, upptäcker vi att bommarna inte fälls och att vi inte får någon grön signal. Henrik (som kör första turen) ringer fjärrtågklareraren i Malmö för att höra vad som hänt. Tydligen är det ett tåg på väg in i Kattarp (dvs nästa station) som nu kommer att vänta på oss, men innan vi kan åka vidare så måste vår tågväg bli klar.

Det blir den så småningom. Vi blir några minuter försenade från Ödåkra.

07.00. Framme i Ängelholm och dags att ”vända” tåget – dvs byta ände. Tyvärr tar det ovillkorligen några minuter att rigga upp när man byter ände, och eftersom det är väldigt ont om tid till detta just i Ängelholm så är vi lite försenade även när vi kör därifrån.

Strax efter stationen ligger Järnvägsmuseet och, ännu ”viktigare” för mig och Henrik, Järnvägsskolan där vi ”tog studenten” för bara en tid sedan. Undrar om det fortfarande är kafferast där?

07.10. I Kattarp händer något totalt ointressant och odramatiskt, men något som vi aldrig råkat ut för tidigare: Vi får stopp i signal – i en signal som ligger precis före plattformen!

Det innebär att vi tvingas stanna tåget utan att någon kan gå av eller på. Anledningen är att ett tåg på spåret bredvid ska köra förbi oss och därmed korsar vår tågväg.

Det hade förvisso varit mycket smidigare om vi fått stanna vid nästa signal, så att vi kunde ta hand om resandeutbytet (dvs att folk fick kliva av och på) under tiden, fast då hade skyddssträckan blivit alldeles för kort. Risken för att vi ska glida förbi en röd signal och in i någon annans tågväg måste begränsas – därav det märkliga stoppet vid signalen före.

08.40. I Malmö har vi en kort paus innan vi ska köra tåget upp till Hässleholm och tillbaka. Det uppstår viss förvirring när vi ser att det står två multade tågsätt vid ”vår” plattform. Vilket ska vi använda? Rimligen inte båda. Efter en kort stund kommer växlingspersonal och kör ut det ena tågsättet, vilket gör att vi av uteslutningsprincipen förstår vilket tågsätt vi ska ha.

08.44. Det är varmt, riktigt varmt, och jag lutar mig ut genom sidofönstret för att se på folk och få lite luft. När jag tittat färdigt, råkar jag komma åt sidopanelen vid fönstret och kommer åt tyfonen.

Ett enormt TUUUUUUUT ekar genom Malmö C… Riktigt pinsamt! Skönt nog sitter Henrik i förarstolen (eftersom han ska köra upp till Hässleholm) och jag hoppas att han får skulden. Hahaha!

Jag förstår faktiskt inte varför det finns en knapp för tyfonen på sidopanelen – än mindre förstår jag varför just den knappen sitter i axelhöjd och är utbuktad, vilket gör att man väldigt lätt kan råka stöta till den. Hur tänkte konstruktörerna?

08.49. Än värre än mitt ofrivilliga tutande är det som händer därefter. Vår avgångstid är inne, men vi får inte ”kör” i signal. Detta kan ha flera skäl – oftast handlar det om att andra tåg är på väg ut eller in och att vår tågväg därför spärras. Men vi brukar ändå ringa till tågklareraren för att höra efter, i fall vi blivit bortglömda.

Tyvärr är det upptaget när vi ringer, så vi får stå kvar i ovisshet. Jag tittar ut för att kolla var vår avgångssignalerare är. Hon står längst bak och väntar. Hmm…

Liten förklaring mitt i alltihop: Det finns en fastslagen procedur för hur en avgång ska gå till. Säg att vi släpper av passagerare på en station. När vi ser att vi har ”kör” i signal, trycker vi in det som populärt kallas ”sprallemannen” i vår panel. (Den kallas så eftersom symbolen på knappen ser ut som en sprattelgubbe.) Denna signal ser avgångssignaleraren längre bak i tåget och vet då att vi är redo att köra. När tiden är inne (för SJ trettio sekunder före avgångstid) ger avgångssignaleraren en summersignal till oss, vilket betyder ”stäng dörrarna”. Vi trycker då på ”dörrstängningsknappen” och dörrarna stängs – alla utom den som avgångssignaleraren står vid. När avgångssignaleraren ser att alla dörrarna stängts ordentligt, stänger vederbörande så sin egen dörr. När även denna tycks vara ordentligt stängd, får vi två summersignaler, vilket betyder ”avgång”. Vi kör då iväg. Jag lovar – det är närmast idiotsäkert, även om jag förmodligen förklarar något idiotiskt.

