Ännu en arbetsdag som börjar väldigt tidigt. Den här gången står Malmö-Ängelholm-Malmö-Hässleholm-Malmö på schemat. För en gångs skull inga längre pauser inlagda. Skönt! Visserligen får vi (än så länge) oftast fullt betalt på de kortare rasterna, men jag kommer hellre hem tidigare.

Sträckan Malmö-Ängelholm-Malmö utgörs av ett så kallat 17-tåg, namngett efter tågnumret som börjar med 17. Vissa lokförare verkar avsky denna tur, förmodligen eftersom det är en ganska kort sträcka med massor av uppehåll, men jag och Henrik gillar den. Den är ganska omväxlande och det brukar hända intressanta saker längs sträckan.

06.44. Tyvärr innebär dessa ”intressanta” saker oftast förseningar. När vi släppt av passagerarna i Ödåkra, upptäcker vi att bommarna inte fälls och att vi inte får någon grön signal. Henrik (som kör första turen) ringer fjärrtågklareraren i Malmö för att höra vad som hänt. Tydligen är det ett tåg på väg in i Kattarp (dvs nästa station) som nu kommer att vänta på oss, men innan vi kan åka vidare så måste vår tågväg bli klar.

Det blir den så småningom. Vi blir några minuter försenade från Ödåkra.

07.00. Framme i Ängelholm och dags att ”vända” tåget – dvs byta ände. Tyvärr tar det ovillkorligen några minuter att rigga upp när man byter ände, och eftersom det är väldigt ont om tid till detta just i Ängelholm så är vi lite försenade även när vi kör därifrån.

Strax efter stationen ligger Järnvägsmuseet och, ännu ”viktigare” för mig och Henrik, Järnvägsskolan där vi ”tog studenten” för bara en tid sedan. Undrar om det fortfarande är kafferast där?

07.10. I Kattarp händer något totalt ointressant och odramatiskt, men något som vi aldrig råkat ut för tidigare: Vi får stopp i signal – i en signal som ligger precis före plattformen!

Det innebär att vi tvingas stanna tåget utan att någon kan gå av eller på. Anledningen är att ett tåg på spåret bredvid ska köra förbi oss och därmed korsar vår tågväg.

Det hade förvisso varit mycket smidigare om vi fått stanna vid nästa signal, så att vi kunde ta hand om resandeutbytet (dvs att folk fick kliva av och på) under tiden, fast då hade skyddssträckan blivit alldeles för kort. Risken för att vi ska glida förbi en röd signal och in i någon annans tågväg måste begränsas – därav det märkliga stoppet vid signalen före.

08.40. I Malmö har vi en kort paus innan vi ska köra tåget upp till Hässleholm och tillbaka. Det uppstår viss förvirring när vi ser att det står två multade tågsätt vid ”vår” plattform. Vilket ska vi använda? Rimligen inte båda. Efter en kort stund kommer växlingspersonal och kör ut det ena tågsättet, vilket gör att vi av uteslutningsprincipen förstår vilket tågsätt vi ska ha.

08.44. Det är varmt, riktigt varmt, och jag lutar mig ut genom sidofönstret för att se på folk och få lite luft. När jag tittat färdigt, råkar jag komma åt sidopanelen vid fönstret och kommer åt tyfonen.

Ett enormt TUUUUUUUT ekar genom Malmö C… Riktigt pinsamt! Skönt nog sitter Henrik i förarstolen (eftersom han ska köra upp till Hässleholm) och jag hoppas att han får skulden. Hahaha!

Jag förstår faktiskt inte varför det finns en knapp för tyfonen på sidopanelen – än mindre förstår jag varför just den knappen sitter i axelhöjd och är utbuktad, vilket gör att man väldigt lätt kan råka stöta till den. Hur tänkte konstruktörerna?

08.49. Än värre än mitt ofrivilliga tutande är det som händer därefter. Vår avgångstid är inne, men vi får inte ”kör” i signal. Detta kan ha flera skäl – oftast handlar det om att andra tåg är på väg ut eller in och att vår tågväg därför spärras. Men vi brukar ändå ringa till tågklareraren för att höra efter, i fall vi blivit bortglömda.

Tyvärr är det upptaget när vi ringer, så vi får stå kvar i ovisshet. Jag tittar ut för att kolla var vår avgångssignalerare är. Hon står längst bak och väntar. Hmm…

Liten förklaring mitt i alltihop: Det finns en fastslagen procedur för hur en avgång ska gå till. Säg att vi släpper av passagerare på en station. När vi ser att vi har ”kör” i signal, trycker vi in det som populärt kallas ”sprallemannen” i vår panel. (Den kallas så eftersom symbolen på knappen ser ut som en sprattelgubbe.) Denna signal ser avgångssignaleraren längre bak i tåget och vet då att vi är redo att köra. När tiden är inne (för SJ trettio sekunder före avgångstid) ger avgångssignaleraren en summersignal till oss, vilket betyder ”stäng dörrarna”. Vi trycker då på ”dörrstängningsknappen” och dörrarna stängs – alla utom den som avgångssignaleraren står vid. När avgångssignaleraren ser att alla dörrarna stängts ordentligt, stänger vederbörande så sin egen dörr. När även denna tycks vara ordentligt stängd, får vi två summersignaler, vilket betyder ”avgång”. Vi kör då iväg. Jag lovar – det är närmast idiotsäkert, även om jag förmodligen förklarar något idiotiskt.

På Malmö C (och vissa andra stationer) är det lite speciellt med avgången. Här måste någon (avgångssignaleraren om inget annat överenskommits) vrida en nyckel i en manöverlåda (som står på plattformen) några minuter före avgångstiden för att berätta för tågklareraren att vi är redo för avfärd. (Det kan ju hända att vi inte är redo av någon anledning och då är det ju dumt om tågklareraren lägger tågväg för oss och därmed spärrar möjligheten för kanske halva Malmö C att komma in eller ut ur stationen under tiden.)

När denna nyckel är vriden, tänds en lampa i manöverlådan. Vi tyckte oss inte kunna se någon tänd lampa, vilket antingen var en indikation på att nyckeln inte vridits om eller att lampan helt enkelt var sönder. I vilket fall behövde vi kolla med antingen vår avgångssignalerare eller tågklareraren. Jag försökte påkalla den förstnämndas uppmärksamhet, medan Henrik via telefon försökte nå den sistnämnda.

Vi lyckades nästan samtidigt. Tågklareraren påstod att ingen hade vridit nyckeln, vilket gjorde att vi (helt logiskt) inte fick någon tågväg och därmed inte grön signal. Avgångssignaleraren i sin tur hävdade först att hon visst hade vridit nyckeln, men sedan att hon inte kunnat göra det eftersom vi inte sagt att vi var klara med bromsprov och förarövervakning (två viktiga kriterier för att hon öht ska få vrida om nyckeln).

Språkförbistring? Missförstånd? Hur som helst blev vi säkert fem minuter försenade helt i onödan. Ruskigt irriterande! Det är en sak om en försening beror på yttre omständigheter, men i det här fallet handlade det om att vi själva inte hade full koll på läget – eller kanske snarare att vi trodde att vi hade det utan att ha det.

Det visar hur som helst att även små, små saker kan orsaka förseningar som sedan kan förvärras ytterligare.

08.55. Vi hinner inte många minuter från Malmö C innan vi får ett balisfel. Det är ett mindre fel, av typ 1, och inget vi behöver bry oss om.

09.00. Avgångssignaleraren har hunnit igenom tåget och kommer fram till oss för att diskutera vad som egentligen hände på Malmö C. Men vi hinner inte prata så mycket om det förrän vi blir varse om en annan sak: ”Predikaren” är ombord.

Det är första gången jag hör talas om den här individen, men han verkar… intressant. Tydligen är det en man (minns inte åldern) som brukar åka tåg (mest mellan Malmö och Lund) och som under färden högljutt predikar och sjunger Guds ord. Han är mörkhyad, har vit krage, en stor svart bibel (med guldkantade blad minsann) och totalt onåbar för kommunikation – särskilt med ombordpersonalen.

Han har visserligen en giltig biljett, men han hörs och syns mycket och stör säkert flera resenärer med sitt uppträdande. Vår avgångssignalerare funderar på att slänga av honom på första, bästa ställe, men vill inte ta ett sådant beslut själv utan ringer upp vår driftledning i Malmö.

Beskedet därifrån blir att låta honom vara. Och i Lund går han av igen, dessvärre utan att jag hinner se honom själv. Det känns som om jag lär få fler chanser att träffa på honom.

09.52. Vår längsta rast, runt 45 minuter, är i Hässleholm. Tyvärr är alla matställena stängda än så länge, vilket vi hungrande tvingas konstatera. Men jag vill ha frukost och köper därför frukost på ett konditori. 45 kr för en (väldigt välsmakande) räksmörgås. Nåja, det drabbar ingen fattig.

10.03. På väg tillbaka till vårt tåg träffar jag på Tammi, som både är medlem i samma Star Trek-förening som jag och som jobbar som tågvärd på Arriva sedan länge. Förmodligen den längste kille jag känner.

Vi utbyter några ord och jag noterar genast att han lagt sig till med skägg. Nu liknar han onde Spock. Jag ska fråga honom nästa gång om det var tanken. Haha!

Därefter förflyter resan ner till Malmö C som planerat, även om vi precis missade snabbtåget hem.

Nåja, det går alltid ett senare tåg.

Det fanns en tid då jag skrev dagbok. Varje dag, år ut och år in. Det blev en hel del navelskåderi; många tankar om mitt liv, vad jag gjorde och varför. Ibland var det lätt att skriva, ibland en plåga. Ungefär som med den här bloggen.

Jag hann börja och sluta skriva ett par gånger innan jag slutligen(?) gav upp. Ibland kunde det bli lite väl många tankar. Men ibland är det kul att gå tillbaka och se nästan exakt vad jag gjorde vissa dagar. Små, små händelser som väcks till liv igen – bara genom att läsa om de ord jag en gång skrev.

Nu tänkte jag försöka lite igen, fast bara inom ett begränsat område. Och den här gången blir det mer offentligt.