På Malmö C (och vissa andra stationer) är det lite speciellt med avgången. Här måste någon (avgångssignaleraren om inget annat överenskommits) vrida en nyckel i en manöverlåda (som står på plattformen) några minuter före avgångstiden för att berätta för tågklareraren att vi är redo för avfärd. (Det kan ju hända att vi inte är redo av någon anledning och då är det ju dumt om tågklareraren lägger tågväg för oss och därmed spärrar möjligheten för kanske halva Malmö C att komma in eller ut ur stationen under tiden.)

När denna nyckel är vriden, tänds en lampa i manöverlådan. Vi tyckte oss inte kunna se någon tänd lampa, vilket antingen var en indikation på att nyckeln inte vridits om eller att lampan helt enkelt var sönder. I vilket fall behövde vi kolla med antingen vår avgångssignalerare eller tågklareraren. Jag försökte påkalla den förstnämndas uppmärksamhet, medan Henrik via telefon försökte nå den sistnämnda.

Vi lyckades nästan samtidigt. Tågklareraren påstod att ingen hade vridit nyckeln, vilket gjorde att vi (helt logiskt) inte fick någon tågväg och därmed inte grön signal. Avgångssignaleraren i sin tur hävdade först att hon visst hade vridit nyckeln, men sedan att hon inte kunnat göra det eftersom vi inte sagt att vi var klara med bromsprov och förarövervakning (två viktiga kriterier för att hon öht ska få vrida om nyckeln).

Språkförbistring? Missförstånd? Hur som helst blev vi säkert fem minuter försenade helt i onödan. Ruskigt irriterande! Det är en sak om en försening beror på yttre omständigheter, men i det här fallet handlade det om att vi själva inte hade full koll på läget – eller kanske snarare att vi trodde att vi hade det utan att ha det.

Det visar hur som helst att även små, små saker kan orsaka förseningar som sedan kan förvärras ytterligare.

08.55. Vi hinner inte många minuter från Malmö C innan vi får ett balisfel. Det är ett mindre fel, av typ 1, och inget vi behöver bry oss om.

09.00. Avgångssignaleraren har hunnit igenom tåget och kommer fram till oss för att diskutera vad som egentligen hände på Malmö C. Men vi hinner inte prata så mycket om det förrän vi blir varse om en annan sak: ”Predikaren” är ombord.

Det är första gången jag hör talas om den här individen, men han verkar… intressant. Tydligen är det en man (minns inte åldern) som brukar åka tåg (mest mellan Malmö och Lund) och som under färden högljutt predikar och sjunger Guds ord. Han är mörkhyad, har vit krage, en stor svart bibel (med guldkantade blad minsann) och totalt onåbar för kommunikation – särskilt med ombordpersonalen.

Han har visserligen en giltig biljett, men han hörs och syns mycket och stör säkert flera resenärer med sitt uppträdande. Vår avgångssignalerare funderar på att slänga av honom på första, bästa ställe, men vill inte ta ett sådant beslut själv utan ringer upp vår driftledning i Malmö.

Beskedet därifrån blir att låta honom vara. Och i Lund går han av igen, dessvärre utan att jag hinner se honom själv. Det känns som om jag lär få fler chanser att träffa på honom.

09.52. Vår längsta rast, runt 45 minuter, är i Hässleholm. Tyvärr är alla matställena stängda än så länge, vilket vi hungrande tvingas konstatera. Men jag vill ha frukost och köper därför frukost på ett konditori. 45 kr för en (väldigt välsmakande) räksmörgås. Nåja, det drabbar ingen fattig.

10.03. På väg tillbaka till vårt tåg träffar jag på Tammi, som både är medlem i samma Star Trek-förening som jag och som jobbar som tågvärd på Arriva sedan länge. Förmodligen den längste kille jag känner.

Vi utbyter några ord och jag noterar genast att han lagt sig till med skägg. Nu liknar han onde Spock. Jag ska fråga honom nästa gång om det var tanken. Haha!

Därefter förflyter resan ner till Malmö C som planerat, även om vi precis missade snabbtåget hem.

Nåja, det går alltid ett senare tåg.