Jag förstår att flera av de jag känner är ganska nyfikna på mitt nya yrke. Och jag har själv ett intresse av att – om några år eller så – gå tillbaka och läsa om vad jag gjorde och tänkte under denna min första period som (snart färdig) lokförare. Det kan nog även vara intressant för de som är intresserade av att bli lokförare att ta del av en lokförares vardag.

Så… Under den här veckan kommer jag att skriva lite varje dag om de små och stora händelser som hände en ovanligt varm julivecka, när jag var ute och körde tåg. Jag har fem arbetsdagar på schemat (varav två nätter), så det borde bli fem delar när söndagen infunnit sig.

(Förvänta er inga stora händelser; jag har inte planerat att spåra ur eller köra på något stort bara för dramatikens skull!)

Måndagen den 28 juli 2008

04.30. Mobilens alarm ringer och jag förstår långsamt att det tyvärr är dags att gå upp. Jag har bara tjugo minuter på mig innan jag måste ta mig till Knutpunkten, så det blir bara tid till en dusch och påklädning. Ingen frukost – det är alltför tidigt, åtminstone för mig.

05.01. Jag träffar på Henriette, en blivande kollega som gick på Järnvägsskolan i klassen före mig. Vi byter några snabba ord. Hon tipsar mig om att fylla i ett formulär om traktamente, så att jag får ersättning för att jag under internutbildningen har Malmö som utgångsstation och därför tvingas pendla.

05.06. Tåget till Malmö, morgonens första, avgår och jag kan försöka sova lite mer. Så blir det dock inte. Det brukar det inte bli. Varken för mig eller min kollega Henrik, som hoppar på i Ramlösa.

Malmö C en tidig morgon

Vid 06-tiden ankommer vi Malmö C och jag slås av hur varmt det är redan. Det kommer att bli en varm dag. Synd man måste vara i en lokförarhytt. Ännu mer synd att man måste ha på sig en skjorta.

Rönneholms Bageri

06.01. Jag och Henrik handlar lite frukost på Rönneholms, som har väldigt goda tekakor med gott pålägg. Detta mumsar vi upp inne på ett av SJ:s fikarum.

SJ har faktiskt väldigt stora lokaler på Malmö C, lätt åtkomliga direkt från plattformarna, så även om det finns mycket personal där så blir det aldrig riktigt trångt.

06.14. Och av någon anledning har de satt in 10-15 datorer i Orderrummet, så det finns oftast en dator ledig. Att surfa eller att arbeta på.

”Orderrummet” är rummet där vi, tja, får våra order kan man säga. Varje tur har ett nummer och om man stoppar in detta nummer i ordersystemet, så får vi ut en tidtabell och den eller de ordrar som gäller för den aktuella sträckan. Ibland finns ingen order alls och då står det pedagogiskt nog ”Intet”. I Orderrummet finns även en anslagstavla, där viktigare information sätts upp. En arbetsdag börjar alltid med att man tittar på denna tavla, så man ser vad som eventuellt är på gång. Nu senast har det handlat om den nya bansträckningen i och med Falkenbergs nya station.

Men dagen börjar också med att kolla mejlen och läsa tidningarnas nätupplagor.

06.18. Tågsättet från København H har kommit in och vi talar snabbt med den ”avgående” lokföraren för att höra om hur han upplevt tåget. Oftast finns eventuella felaktigheter och problem inskrivna i tågets dator, men det är bra att höra om sådana saker (och eventuellt nya detaljer) direkt från en som nyss har kört tåget. ”Hon går fint” blir omdömet.

06.28. Och det gör hon. Vid avgångstid tuffar vi långsamt ut från Malmö C, ut i det strålande, varma solskenet, med mig vid förarbordet. Eftersom vi är två elever (jag och Henrik) som delar på en handledare, så får vi turas om att köra. Tråkigt på ett sätt, eftersom vi bara får köra hälften så mycket som vi borde ha gjort, men samtidigt roligt eftersom man även lär sig bara genom att vara med i hytten. Men visst, det blir mycket stående…

06.46. Dagens första, sista och enda riktigt dramatiska händelse inträffar. En flock duvor överraskas när vi kör i 180 km/h strax före Örtofta och flyger skrämda iväg. En tar det olyckliga beslutet att korsa vår väg och SMACK, så är världen en duva fattigare.

Det går verkligen snabbt när det händer. Även om vi hade velat bromsa för att undvika kollisionen, så finns det ingen tid. Skönt nog är glaset längst fram väldigt tjockt, så det blir mest en dov smäll. Inte en spricka, inte en skråma. Däremot en hel del blod.

Det fanns ingen tid att fotografera just det här duvmordet, men jag har en bild som jag tog nyligen när vi körde ihjäl en annan duva på väg mot Göteborg:

Krossad duva

Ganska äckligt. Ännu äckligare när man får slut på spolarvätska.

07.32. Färden gick via Hässleholm till Kristianstad C, där Henrik tar över. Eftersom Kristianstad är en säckstation, måste vi ut samma väg som vi kom in. Därför går vi över till tågets andra ände, där Henrik på nytt får göra bromsprov och testa förarövervakningen (den som gör att tåget stannar om man blir medvetslös eller liknande).

Vi avgår från Kristianstad i rätt tid (fattas bara annat) och passerar efter några minuter vägkorsningen vid Nosaby. Jag brukar tänka på vad som hände där när jag passerar – inte helt utan rysningar.

08.30. Färden går utan missöden och vi får några minuter över i Karlshamn. Jag tar lite frisk (och varm!) luft på perrongen och utbyter några ord med vår avgångssignalerare. Hon berättar att hon känner sig som ”en ko på grönbete”..!

Förklaringen ligger i hennes visselpipa, som är gjord av metall. När hon går, så slår kulan i och det låter som en koskälla. Hon avundas min visselpipa, som är gjord av plast. Undrar just varför någon skulle kosta på att dela ut visselpipor i metall, som (jag inbillar mig) är dyrare.

09.57. Karlskrona nås utan någon större dramatik och vi slår oss ned i SJ:s ”uppehållsrum”. Vi bestämmer oss snart för att gå iväg till närbelägna Lidl och handla loss. Det blir mest några trepack Festis-tetra.

Karlskrona på morgonen

10.38. Det är åter jag bakom spakarna när vi lämnar Karlskrona. Det märkliga är att det inte finns någon ATC-övervakning förrän drygt en kilometer från stationen, vilket jag finner väldigt underligt. Tog Banverkets pengar slut? Finns det en uppenbar anledning? I så fall någon vi alla har missat hittills.

11.13. När vi precis ska stanna på stationen i Bräkne-Hoby (detta underbara namn på en ort!), ser jag hur en man är på väg att gå under bommarna lite längre fram. Förmodligen tror han att bommarna kommer att ligga ner ända tills tåget har lämnat stationen igen och vill gå under för att hinna med tåget, men det spelar ingen roll. INGEN går under bommarna ostraffat!

Jag lägger mig därför på tyfonen (eller ”tudan” som det ”heder” på skånska), vars kraftiga ylande får mannen att ångra sitt tilltag. Strax därefter står tåget stilla, bommarna går upp och mannen kan – helt lagenligt och säkert – passera min tågväg.

Nu körde jag visserligen väldigt långsamt eftersom jag höll på att stanna på stationen, men det spelar ingen roll. Vi måste lära allmänheten att aldrig passera under några bommar eller korsa några järnvägsspår, hur ”säkert” det än kan tyckas vara. Det krävs bara ett litet felsteg för att snava på rälsen eller på makadamen och så ligger man medvetslös och hjälplös – kanske utan att vi hinner stanna före.

Hade mannen inte hörsammat mitt tutande, så skulle han först ha fått en utskällning av mig (eller min handledare, vem som nu hade hunnit först) och sedan hade han vägrats en plats på tåget. Faktiskt!

Det har hänt att folk har sprungit tvärs över spåren på Malmö C för att hinna med tåget till Kastrup och sedan förvägrats att gå ombord. All järnvägspersonal, från lokförare till ombordare, tror jag tillämpar samma hårda princip.

11.35. I Karlshamn försenas vi några minuter eftersom det mötande tåget är försenat. Det finns ju mest enkelspår i Blekinge, så varje försening av ett tåg påverkar oftast minst ett annat. Bland annat därför finns det en viss tidsmarginal inlagd i tidtabellen.

Utsikt från ett skitigt förarfönster

Några minuter senare hör vi genom hyttdörren hur en man högljutt pratar i sin mobiltelefon och därefter börja sjunga. Inget konstigt eller upprörande i sig, om det inte hade varit för att vi vet att det är en ”tyst kupé” på andra sidan dörren. Min handledare öppnar tillfälligt dörren för att se efter och konstaterar snabbt att mannen faktiskt är ensam i kupén. Så länge han är det, så kan det väl gå an.

11.45. Mellan Mörrums och Sölvesborg springer några, antar jag, fasanhönor över spåret. Minst en sätter livet till under tåget.

12.08. Avgångssignaleraren ringer upp mig via interntelefonen och undrar om det är mult i Kristianstad. (Mult: Att vi kopplar ihop vårt tågsätt med minst ett ytterligare.) Jag svarar att vi tror det, men att jag hör av mig annars.

Några minuter senare närmar vi oss Kristianstad C och vi kan tydligt se att det inte finns något väntande tågsätt, så jag ringer upp och meddelar nyheten. Det är nu dags för Henrik och mig att byta igen, så jag gör mig redo för att stå upp under resten av resan.

12.23. Vi har blivit uppmärksammade på att luftkonditioneringen inte fungerar som den ska i en av vagnarna, så jag går dit för att försöka återställa den. Vårt enda ”motmedel” är att slå av säkringarna till AC:n en stund och sedan hoppas att den fungerar igen när vi slår på den.

Det gör den inte. Passagerarna i den delen av tåget tvingas därför uthärda över 30 graders värme.

12.30. En stund före Hässleholm varnar tågets dator att en av toaletterna automatiskt har stängts av. Vi kollar om möjligen tanken är full eller vattenbehållaren är tom, men allt verkar vara som det ska.

Jag och handledaren går till den krånglande toaletten och försöker återställa den. Detta sker genom att man öppnar spegeln och trycker på en knapp som finns bakom.

Det som göms bakom toalettspegeln

Knapptryckandet verkar göra susen. Det brummar och låter och spolningen tycks fungera, så vi öppnar upp toaletten igen.

12.35. Dags för nästa varning från datorn. Huvudkompressorn har stoppats på grund av hög oljetemperatur. Förmodligen delvis beroende på värmen ute. Inte mycket mer att göra än att fortsätta köra och hoppas att den går igång igen så småningom (vilket den brukar göra).

12.41. I Hässleholm blir det en del frågor från olika resenärer när jag står ute i en av vagnarna. Det märks att man genast får en central ställning när man har en uniform på sig. Nu har jag visserligen inte hunnit få alla delar av den nya SJ-uniformen, så jag går mest omkring i svarta byxor och vit skjorta, men resenärerna vet ju inte vilken som är den nya eller gamla uniformen eller om jag är lokförare eller biljettklippare eller vad jag är. Däremot ser dom min SJ-passerbricka som jag har runt halsen, så för dom ”är” jag SJ.

Jag försöker svara så gott jag kan, bland annat om man kan köpa till 1 klass-”behörighet” på sin redan betalda biljett. Det är riktigt kul att ge service på det här direkta sättet, en känsla jag känner igen från när jag jobbade på SF Bio.

13.30. Henrik stannar föredömligt på Malmö C (ännu har ingen av oss kört in i några stoppbockar) och vi hinner ledigt med vårt tåg norrut.

I morgon väntar ännu en arbetsdag.

Så jävla överskattad telefon och sjukt dyr för det priset!

Ovanstående citat (av någon anonym person) är inte unikt. För den oinsatte kan det tyckas som om mänskligheten delats i att antingen okritiskt hylla nya iPhone eller brutalt såga densamma.

Så är det nu inte. Alla känner inte till den. Alla bryr sig inte. Och medan vi diskuterar det rimliga eller orimliga i Telias prissättning så svälter barnen fortfarande i Afrika.

Nåväl. Igår blev jag den tredje siste i Helsingborg att skaffa en iPhone 3G innan dom tog slut. Det tog två timmars köande, men det var det värt. Mitt största bekymmer var inte om jag skulle ha en eller ej, utan om jag kunde nöja mig med 8 GB-versionen eller om jag skulle vänta på att 16 GB-versionen åter var i lager (den sistnämnda tog nämligen slut mitt i mitt köande). Att jag skulle ha en hade jag redan bestämt.

Nu tänkte jag skriva om varför – och om jag blev nöjd eller ej.

Men först lite om hysterin.

Apple är ett märkligt bolag. Trots att de alltid går sina egna vägar, vägar som oftast underkänts av många ”förståsigpåare”, så har de lyckats med nästan allt de rört vid – åtminstone de senaste 10-12 åren.

Deras mest kända produkt för allmänheten är troligen iPod. Apple var inte först med att göra mp3-spelare, men ändå har iPod i princip blivit synonymt med just ”mp3-spelare” – ungefär som folk kan kalla mineralvatten för Ramlösa.

Detta har de lyckats med tack vare sådana komponenter som en god design och (kanske framför allt) en mycket effektiv marknadsföring. Deras produkter, vare sig det rör iPods eller Mac-datorer, syns ofta i filmer och tv-serier. Och genom att dela ut gratis iPhones till kändisar, så har flera av dessa synts på paparazzibilder, talandes i just en sådan.

Ytterligare en komponent rör hemlighetsmakeriet. Apple är väldigt förtegna med information som de inte vill att allmänheten ska få del av. När andra datortillverkare berättar att de kommer att släppa en ny och bättre modell en viss månad, är Apples läppar förseglade. I stället släpper dom plötsligt en ny datormodell, som är både bättre och billigare än den föregående. Ganska irriterande för de som nyss köpt en dator av dom…

Samma strategi har ”drabbat” iPhone. Alla ”visste” att det skulle komma en ny iPhone i år. Den skulle ha 3G, förmodligen även GPS, och skulle annonseras i juni. Delvis ”visste” folk detta eftersom det var nästa naturliga steg, men delvis också för att Apple förmodligen valde att släppa information då och då för att öka efterfrågan och uppmärksamheten. Officiellt kom dock ingen information från företaget.

För att öka exklusiviteten, valde Apple att bara låta en operatör i varje land (med några få undantag) få sälja mobilen. Men hur många mobiltelefoner skulle varje land tilldelas? Och hur många skulle det finnas i varje butik? Apple ville inte säga något – och ville inte heller att någon av operatörerna sade något. Det var en del av det stora hemlighetsmakeriet.

Det märktes även lokalt här i Helsingborg. Under de två timmarnas köande fick vi som mest veta att ”nu har den svarta 16 GB-versionen tagit slut” och ”nu har den vita 16 GB-versionen tagit slut”. Inget om hur många av dessa som funnits från början. Inget om hur många det fanns kvar av 8 GB-versionen. Många frågade, men personalen kunde bara säga ”det får vi inte tala om”…

Således: En efterlängtad uppdatering av en redan framgångsrik mobil, annonserad officiellt bara några få veckor innan den skulle börja säljas (men med månader av spekulation innan dess), operatörsexklusitivitet i de allra flesta länder och med en hemlig tilldelning. Media hängde på och gav massor av gratisreklam även långt i förväg. Folk skrev ilskna inlägg i sina bloggar och spädde ytterligare på intresset. Telia berättade att de skulle ha nattöppet i sina tre ”flaggskeppsbutiker” i Stockholm, Göteborg och Malmö och deras reklambyrå ”råkade” göra reklam för iPhone-släppet på entrén till Sydsvenskan. Jodå, säkert ett misstag.

Inte undra på att det blev lite hysteri. Jag kan ju inte minnas att någon ny mobil från varken Nokia, SonyEricsson eller någon annan tillverkare har väckt lika stor uppmärksamhet. Snyggt jobbat, Apple!

Nu lite om varför jag bestämde mig just för iPhone 3G.

I januari 2007 blev jag en halv-switcher. ”Switcher” kallas dom som går från PC till Macintosh. Man kan också säga att man går från att använda Windows (i någon av dess många utgåvor) till att använda Mac OS X, men eftersom man bara kan köra Mac OS X på just en Mac (åtminstone officiellt och lagligt…), så blir det automatiskt ett byte av hårdvara också.

Men jag blev det bara lite halvt, för det var bara min HP-laptop som jag bytte till en MacBook Pro. Jag hade fortfarande kvar min stationära pc. Dock märkte jag att jag satt mer och mer med Macen och mindre och mindre med min stationära dator. HP-datorn rörde jag i princip inte alls längre.

Jag var helt fast med Macen. Den var tyst, snabb och väldesignad. Operativsystemet kändes långt mycket mer stabilt än Windows XP någonsin hade gjort och det fanns hela tiden små och bra finesser att upptäcka. Allt verkade fungera som det var tänkt att fungera.

Ta bara en sådan skitsak som att koppla in en extern skärm till Macen. Det var bara att koppla in den, så fungerade det. Enkelt att välja om jag ville ha skärmdubblering eller förlänga skrivbordet. Detta verkade min stationära pc ha blivit mycket avundsjuk på, för den vägrade att visa någon bild när jag satte tillbaka monitorsladden. Jag var tvungen att uppdatera grafikkortsdrivrutinerna(!) för att kunna använda XP normalt igen.

Den hämtade sig aldrig riktigt efter detta. Efter flytten till Helsingborg var datorn i princip död, så jag bytte ut den mot en iMac. Dator och skärm i ett… Jag trodde aldrig jag skulle köpa en sådan. Min erfarenhet av sådana lösningar var inte den bästa, men jag hade länge gått och suktat efter en och verkligen läst på – så det handlade mer om att glatt konstatera att datorn verkligen var lika bra som det påståtts än om att bara bli glatt överraskad.

Köpet av iPhone 3G har ungefär samma historia. Jag visste sedan tidigare att Apples produkter höll en mycket god kvalitet, men jag ville inte köpa en iPhone bara för att det var Apple som gjorde den. Jag behövde veta mer, se mer, läsa mer. Och det jag fann gjorde mig övertygad om att den faktiskt skulle bli min nästa mobiltelefon.

Det som lockade mig var bland annat detta:

• Designen. Äntligen en mobil som såg annorlunda ut, utan att se udda ut. (Exempel på det senare är Nokia 7380.)
• Stor pekskärm. Endast en knapp – resten av mobilen tas upp av skärmen. Och ju större skärm desto bättre för min del.
• Integrationen. Eftersom jag redan tidigare hade ett .Mac-abonnemang, som automatiskt blev ett MobileMe-abonnemang i veckan, så kunde jag dra fördel av detta med iPhone. Därmed är jag nu alltid helt synkad med mina hemdatorer vad gäller kontakter, kalender och e-post – för att nu nämna de viktigaste fördelarna.
• (Nästan) komplett webbläsare. Sedan jag skaffade min Nokia E61 för drygt två år sedan, så har jag upptäckt hur mycket jag surfat på mobilen. Men alltid med begränsningar. Det har inte gått snabbt, ens när jag surfat via ett trådlöst nätverk, eftersom telefonen är långsam i sig på att uppdatera skärmen. Dessutom är skärmen på E61 ganska liten; återigen är det ett fett tangentbord som ”sitter i vägen”. Med iPhone får jag en nästan komplett webbläsare, som dessutom är riktigt snabb. Tyvärr saknar den stöd för Flash, vilket gör att jag bland annat missar många reklambanners…
• iPod och videospelare. Min iPod Nano kan visserligen också det här, men det är ju riktigt smidigt att få samma funktionalitet direkt i mobilen.
• AppStore. Mängder av extra program, varav flera är gratis, bara att ladda ner och installera.

Nu har jag ägt den i snart ett dygn. Har den levt upp till mina förväntningar?

Oja, till allra största delen. Jag ska först ta upp dess fördelar och därefter dess nackdelar.

Fördelar:

• Den är verkligen väldigt snygg! Den känns dessutom skön att hålla. Den är inte direkt den minsta mobilen på marknaden, men å andra sidan måste ju en 3,5-tumsskärm få ta lite plats. Jag blev nästan förvånad över att den kändes så ”icke-tung”.
• Skärmen är av mycket hög kvalitet. Den höga upplösningen (480 x 320 pixlar) gör att det mesta ser riktigt bra ut. Skärmen är dessutom ljusstark.
• Responsen är imponerande. Det var ibland en pina att navigera bland menyerna på E61:an – och jag tyckte inte att Nokias N95:a var mycket bättre när jag såg den, trots priset. Här flyter det mesta mycket smidigt, vare sig det handlar om att bläddra bland kontakterna eller bland albumomslagen i iPod-läget.
• Stor grafikkapacitet. Det hittills enda spel jag köpt, Super Monkey Ball, visar på vilken kapacitet iPhone har. Spelet flyter mycket bra och utnyttjar förutom grafikmotorn även den inbyggda accelerometern. Det finns fler och lär komma ännu fler spel (och kanske även annat) som utnyttjar detta till max.
• Smidig integration med iTunes Store och AppStore. Den som har köpt musik på iTunes Store, vet hur smidigt det är. Sök efter artist eller låt, provlyssna och klicka sedan på ”köp”. Det funkar lika bra med iPhone – och nu finns även AppStore, som fungerar på samma sätt. Ett hundratal program fanns redo när ”affären” öppnade igår och det kommer många, många fler program efterhand.
• GPS. Den fungerar faktiskt överraskande bra. Kartprogrammet är egentligen ett inbyggt Google Maps, vilket är bra eftersom jag älskar det programmet. När jag sedan vill veta var jag är, så sätter jag igång GPS:en med en ”knackning” och så börjar den söka in sig på var jag är. Detta först och främst med hjälp av mobilmaststriangulering, men även (tydligen) genom att se vilka trådlösa nätverk som finns i närheten. Detta gör att GPS:en snabbare hittar var jag är och ganska snart kan visa med stor exakthet var jag är. För mig fungerade det förvånansvärt snabbt, men jag kan tänka mig att det fungerar mindre bra när man är i New York eller på andra ställen med höga byggnader som stör. Sånt brukar påverka även ”riktiga” GPS-mottagare och borde påverka iPhone än mer.

Nackdelar:

• Kameran. Det har i recensionerna gnällts på den inbyggda kameran och ja, jag kan hålla med om att bildkvalitén borde varit bättre. Bilderna håller en låg upplösning (2 megapixel) och dom blir lätt gryniga, även om ljuset är hyfsat. Men dom ser i alla fall bra ut på skärmen, vilket räcker för mig. Det finns ändå (ännu) ingen mobilkamera som klår den lilla smidiga kompakta digitalkamera jag alltid brukar ha med mig.
• Batteriet. Det är en stor, ljusstark skärm och mycket annat inbyggt som vill ha sin del. Om man surfar, spelar, tittar på film och gör allt annat kul med den, så får man vara beredd på att batteriet måste laddas vid dagens slut – och kanske tidigare än så. Mitt råd är att stänga av sådant som man kanske inte behöver använda för tillfället (som trådlöst nätverk och blåtand), för att minska energikonsumtionen. Det går ju inte att ha ett reservbatteri med sig till denna…
• iTunes Store kräver wifi. Märkligt nog går det inte att använda sig av iTunes Store om man ”bara” har tillgång till 3G- eller edge-täckning. Däremot fungerar AppStore ändå.
• MMS. Apple har, också märkligt nog, bestämt sig för att inte inkludera MMS-funktionalitet som en av grundfunktionerna. Detta måste i stället, åtminstone tills vidare, ske via ett externt program. Jag bryr mig inte, för jag har de senaste åren tagit emot ungefär 20 MMS, varav 18 varit reklam från Telia (där hälften erbjudit gratis MMS under några dagar, allt för att öka intresset) och inte skickat något själv. Det är en dåligt fungerande funktion, men ändå en funktion som borde funnits med som standard. Jag kan bara gissa att Apple själva också tycker det är en förlegad funktion och att man hellre ska skicka text och bilder med mejl (som förstås fungerar jättebra).
• Copy/paste. Det går inte att kopiera och klistra in texter! Det är inte särskilt ofta jag använt mig av detta på min E61:a, men när man väl behöver funkionen så är det sanslöst irriterande att den inte finns. Inte heller detta är en ”make och break”-funktionalitet, men ändå en som borde ha funnits med från början.
• Medvetna begränsningar. iPhonen skulle kunnat göra det mesta, men gör det inte – och det är (oftast) medvetna val av Apple. Bara en sådan sak som att man inte kan ladda upp valfri ljudfil till iPhonen och sedan använda som ringsignal. I stället måste man välja bland sina existerande (köpta) låtar i iTunes och klippa i dessa. Självklart skulle iPhone kunnat klara av detta, men Apple har medvetet hindrat detta – förmodligen för att inte skada samarbetet med skivbolagen. Tänk om folk fritt kunnat klippa bland sina rippade låtar och använt som ringsignal, alldeles gratis! Vojne, vojne. Av samma anledningar har de förmodligen också begränsat möjligheterna till vissa inställningar och att köra samtidiga applikationer – utom de som Apple tycker ska kunna köras parallellt. Således kan jag lyssna på musik samtidigt som jag surfar – men jag kan inte ha igång en MSN-klient samtidigt som jag är inne i kalendern.

Det finns alltså en del att anmärka på, men det visste jag redan innan jag ställde mig i kön igår. Jag tycker telefonens nuvarande funktionalitet är så pass bra att den helt klart motiverar ett inköp, åtminstone för mig. Desutom har iPhonen en så stor inbyggd potential att det lär komma många läckra saker framöver.

Däremot är den inte till för alla. Verkligen inte.

För den som mest ska ringa, messa och eventuellt slösurfa lite på nätet ibland så finns det många andra och mycket billigare telefoner att tillgå. Dessutom är ju inte iPhone den enda telefon som har pekskärm och inbyggd accelerometer, även om jag tycker den just nu implementerar dessa saker bäst. Tänk också på att det är avancerad hårdvara som säkerligen inte tål alltför mycket smuts och fukt, även om tester på den gamla iPhone visade att den både tål höga och hårda fall samt är hyfsat reptålig.

Den passar däremot mig. Jag vill ha en riktig surfmobil, en som är snabb i responsen, har många användabara funktioner och som lätt och smidigt synkar med min dator och mina uppgifter. Där är iPhone 3G bland de allra bästa just nu.

Ett tips till sist om du tänkte köpa en. Skaffa Telias Prisavtal Fastpris. Då får du surfa obegränsat mycket via 3G-nätet och får dessutom fri tillgång till Telias Surfzoner som finns på ganska strategiska platser runtom i landet.

Det behövs. För iPhone vill helst vara online mest hela tiden. Och det är online den är roligast.

Andra bloggar om iphone

Det finns många saker som kan bli liggande alldeles för länge. Det där brevet som skulle skrivas. Telefonsamtalet som skulle göras. Och ett antal av Veckans Bild.

Men nu är det gjort. Det har varit nio snabba och innehållsrika veckor, så jag får skylla på att tiden inte har räckt till. Gammal ursäkt, men det har stämt.

Mest noterbart under den här tiden är att jag avslutat min utbildning vid Järnvägsskolan i Ängelholm. Det har varit en lång resa sedan den där dagen då jag förlorade körkortet och ”tvingades” åka mer tåg. Där läste jag tidningen Kupé och såg att det var stor brist på lokförare. Jag blev intresserad, sökte utbildningen och kom in.

Och från september 2007 till juni i år har jag varit tjänstledig från SF Bio för att skola om mig helt.

Kanske inte ett yrke jag trodde jag skulle ha före januari 2007, men ett som jag definitivt kommer att trivas med!

Det har nästan gått för lätt. Jag tror inte på Ödet, men hade jag inte blivit tagen av polisen så hade jag kanske aldrig läst den där artikeln och därmed inte heller sökt in. Dessutom klarade jag både det fysiska och det psykologiska testet utan några problem, vilket gjorde att antagningen blev ren formalia. Sedan har jag haft tur och fått mina förstaval på varje praktikperiod; först Arriva, sedan Green Cargo och till sist SJ.

Skolavslutningen var torsdagen den 12 juni. Måndagen den 16 juni började jag jobba på SJ…

Raka spåret, som vi säger i branschen.

Det som återstår, förutom att jobba fram till pensionen, är att klara av SJ:s internutbildning. Den håller tyvärr på längre än jag trodde, fram till slutet av september, så det dröjer innan jag får köra egna turer och bli lokförare ”på riktigt”. (Fast en riktigt riktig lokförare blir jag inte ändå. Då krävs det att man kör gods med Rc-lok eller liknande och inte sånt joysticktrams som jag kommer att köra.)

Så från SF till SJ alltså. Betyder det att jag slutat jobba på Filmstaden?

Nästan. Så fort jag fick veta att jag fått jobb på SJ, så skickade jag in min uppsägning – fast bara av tjänsten jag haft, inte själva anställningen. Jag behåller därför uniform, nycklar och mina koder, i fall jag någon gång skulle hoppa in och jobba extra.

Det gjorde jag faktiskt i fredags, när det akut behövdes personal till galapremiären av Mamma Mia. Även om jag knappt hunnit jobba på Filmstaden sedan jag började plugga i Ängelholm, så hade jag inga svårigheter att klara av ruschen. Det var som om jag aldrig varit borta.

Det var inte mycket som hade förändrats där heller. Största förändringen var att de tagit bort väggarna vid godiskiosken så att det nu bara är en stor yta framför disken. Mycket bättre för att styra upp långa köer, men de får nog sätta dit ett uppfällbart galler eller liknande som kan skydda från ”självplock” efter stängningsdags.

Så nu är allt underbart med livet? Arbets- och kärleksmässigt – absolut!

Det enda som stör är att jag inte fått någon semester på drygt ett år och kanske inte kommer att få någon det här året alls. Värst är det för Emelie, som så gärna vill komma iväg på en resa till solen med mig.

Jaja, om inte annat så blir det av nästa år. Och då ska jag bjuda på hela resan. Det är ”lite” bättre betalt som lokförare än som popcornskrängare.